Denna dom hvarken ville eller vågade regeringen låta träda i verkställighet, utan benådade D. omedelbart. Striden miste härigenom sitt väsentligaste intresse, så mycket mer som åtskilliga af de skyldige själfva tagit afsked eller aflägsnats. För att alldeles göra slut på oron antogs i juni 1900 ett amnestiförslag, hvarigenom all rättslig påföljd för alla i sammanhang med Dreyfusaffären begångna brott och lagöverträdelser bortföll. Vid flera tillfällen bragtes saken dock, såväl i pressen som i deputeradekammaren, på tal. D. själf vände sig till kassationsdomstolen med ansökan om ny revision. Den beviljades i mars 1904 under förklaring, att domstolen själf skulle företaga en undersökning. Ändtligen, 12 juli 1906, upphäfde kassationsdomstolen domen i Rennes och förklarade, att denna dom "af misstag och med orätt förkunnats". Krigsrätten i Rennes, där man förelagt domstolen dokument, hvars karaktär af förfalskning påvisats ett par månader förut vid kassationsdomstolen, där "uppenbart falska vittnesmål" aflades, och där man helt obesväradt satte sig öfver hvad kassationsdomstolen redan utredt, fick nu offentligen sin dom, och "bordereaun", det dokument, på hvilket D. två gånger dömts af krigsrätt, förklarades nu för andra gången af landets högsta domstol vara "skrifven af Esterhazy och ej af D." Domstolen ansåg saken härmed vara klargjord och hänsköt den ej till ny krigsrätt. Förrädaren Esterhazy täcktes af den frikännande krigsrättsdomen 1898. De i saken inblandade brottslingarna, general Mercier m. fl. högre och lägre officerare, skyddades af amnestien. D. utnämndes till major och riddare af hederslegionen samt rehabiliterades högtidligt inför trupp. Picquart blef brigadgeneral, och kammaren beslöt att öfverföra Zolas lik till Pantheon. För Frankrikes inre lif och för det europeiska samvetet och rättsmedvetandet har Dreyfusaffären varit af en mycket stor betydelse. Litt.: Dreyfus, "Cinq années de ma vie" (1901; "Fem år af mitt lif", 2 uppl. s. å.), Zola, "L'affaire Dreyfus" (s. å.), Reinach, "Histoire de l'affaire Dreyfus" (3 bd, 1901—03), "Dreyfusprocessen i Rennes. Fullständigt stenografiskt referat" (2 dlr, 1899), S. Brandell, "Striden om Dreyfus. Hvad är bevisadt?" (1898), och Carl G. Laurin, "Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfusaffären" (i "Ord och bild", 1899). C. L—in. <img l>

Dreyschock [dra'jʃåk]. 1. Alexander D., bömisk pianist, f. 1818 i Žak, d. 1869 i Venezia, spelade redan vid åtta års ålder offentligt, studerade sedan under Tomaschek och gjorde från 1838 konstresor i Ryssland, Belgien, Frankrike, England, Holland, Österrike, Danmark samt (1856 och 1862) Sverige. 1862 blef han professor vid konservatoriet i Petersburg. — D. var en af sin tids mest betydande virtuoser. Förvånande voro i synnerhet hans oktav-, ters- och sextpassager äfvensom hans färdighet i vänstra handen, hvilken föranledde J. B. Cramer till yttrandet "D. har ingen vänsterhand, men väl två högerhänder". Han spelade helst Thalberg, Chopin och Liszt samt sina egna "Variationer för vänster hand". Hans kompositioner tillhöra den korrekta, men sterila salongsstilen. 2. Felix D., den föregåendes brorson, tysk pianist, f. 1860 i Leipzig, d. 1906 i Berlin, var elev af Kiel, Taubert och Ehrlich i Berlin, hvarest han 1883 började konsertera. I Stockholm uppträdde han med framgång 1886 och 1889 både som virtuos och tonsättare. Han skref större och mindre saker för piano, violin, sång, orkester o. s. v. A. L.* Dreyse [drajse], Johann Nikolaus von, tysk tekniker, f. 1787 i Sömmerda vid Erfurt, d. 1867 som chef för en preussisk gevärsfabrik, är bekant såsom upphofsman till ett gevärssystem, hvilket, mer eller mindre modifieradt, antogs i flera länder. Den egentlige upphofsmannen till detta system är likväl en schweizisk gevärssmed Pauly, som var bosatt i Paris och redan 1808 konstruerade ett bakladdningsgevär, hvilket dock sedermera glömdes. D., hvilken arbetade hos Pauly, utvecklade dennes idé med sådan framgång, att han lyckades framställa en gevärsmodell, tändnålsgeväret, som redan 1841 blef antagen i Preussen. Utgången af slaget vid Königgrätz (1866), i hvilket preussarna besegrade österrikarna, berodde till stor del därpå, att de förre använde D:s gevärsmodell. D. adlades 1864. W. G. B. (E. N.) Dreyssina, zool. Se Dreissina. Driburg, stad och brunnsort i preuss. regeringsområdet Minden (Westfalen), vid floden Aa. 220 m. ö. h. 2,650 inv. (1900). Glasfabrikation. I D. finnas källor hållande kolsyrad järnoxidul, kolsyrad kalk samt fri kolsyra. Vattnet försändes i handeln. Säsong maj—sept. Årliga frekvensen omkr. 2,000 personer. I närheten ligga ruinerna af fästet Iburg, som Karl den store eröfrade 775 och skänkte till stiftet Paderborn. Ln. Drickbart guld. Se Alkemi. Drickoffer. Se Offer. Drickspengar (ty. trinkgeld, fr. pourboire, eng. tip, ry. natjai, turk. bachschisch), liten penninggåfva, som man till extra godtgörelse ger åt någon person i underordnad ställning för en bevisad tjänst eller ett uträttadt uppdrag. Mot medeltidens slut och på 1500-talet plägade konsthandtverkare vid aflämnandet af något större beställdt arbete utbedja sig drickspengar åt sina medverkande gesäller och äfven åt sin hustru. De mestadels lågt aflönade ämbetsmännen voro för sitt uppehälle delvis hänvisade till dylika extra sportler. Man anhöll äfven om "badpengar". Ursprungligen torde dessa små gåfvor beträffande sin användning ha motsvarat ordbetydelsen, men numera har ordet drickspengar i flera fall kommit att beteckna fullständig betalning för en tjänsteprestation. Sålunda äro hotelltjänare samt uppassare på restauranger och kaféer för sin utkomst ofta uteslutande hänvisade till drickspengar af gästerna; mångenstädes få de t. o. m. afstå en viss daglig andel däraf till sin husbonde, och exempelvis portierer på större hotell pläga inneha sin tjänst mot ett slags arrende till egaren. I utlandet ge de resande vanligen drickspengar äfven åt järnvägskonduktörer,