Viktor Rydbergsk diktgestalt i historisk belysning" (i "Damer och knektar". 1902). ^{J. Th. W.} <img l>

2. Erik D., musikskriftställare, ättling i sjätte led af Arvid Knutsson D. af Hagelsrum, f. i Östergötland 8 jan. 1788, d. 9 juni 1870 i Stockholm, blef 1805 student i Uppsala, ingick sedermera på den civila ämbetsmannabanan och utbildade sig samtidigt såsom musiker. Han invaldes 1819 i Mus. akad. samt förordnades 1830 till lärare i musikens teori vid nämnda akademi, hvarest han 1841 äfven blef sekreterare, bibliotekarie och inspektor. 1861 fick han afsked med pension. D. hör till Sveriges flitigaste läroboksförfattare i musik. Han skref Allmänna grunder i musik och claverspelning (1830), Elementarcours i harmonieläran (I, 1839, 4:e uppl. 1857; II, 1840, 3:e uppl. 1857), Läran om kontrapunkten (I, 1845) och Frågor i harmoniläran, till besvarande vid organistexamen (1846; 2:a uppl. 1849), öfversatte Gollmicks "Kritisk terminologi" (1842) och Zöllners "Orgelskola" (s. å.) m. m., upptecknade en mängd af de melodier, som finnas införda i Arwidssons "Svenska fornsånger" (1834—42), redigerade musiken till "Valda skrifter af C. M. Bellman" (1835—36) och meddelade där viktiga rön angående Bellmansmelodiernas ursprung. Han komponerade och utgaf, dels ensam, dels tillsammans med I. Dannström, åtskilliga sånger. ^{A. L.}* 3. Magnus Adolf Gottlob D., ättling i sjunde led af Arvid Knutsson D. af Hagelsrum, baptistpredikant och lärare, f. 21 sept. 1833 i Östergötland, d. 4 febr. 1906 i Flen, blef 1852 student i Uppsala, aflade där 1856 teoretisk teologisk examen samt tjänstgjorde en tid som extralärare i Linköping och Västervik. Efter att 1858 ha slutit sig till baptistsamfundet utgaf han 1864--67 tidskriften "Evangelisten" och 1868—88 den af honom grundlagda tidningen "Wecko-Posten" (i hvars redaktion han kvarstod till sin död). 1863—67 var han föreståndare för Stockholms baptistförsamling och sedan 1866 lärare vid Betelseminariet. 1857—95 redigerade han de svenske baptisternas statistik. D. öfversatte en mängd religiösa skrifter. 1896 utnämndes han af Bucknell university i Pennsylvania till teol. doktor. ^C—th. Drake, Anders von, ämbetsman, f. 5 maj 1682 i Ovikens socken i Jämtland, d. 2 aug. 1744 i Stockholm, blef filos. magister i Uppsala 1707 samt ingick 1711 i Kanslikollegium och Riksarkivet. 1713 fick han i uppdrag att sjöledes föra de viktigaste bland Riksarkivets handlingar till Örebro. Det fartyg, på hvilket handlingarna fördes, sprang emellertid läck på Hjälmaren och var nära att sjunka, då det lyckades D. att, med fara för sitt eget lif, rädda detsamma och dess dyrbara last. Efter att hafva innehaft åtskilliga befattningar blef D. 1728 underståthållare i Stockholm, uppfördes vid 1738—39 och 1740—41 års riksdagar fyra gånger på riksrådsförslag och utnämndes 1741 på ständernas förord till president i Kommerskollegium. D. adlades 1720 (D. uppgaf sig härstamma från den gamla Drake-ätten) och blef 1739 led. af Vet. akad., hvars "Handlingar" förvara åtskilliga uppsatser af honom. Drake [dre͡i'k], Samuel Gardner, nordamerikansk skriftställare, f. 1798 i Newhampshire, grundade 1828 ett antikvariat i Boston. Död 1875 i sistnämnda stad. Skrifter: Biography and history of the indians of North America (1833; 11:e uppl. 1852), Indian captivities or life in the wigwam (1839) och History of Boston m. fl. Drake, Friedrich, tysk bildhuggare, f. 1805 i Pyrmont, d. i Berlin 1882, kom 1826 till Berlin, till Rauch, hvars mest framstående efterföljare han blef, och utnämndes 1844 till professor vid konstakademien i nämnda stad. D. har lämnat en mängd arbeten, i synnerhet på porträttskulpturens område: Den döende krigaren (1833), Madonna med barnet, porträttstatyetter af Rauch, Schinkel, Goethe, bröderna Humboldt, Beethoven m. fl., bronsstaty af Justus Möser (Osnabrück), Fredrik Vilhelm III:s marmorstaty (Berlins Tiergarten), kring hvars fotställning löper en af de vackraste reliefer, som den tyska skulpturen har att uppvisa (en reproduktion af monumentet finnes i Stettin), marmorstaty af Rauch (Berlin), bronsstatyer af Schinkel (Berlin) och kurfursten Johan Fredrik (Jena) samt den imponerande ryttarstatyn af Vilhelm I (Köln), fullbordad 1867. Ett af hans senaste, men minst lyckade verk är den 8,3 m. höga Victoria, som kröner den 1873 aftäckta segerkolonnen i Berlin. (^{G—g N.}) Draken (lat. draco), astron., stjärnbild på norra stjärnhimmelen. Dess svans vindar sig emellan Stora och Lilla björnen. Den öfriga delen af kroppen går i flera bukter mellan Lilla björnen och Herkules. Draken har en stjärna af 2:a och elfva af 3:e storleken. Drakenborch, Arnold, nederländsk filolog, f. 1684, d. 1748 som professor i historia och bibliotekarie i Utrecht, utgaf bl. a. en förträfflig uppl. af Livius (7 bd. 1738—46; ny uppl. 1820—29).

Draken i Babel.

Draken i Babel är ämnet för en af de apokryfiska tillsatser, som förekomma i de grekiska och latinska versionerna af Daniels bok. Med draken afses väl Tiâmat, vidundret, som Marduk besegrade (se vidstående bild efter det nyligen upptäckta originalet, relief af emaljeradt tegel på Istarporten i Babylon.