Då krigsrätten 11 jan. 1898 enhälligt frikände Esterhazy, påstodo D:s anhängare, hvilka voro särdeles talrika i litterära och vetenskapliga kretsar ("les intellectuels"), att man frikänt Esterhazy för att bespara de militära myndigheterna en revision af Dreyfusprocessen. 13 jan. 1898 anklagade den bekante författaren Zola i en lidelsefull artikel ("J'accuse") i Paristidningen "l'Aurore" de i Dreyfusprocessens handläggning deltagande ministrarna och generalstabsofficerarna, särskildt förre krigsministern Mercier, generalstabschefen de Boisdeffre och öfverste du Paty de Clam, för olagligheter vid processen samt beskyllde krigsrätten öfver D. för att hafva dömt en anklagad på en för honom hemlig handling och krigsrätten öfver Esterhazy för att hafva på militära myndigheters order, emot bättre vetande, frikänt denne. Krigsministern Billot beslöt att lämna anklagelserna mot officerarna utan afseende, emedan eljest Dreyfusprocessens förlopp hade måst blifva föremål för rättslig utredning och beslut, men han lät stämma Zola på grund af dennes beskyllning mot den senare krigsrätten inför jurydomstolen för förtal. Processen mot honom pågick 7—23 febr., under stormiga uppträden i rättssalen och tumult utanför samt under den största spänning och det lifligaste deltagande i hela den bildade världen. Zolas advokater, Labori och Albert Clémenceau, sökte förgäfves genom att fastställa Dreyfusprocessens enskildheter, bevisa det rättsvidriga förfarandet vid densamma och D:s oskuld. Domstolens ordförande tillät ej framställandet af frågor angående Dreyfusaffären, och de till vittnen tagne officerarna vägrade att svara såsom af tjänsteplikt förbundna till tystnad. Blott så mycket konstaterades, att D. förklarats skyldig ej endast på grund af "bordereaun", utan på grund af aktstycken, som efteråt, utan den anklagades och hans advokats kännedom, meddelats domstolen. Men hufvudsaken, att krigsrätten på befallning frikänt Esterhazy, kunde Zola och hans advokat ej bevisa, och sedan generalerna de Boisdeffre och de Pellieux hade förklarat Zolas frikännande af juryn för en förnärmelse emot franska armén, dömdes Zola (och redaktören af "l'Aurore", Perrenx) till 1 års fängelse och 3,000 francs böter. Zola flydde ur landet, man visste länge ej hvarthän. Slutligen befanns han uppehålla sig i England. Hederslegionens råd strök honom ur ordens rullor. Men Dreyfusfrågan upphörde icke att uppröra nationen. En del, men en ringa, af pressen yrkade på en revision af processen. De flesta tidningarna bekämpade densamma. Vid 1898 års val till deputeradekammaren spelade revisionsfrågan på flera ställen t. o. m. en afgörande roll, i det att man fordrade, att de nye deputerade skulle förbinda sig att under inga omständigheter, äfven om D:s oskuld bevisades, tillåta en revision. Sedan krigsministern Cavaignac i deputeradekammaren i juli uppläst tre dittills hemlighållna dokument, hvilkas äkthet enligt hans åsikt stode öfver allt tvifvel och af hvilka två ingått i bevisföringen emot D. samt konstaterat dennes brottslighet, besvarade kammaren med ett nästan enhälligt förtroendevotum Cavaignacs "befriande handling", hvarefter pressen nästan enstämmigt förklarade Dreyfusfrågan död och begrafven. 13 juli häktades Esterhazy af undersökningsdomaren Bertulus för förfalskning af till Picquart sända bref och telegram, och s. d. arresterades äfven den för generalstaben besvärlige Picquart, "för röjande af ämbetshemligheter ang. försvaret". Esterhazy försattes efter en tid på fri fot, ställdes emellertid 19 aug. inför krigsrätt, men lyckades i början af sept. undkomma till England. Ett viktigt omslag i uppfattningen af Dreyfusfrågan hade under tiden inträffat. Chefen för generalstabens "upplysningsbyrå", öfverste Henry, häktades 31 aug., bekände, att han förfalskat ett af de dokument, om hvars absoluta äkthet Cavaignac nyss öfvertygat sig själf och Frankrike, och begick dagen därpå själfmord på ett sätt, som ställde hans chefer i det egendomligaste ljus. En fruktansvärd strid bröt ut inom pressen, där nu allt flera organ yrkade på revision. Generalerna de Boisdeffre, Gonse, de Pellieux m. fl. lämnade sina platser, Cavaignac, alltjämt vidhållande sin öfvertygelse om D:s brottslighet, utträdde ur ministären. Ministerrådet (kabinettet Brisson) beslöt efter långt vacklande 27 sept. 1898 enhälligt, att handlingarna i målet skulle öfverlämnas till kassationsdomstolen. Dess kriminalkammare, med Bard som referent, höll 27 okt. sin första session, biföll fru D:s ansökan om revision och lät 15 nov. meddela fången på Djäfvulsön, att hans dom skulle revideras, och att han skulle bereda sig på ett försvar. 27 dec. öfverlämnades äfven de dittills hemlighållna dokument, på hvilka D. dömts, till kassationsdomstolen. Men emot kriminalkammarens opartiskhet framslungade Quesnay de Beaurepaire, en ifrig antirevisionist, som lämnat platsen som president i kassationsdomstolens civilkammare, de gröfsta insinuationer, hvilket hos "nationalisterna" redan från början stämplade ett möjligt upphäfvande af domen såsom en orättfärdighet. Så hade korruptionen gripit omkring sig, att ej ens landets högsta domstol gick fri för misstankar. Under förevändning af att förläna den slutliga domen all den respekt, som vederborde, tvekade senat och deputeradekammare ej att ingripa i lagskipningens vanliga gång, utan stiftade en lex in casu, i det att de, på ministären Dupuys förslag, beslöto i febr. 1899, att revisionsprocessen skulle försiggå inför den samlade kassationsdomstolen (ej inför endast en af dess kamrar). — Ett ofantligt uppseende väckte det af Esterhazy, som på lejd återkommit till Paris och fått vittna inför kassationsdomstolen, i London-tidningen "Daily chronicle" i början af mars publicerade vittnesmålet, hvaraf framgick, att majoren på förmäns order handlat och talat i processen såväl mot honom själf som mot Zola, att Esterhazy ej ens vågade förneka, att han skrifvit "bordereaun", att öfverste du Paty de Clam ledt hela intrigen, att generalstaben haft kännedom om Henrys falska dokument samt att den för att rädda sig själf offrat Henry och Esterhazy. Emellertid lyckades "Le Figaro" öfverkomma vittnesmålen inför kassationsdomstolen och fastslog genom deras offentliggörande den öfverväldigande bevisningen för D:s oskuld. 3 juni 1899 upphäfde kassationsdomstolen enhälligt domen från 1894 med motivering, att de fakta, som framgått ur undersökningen, varit af den art, att de "fastställde den dömdes oskuld" och hänvisade målet till ny krigsrätt. Trots att under denna process, som fördes i Rennes, ingenting framkommit mot den anklagade, förklarade krigsrätten med 5 röster mot 2 till hela världens häpnad 9 sept. 1899 D. skyldig till förräderi, "under förmildrande omständigheter", och dömde honom till tio års fängelse.