lysande genom luften; han kunde då äfven fara ned igenom skorstenar och lägga hemliga skatter på härden åt den han gynnade. De östasiatiska folken se i draken symbolen af stormen, vulkanutbrottet, ondskan; Kinas riksvapen visar en drake; den nyttjas äfven som myntbild i Kina och Japan samt har fått stor användning i dessa länders dekorativa konst. — Forngrekerna prydde hjälmar och sköldar med drakbilder; sedermera blef draken fälttecken, särskildt hos dacerna och hos romarna under kejsartiden, och Englands konungar sedan Vilhelm Eröfraren förde den i baneret. Jfr Lindormen. — Som heraldisk figur framställdes draken i profil med fyra fötter och flädermusvingar. 2. Zool. Se Drakfiskar. 3. Arkeol. D. l. Drakskepp var förr hos nordborna namnet på de prydligaste och största af de för krigstjänst afsedda lång- eller hafsskeppen. Benämningen härrör däraf, att öfre delen af förstäfven på dessa skepp oftast hade formen af ett drakhufvud (ibland hade den dock gestalt af andra djurs hufvud, t. ex. en bisonoxes) och att bakstammen upptill afslutades med en draksvans; stundom, fastän oegentligt, gaf man äfven åt bakstammens topprydnad formen af ett drakhufvud. En gammal isländsk lag föreskref, att, när ett drakskepp närmade sig land, drakhufvudet skulle aftagas, på det ej landvättarna skulle blifva skrämda. Draken hade en mast, som uppbar ett råsegel, hvilket i Nordens gamla bildspråk liknas vid drakens vingar. Drakskeppets för, hvarest under kamp de tappraste männen, de s. k. stamborna (fnod. stafnbúar), uppehöllo sig, kallades stam (stafn) eller rösn (rausn). Mellan stammen och masten låg förrummet (fyrir-rúm). Där stod skeppshöfdingens högsäte, där intog skeppsfolket sina måltider, och under striden fylkades där en sköldborg kring höfdingen. Närmast fören låg krapparummet (krappa-rúm), som genom roddarbänkarna var indeladt i flera smärre rum. Längst bakåt låg den upphöjda aktern, kallad lyfting (lypting), hvarest styrmannen hade sin plats och höfdingen sitt sofrum. Kring relingen hängde besättningens sköldar. Den nordiska forntidens mest prisade drakskepp var "Ormen långe", som tillhörde den norske konungen Olof Tryggvesson. Afbildningar af drakskepp förekomma på många runstenar, men den tydligaste föreställningen om sådana farkosters utseende gåfvo bilderna på Bayeuxtapeten, från hvilken vidstående fig. 1 är hämtad, tills 1880 i "Kongshaugen" vid Gokstad, nära staden Sandefjord, i södra Norge, ett fynd gjordes af ett från tiden omkr. 900 e. Kr. härstammande nästan fullständigt bevaradt vikingaskepp (fig. 2). Det har haft en mast (af hvilken nedre delen kvarstod, den öfre fanns i fartyget) med ett råsegel, är byggdt af ek och har ej varit däckadt. Det mäter 20,8 m. i längd och 5 m. i bredd midskepps och är där endast 1,18 m. djupt emellan relingens öfverkant och kölen. När segel ej nyttjades, framdrefs skeppet med 16 par åror; relingen var på hvardera sidan besatt med 32 sköldar, och rodret var fäst på högra sidan om aktern, hvilken är lika spetsig som förstäfven. Fartyget, som varit ett "långskepp" (krigsfartyg), torde hafva haft en besättning af minst 64 man. Skeppet förvaras i Kristiania universitets oldsagssamling (en modell i 1/16 af storleken finnes i modellsalen vid örlogsvarfvet i Stockholm). Se N. Nicolaysen, "Langskibet fra Gokstad ved Sandefjord" (1882). En kopia af fartyget, "Viking", gick 1893 öfver Atlanten och till Chicago. — Ett nytt "vikingaskepp" upptäcktes 1903 i en hög vid Oseberg i Slagen sogn i närheten af staden Tönsberg i Norge. Skeppets för och akter äro prydda med en sällsynt rik djurornamentik (fig. 3). Dess längd i högen uppgick till 21,7 m. Det har haft 15 par åror.

Fig. 1.

Fig. 2. Gokstadsskeppet.

Fig. 3. Osebergsskeppet. Babords sida af bakstammen.