sedan 1884 en särskild församling. 1,537 inv. (1905), hvilkas hufvudnäring är sjöfart och bärgningsarbeten. Ortens handelsflotta har på de senaste 30 åren gått mycket tillbaka och räknade 1904 blott 25 fartyg, nästan alla små segelfartyg. Lotsstation. Under medeltiden var D. genom sitt sillfiske en viktig plats för hansestäderna. E. Ebg. Draheim [-hajm], befäst slott i Polen, prov. Posen, vid Dratzigsjön. Det eröfrades 1655 af svenskarna och förstärktes af ingenjör Weijder, men raserades 1657. L. W:son M. Drahem [vanl. utt. dramm], turk. Se Dirhem. Drainage [dränāʃ], fr., kir. Se Dränage. Draisienne [dräṡiä'n], fr. Se Velociped. Draisine, ty. Se Dressin. Drakbergen (holl. Drakensbergen, på kafferspråket Quathalamba l. Katlambabergen), bergskedja i Syd-Afrika med syd-nordlig riktning, mellan 31° 30′ och 24° 30′ s. br., utgöra vattendelare mellan Indiska hafvet och Oranjeflodens vattensystem samt bilda i sin södra hälft gräns mellan East Griqualand och Natal i ö. samt Basutoland och Oranjeflodskolonien i v. och gå med sin norra del in i Transvaal upp till Olifantsfloden. Gränsen mellan D. och de sydligare Stormbergen är rent ideell och markeras ej af någon särskild fysisk karaktär. D. hafva den för de sydafrikanska taffelbergen utmärkande formen: plana toppar och mot ö. branta sidor, som ofta sänka sig i afsatser och egentligen utgöra en denudationsrand af Karroon. Kamhöjden är i allmänhet 1,300—1,500 m., men åtskilliga toppar höja sig vida däröfver, såsom Giant's castle (3,350 m.), Champagne castle l. Cathkin peak (3,650 m.), Mont-aux-sources (3,350 m.) samt Mauch (2,658 m.). Tre järnvägslinjer skära D.: linjen Durban—Ladysmith—Harrismith genom van Reenen-passet (1,670 m.), linjen Ladysmith—Johannesburg genom Langs Nek (1,260 m.) och linjen Lourenço Marques—Pretoria. Wbg. <img l>Frukter av Calamus Draco.

Drakblod, Sanguis draconis, med. farm., ett sprödt harts af ljusare eller mörkare högröd färg. Ett slags drakblod rekommenderades redan af Dioskorides och Plinius såsom ett värdefullt läkemedel och färgämne. (Grekernas Kinnabaris, hvaraf namnet cinnober för det högröda kvicksilfversulfuretet, härrörde från ön Sokotra, troligen af en Dracæna-art.) Senare tiders drakblod erhålles från en palm, Calamus (Dæmonorops) Draco Willd., som med sina klättrande stammar (rotting) sammanflätar träden i sumptrakterna å östra delen af Sumatra, södra delen af Borneo samt på andra ostindiska öar. Palmens körsbärsstora, fjälliga frukter utsvetta vid mognandet en riklig mängd torkande harts, som just utgör "drakblod"; detta samlas af befolkningen och hopbakas i omkr. 20 cm. långa stänger, som inläggas i palmblad och omviras med en rottingstrimla. Drakblod saknar lukt, men har en svagt sötaktig, något skarp smak; det smälter vid + 120° C. och utsänder då bensoeluktande ångor. Det löses lätt i sprit, bensol, kloroform, kolsvafla o. d. Man har därur framställt bl. a. kolvätena toluol och styrol. Drakblod har numera ingen användning i den europeiska medicinen, men brukas för en del tekniska ändamål. — Ett annat slag af drakblod erhölls under 15:e och 16:e årh. från drakblodsträdet (se Dracæna). Ett tredje slag härstammar från Pterocarpus Draco L. (fam. Leguminosæ) i Västindien och liknar kino (se d. o.), ett fjärde från Croton Draco Schlecht. (fam. Euphorbiaceæ), likaledes i Västindien. De båda sistnämnda slagen komma ej i den europeiska handeln. O. T. S. (C. G. S.) Drakblodsträdet, bot. Se Dracæna. Drakblomma, bot. Se Dracocephalum. Drake (grek. drakon). 1. Ett sagovidunder med jättelik, fjällig ödlekropp, vingar, framben, stora klor och väldig stjärt, hufvud med kam, öron, fruktansvärd blick och förpestande andedräkt. Dylika odjur ha spelat en betydande roll i europeiska och asiatiska folks öfvertro. Till uppkomsten af tron på drakar bidrogo säkerligen gjorda fynd af lämningar efter urtida jätteödlor (Plesiosaurus, Pterodactylus o. s. v.). Hos forngrekerna och de gamle nordborna intogs dock drakgestaltens plats i folkföreställningen ursprungligen af en stor orm. Man tänkte sig draken som vaktare af heliga källor eller dyrbara skatter, delvis äfven såsom väderleksdemon; ryktbara bragder som drakbesegrare utfördes af gudar och hjältar (Apollon, Herakles, Kadmos, Jason, Sigurd, Beowulf m. fl.). För babylonierna var draken det allt ondt födande urkaos, som besegras af solguden Marduk (jfr Draken i Babel). I bibeln, särskildt Psaltaren och Uppenbarelseboken, nämnes draken som mörkrets ande; medeltidens kyrkliga symbolik gör honom till sinnebild af djäfvulen, hedendomen eller Antikrist samt låter denna drake besegras af ärkeängeln Mikael, den helige Georg o. s. v. Den romanska konststilen upptog draken som ornamentalt motiv, med gestalten ofta sammansatt af orm, lejon och flädermus. Den blef attribut till många helgon. Man trodde, att draken nattetid for hväsande och

Fig. 1. Drake på en medeltida väfnad

Fig. 2. Japansk drake.

Fig. 3. Romerskt fälttecken, drake, med silfverhufvud och ihålig tygkropp.