4. Malayalam i västra Kerala (Malabar, Travancore och Cochin, d. v. s. Malabarkusten från Mangalore till Trivandrum). — 5. Tulu l. tuluva talas af 1/2 mill. människor omkr. Mangalore; tidigare utbredt öfver hela Kanara, men undanträngdt af kanaresiskan. — 6. Kodaga l. Kurg anses af några stå närmast kanaresiskan; af andra förbindes det åter med tamil och malayalam. Af dessa äro de fyra första rikt utvecklade litteraturspråk med till dels stor skillnad i yngre och äldre språkform. De innehålla en mängd sanskritiska lånord. De använda alfabeten, som förekomma i äldre och yngre former (i gåfvobref eller çasana på kopparplattor, handskrifter på palmblad o. s. v.), härstamma från äldre former af nagari- eller devanagarialfabetet. Samma är förhållandet med det alfabet, som kallas grantha, hvarpå dravidabramanerna skrifva sanskrit och som ligger till grund för tamil- och malayalam-alfabeten. Från telugualfabetet — hvarmed för öfrigt det kanaresiska i det närmaste öfverensstämmer — utgingo på 500-talet alfabeten i Kamboja och Yava. Tulu skrifves företrädesvis med malayalam-bokstäfver och kodaga med kanaresiska. Den tidigaste dravidiska litteraturen finnes på tamil samt på telugu och sträcker sig i det förra upp till 900-talet. I viss mån märkligt är, att den klassiska litteraturen på tamil är långt mera fri från sanskritord än senare tiders skriftspråk, ehuru den religiösa litteraturen städse hämtat större delen af sitt ordförråd från bramanernas heliga språk. — De öfriga eller oskolade dravidiska språken äro: 7. Tuda och fyra därmed sammanhängande dialekter i Nilgiribergen, hvilka alla synas närmast besläktade med kanaresiska och tamil. Mycket aflägsnare stå 8. Gond (i norra och västra delarna af Gondwana, norra delen af Nagpur och det mesta af Saugor- och Narbada-områdena) och khond eller ku (i östra delen af Gondwana, Gumsur och på höjderna i Orissa). Vidare 9. Oraon (i västra Bengalen och Chartia Nagpur). 10. Rajmahali l. malto (i Santal Parganas). Till de dravidiska språken räknas ock, som antydt, brahui. De dravidiska språken äro flexionsspråk (s. k. agglutinerande). Följande karakteristika ställa dem i morfologiskt hänseende nära de turkiska språken: 1. De sakna grammatiskt kön hos nomina; ordens kön rättar sig uteslutande efter betydelsen, i det att alla ord, som icke beteckna förnuftsväsen, äro neutrum, de öfriga i sing. mask. eller fem. alltefter det naturliga könet, i plur. samkönade. 2. Ordens förhållande i satsen (kasusbeteckning) betecknas medelst postpositioner (resp. reducerade ord), som tillfogas med ingen eller ringa förändring af stammen (hvilken mest = nominat.), ofta medelbart efter ett slags genitivform, som också brukas som adjektiv. 3. Pluralmärket sättes mellan stammen och postpositionerna. 4. Adjektivet är oböjdt. 5. Den negativa formen af verbet bildas genom infix af en oföränderlig nekande partikel mellan verbalstammen och personaländelserna. 6. De använda hjälpverb för att uttrycka passivum, presens o. s. v. 7. De ersätta tids- och relativsatser, som hos oss uttryckas medelst konjunktioner, med ett slags particip- eller gerundivformer (s. k. participia absoluta), som hänga på hufvudverbet. Med de indoeuropeiska språken ha de den likhet, att de beteckna genus i 3:e personens pronomen (äfvensom i verbet). — Man kan ännu så länge icke sammanföra de dravidiska språken med någon annan känd grupp af språk; de synas mest likna de s. k. ural-altaiska, närmare bestämdt de turko-tatariska språken. — Jfr Wilson, "A descriptive catalogue of the Mackenzie collection" (2 bd, 1828), Campbell, "Specimens of languages of India" (1874), R. N. Cust, "Sketch of the modern languages of the East-Indies" (1878), F. Müller, "Grundriss der sprachwissenschaft", III (1884), och Hunter, "The Indian empire" (1895); hufvudarbetet är R. Caldwell, "A comparative grammar of the dravidian or south-indian family of languages" (1856, 1875). För epigrafiska förhållanden redogöra Burnell, "Elements of south-indian palæography" (2:a uppl. 1879), Bühler, "Indische palæographie" (i "Grundriss der indo-arischen philologie", I, 11). Börande inskrifter se "Epigraphia indica" och "Indian antiquary", där äfven andra förhållanden från de dravidiska folken och språken behandlas. Folklitteratur: Gover, "Folksongs of South-India" (engelsk omdiktning, 1872). K. F. J. Dravidarasen och Dravidiska språk. Se Dravida. Drawing-room [drå̄'iȵ rōm], eng. (förkortning för withdrawing room, af withdraw, draga sig tillbaka, d. v. s. efter intagen middag), förmak, salong, är i England benämning på det rum, där familjen samlas och där besök af främmande mottagas. Konungens drawing-room kallas den mottagning l. "galakur", vid hvilken personer, som hafva rätt att blifva presenterade vid hofvet, infinna sig. Dravit, miner. Se Turmalin. Dravus, latinskt namn på Drava (se d. o.). Drayton [dre͡i'tn], Market D. l. D. in Hales, stad i engelska grefsk. Shrop, vid Tern. 2,785 inv. (1901; som kommun 9,997). Pappersbruk. <img l>

Drayton [dre͡i'tn], Michael, engelsk skald, f. 1563, d. 1631, utgaf en religiös diktsamling med titeln The harmonie of the church (1591) samt åtskilliga herdedikter och några historiska skaldestycken, som skildra inbördeskrigen, äfvensom en mycket lång, på alexandriner affattad beskrifning öfver England: Polyolbion (1613 och 1622). Bland hans mera bekanta dikter är en ballad öfver slaget vid Azincourt. Ett urval af hans verk utgafs af Buller 1883 samt i "Pocket classics" 1905. Jfr biografi af J. Payne Collier 1856. Drayton in Hales [dre͡i'tn-in-he͡ilṡ], stad. Se Drayton. Dreber, Karl Heinrich, kallad Franz-D., tysk målare, f. 1822 i Dresden, d. 1875 i trakten af Rom, studerade vid Dresdens akademi och tog intryck af L. Richters ideala naturåskådning, var sedan 1843 mestadels bosatt i Rom och målade stiliserade landskap med figurer med klassisk hållning. I sina senare målningar sökte han mera stämning och mindre sträng form. Böcklin och sannolikt äfven Feuerbach togo intryck