hvilket ej tillåtes i Sverige. Hos nordamerikanerna har drickspenningsystemet icke fått vinna något större insteg. Däremot är Ryssland dess klassiska mark; utvidgadt till mutsystem, genomtränger det därstädes samhället från ofvan till nedan. I Turkiet ger man ”badpengar”, i Kina ”tepengar”. Frågan om medlen att afskaffa det för samhällets trefnad och moral skadliga drickspenningsystemet har på senare tiden blifvit ganska brännande. Jfr Sportler. Dricksvatten. Vi fordra, att det vatten vi dricka skall vara friskt och smaka godt. En instinktlik erfarenhet fordrar dessutom, att det skall vara klart och vackert för ögat. Det var i första rummet källan, hvars vatten motsvarade dessa fordringar. Vissa gräfda brunnar kunde också göra det, men sjö- och flodvatten ville man blott i nödfall begagna. Under senare tider har dricksvattensfrågan blifvit rätt invecklad, emedan å ena sidan folkmängden tilltagit så oerhördt och å den andra vattenafledningar och andra jordarbeten minskat tillgången på källor. Industrien och den täta befolkningen fördärfva allt ytligt vatten (floder och sjöar) äfvensom källor och brunnar. Då det förr å de flesta orter var lätt att skaffa godt vatten, kräfvas numera, åtminstone i tätt befolkade trakter, en utvecklad teknik och hygieniska kunskaper. Hygienen fordrar ovillkorligen, att dricksvattnet skall vara fritt från föroreningar från bostäderna. I motsatt fall är man aldrig säker på, att icke skadliga mikroorganismer emellanåt skola framkalla sjukdomar. Vi ega en betydande erfarenhet om, att förorenadt dricksvatten kan förorsaka omfattande epidemier. Som exempel erinra vi om den stora koleraepidemien i Hamburg 1892 samt tarmtyfusepidemien i Höganäs 1903. Själfva faktum att vattnet spridt smittan kan ej bestridas, äfven om det finnes enskildheter, som ännu äro oklara. Det är hufvudsakligen diarrésjukdomar, hvilkas smittämnen spridas med förorenadt dricksvatten. I en tätt befolkad trakt äro därför alla ytvatten (floder och sjöar) olämpliga som dricksvattenkälla. Äfven den gräfda brunnen i bostäders närhet blir vanligen förorenad och därigenom olämplig. Vi ega med afseende på nämnda vatten aldrig visshet om, att de äro fria från föroreningar. Däremot har bakteriologien uppvisat, att jorden eger en betydande förmåga att rena vatten. Då regnet långsamt sjunker ned i genomsläpplig mark, silas snart både bakterier och andra föroreningar bort, så att grundvattnet på några få meters djup kan antagas vara bakteriefritt och rent. För att detta skall ske, måste grunden vara orörd, icke uppgräfd eller påfylld, och den får ej utgöras af groft grus eller stenar. Det är alltså grundvattnet, som vi skola upphämta som dricksvatten. Vi ha ingen orsak att inskränka oss till de naturliga källorna, som visserligen lämna grundvatten, men som ge blott en ringa del af hvad som kan erhållas ur förrådet. Den gamla brunnskonstruktionen är ej heller bra, emedan den ej skyddar från föroreningar från jordytan. Vi måste därför antingen taga grundvattnet från ett område, som hålles alldeles rent, eller ock hämta upp det på lämpligt sätt. Medelst rörbrunn l. borrbrunn (se Brunn 1) fås vattnet upp rent, äfven om jordytan rundt omkring är mycket förorenad. Slå vi ned ett järnrör i orörd jord och träffa grundvatten på 3 m. djup eller mera, kunna vi i vanliga fall antaga, att vattnet är hälsosamt, äfven om brunnen ligger alldeles invid bostaden. I Sverige träffa vi vanligen brukbart dricksvatten i gruslager under den lera, som täcker jordytan. Många orter få sitt dricksvatten från våra talrika rullstensåsar. I granitklippan finnes ofta godt vatten på ett djup af 30 m., såsom Nordenskiöld påvisat. Äfven under sandslätter finnes naturligtvis grundvatten. Å Gottland och i Skåne rinner mycket vatten fram i kalksprickor, men detta grundvatten är ej alltid rent. Å större fartyg, som gå på aflägsna farvatten, destilleras rent hafsvatten, hvarigenom ett sundt dricksvatten erhålles. Äfven is kan användas för dricksvattensändamål. Isen bedömes härvid som vattnet. Den måste vara ren och hämtad från ett ytvatten, som icke förorenas. Äfven hafsis användes med fördel till dricksvatten. Sedan det först smälta, salthaltiga vattnet runnit af, ger isen ett smakligt vatten. När grundvatten rinner fram under lerlager, där leran hindrar luftens inflytande, blir det ofta järnhaltigt, och dessutom bildas ej sällan illaluktande vätesvafla. Denna gas försvinner hastigt vid vattnets luftning, då äfven järnet faller ut, så att det kan filtreras bort. Efter nämnda enkla behandling erhålla vi af järnvattnet med ringa kostnad ett godt dricksvatten. Däremot utgör renandet af det förorenade ytvattnet ett svårt och dyrbart arbete. Det lyckas för städernas vattenverk, därest stor omsorg nedlägges på sandfiltreringen, men det lyckas knappast för den enskilde. Kokning är för denne den enda praktiska utvägen. Kolfiltrering gagnar föga, och öfriga filtra för hushållen äro opraktiska. Dricksvattnets kemiska beskaffenhet har ganska litet att betyda. Det får ej hafva salt eller annan främmande smak. Lukt och färg böra ej heller finnas. Men då sinnena säga oss, att vattnet är godt, har kemien föga att lära oss, därest vi nämligen undantaga hårdhetsgraden. Denna betingas af halten af kalk och magnesiasalter. Mjukt vatten medför inga sanitära olägenheter. För hårdt vatten är olämpligt för hushållet. Högsta tillåtna halt per l. är 200 mg. kalkoxid och magnesiumoxid. Förnämsta sättet att i praktiken bedöma ett dricksvatten är att på platsen undersöka vattenhämtningsstället. Jämförelsevis mindre viktiga, för vattnets bedömande äro bakteriologi och kemi. Om olika vattens sammansättning och egenskaper se Vatten. E. At. Driesen [drī-], stad i preussiska regeringsområdet Frankfurt (Brandenburg), på en ö i Netze. 6,108 inv. (1900). Textil- och metallfabriker, sprittillverkning, trähandel. D., som 1603 befästs, intogs 1631 och 1639 af svenskarna. Fredrik II lät rasera befästningarna. J. F. N. L. W:son M. Drifankare, sjöv., ett på ett kors (”kryss”) eller en trekantig ram utspändt segel, hvilket, när det är lodrätt nedsänkt i vattnet, minskar driften hos ett fartyg, som under storm ligger bi, samt hindrar ”affall”, eller att fartyget kommer tvärs för sjön, hvarigenom det skulle kunna utsättas för brottsjöar och svår rullning. Numera begagna nästan endast fiskare drifankare för att hålla fartyg eller båtar upp mot vinden. Ankartåget fästes i bukten af en hanfot, eller så, att kraften verkar mot seglets medelpunkt. Se fig. å sp. 857. R. N. Drifaxel, mek., den axel, från hvilken en drifvande