voro därför också lättare tillgängliga för den från n. kommande ariska civilisationen. Deras religion bestod ursprungligen af bhuta- l. demondyrkan, besläktad med schamanismen i norra Hög-Asien, och lefver som sådan ännu kvar bland de ociviliserade dravidiska folken. Andra religiösa egendomligheter påträffas hos tuda, gond och ku. Ankomsten af de första bramanska kolonierna i södra Deccan kan sättas åtskilliga århundraden f. Kr., och dravidernas omvändelse till den bramanska religionen och det bramanska samhällsskicket fortgick alltjämt, så att de bildade dravidiska folken redan för mer än ett årtusen tillbaka voro lika ifriga hinduer som de ariska folken i Hindustan och Bengalen. Dock har äfven i Deccan den med araber och mongoler inträngande islam genom svärdets och fanatismens öfvermakt tillvunnit sig många bekännare. — I fysiskt hänseende finnas inga bestämda och säkra kännetecken, som skilja draviderna från arierna. I allmänhet äro de af kaukasisk typ, mest med svarta ögon och glatt, svart hår, som ofta bäres långt och uppfäst som hos kvinnor. Den renaste dravidiska typen anses finnas hos tuda, med bruna ögon och lockigt hår, som de låta hänga fritt. Dessa ha sina från de öfriga stammarna starkt afskilda och länge okända boplatser i sydvästra Deccan, på Nilgiribergens högslätter. Där återfinner man ännu flera äkta kaukasiska rasmärken: regelbunden växt af sex fots höjd, romersk näsa, stora ögon, fint, långt och lockigt hår, rik skäggväxt o. s. v. Från denna urtyp aflägsna sig de öfriga stammarna i mån af rasblandning och råare lefnadssätt, så att man hos de lägst stående, de i mellersta Indien boende gond och rajmahal, finner utstående kindknotor, korta och trubbiga näsor med runda näsborrar, små och smala ögon, kort växt och flera andra mongolartade kännetecken (jfr fig.). Den mörkare, i svart stötande hudfärg, som i allmänhet utmärker draviderna i jämförelse med de ariska indierna, kan dock icke, allra minst i dessa trakter, beteckna en bestämd rasolikhet. Etnografiskt räknas de dravidiska folken till den lockhåriga grenen af den ullhåriga rasstammen, och från denna synpunkt brukar man stundom i namnet dravidarasen inbegripa, utom draviderna, Ceylons urinvånare, singaleserna, och kolfolken, ehuruväl blott de förres, men alls ej de senares, språk röjer någon frändskap med de dravidiska. — Till draviderna räknas ibland också brahui-folket i Belutsjistan. — De nationella namnen (tamuler, malayali, kanareser o. s. v.) användas af dem själfva icke om bramaner och icke heller om de lägsta kasterna (paria, shanar o. s. v.), utan blott om medelklassen, som betraktar sig som çudra och i rang kommer närmast bramankasten. Det föreligger dock knappast någon grund till att antaga rasskillnad mellan çudra (i anförd betydelse) och de lägre kasterna. — Enligt senaste folkräkning omfatta de dravidiska folken omkr. 56,51 mill. människor, hvaraf t. ex. telugu 20,70 mill., tamil 16,53 mill., kanarese 10,37 mill., malayalam 6,03 mill. o. s. v.

Dravidiska folktyper.

3. I inskränkt bemärkelse är dravida = tamil (tamuler) eller tamil och malayalam eller pandya, (omkring Madura). Ordet tamil (urspr. tamir) är genom mellanstadiet dramila, som också finnes i sanskrit, uppkommet ur dravida. Hvarifrån detta namn åter härstammar, vet man icke. De dravidiska språken. Hos indiska grammatiker förekommer dravidi som namn dels på vibhasa (ett lägre talspråk), dels på apabhramça (en lägre litterär prakritform); men i detta fall är det troligen fråga om ariska språk, alltså vissa slag af prakritspråk. Äfven när det talas om "de 5 dravida-skriftformerna" (resp. språken) telinga, karnataka, maratha l. marathi, gurjara l. gujarathi, och dravida l. dravidi såsom hufvudspråk på Deccan i motsättning till de 5 nordindiska hufvudspråken (de 5 gauda), så se vi, att däruti ingå såväl ariska (marathi och gujarathi) som dravidiska språk. Med dravidiska språk i egentlig mening förstå vi ett antal af omkr. 10 sinsemellan nära besläktade hufvudspråk, som talas af hufvudmassan af de ofvan — under 2 — karakteriserade dravidiska folken på Deccan. De dravidiska språken kunna helt mekaniskt uppdelas i sådana, som i större eller mindre grad användas som litteraturspråk, och sådana, som ännu icke vunnit en dylik utbildning. Till de förra höra 1. Tamil (tamuliska, malabariska), som litteraturspråk äldst, i Pandya, Cola och östra Kerala, d. v. s. den södra delen af presidentskapet Madras från Pulicat på Koromandelkusten till Kap Comorin och därifrån på Malabarkusten intill Trivandrum, i v. sträckande sig till Bangalore och Coimbatore, samt norra hälften af Ceylon. — 2. Telugu (telinga) i Telingana (Kalinga och Andhra), d. v. s. Northera circars från Pulicat till Chicacole och in i landet till v. om staden Haidarabad och Cunda. — 3. Kanaresiska i Karnataka (Kanara, Mysore o. s. v. v. om tamil och telugu, mot s. intill Coimbatore, mot n. till Godavari). Hit hör ock det språk, som talas af en stam badagars l. burghers i Nilgiribergen. —