för att erhålla industriell drifkraft. Vid urverk använder man, som bekant, tyngdkraften hos fallande lod äfvensom fjädrars spänstighet. Men i stor skala begagnas tyngdkraften som drifkraft vid vattenkraftsmaskiner, antingen omedelbart, så att vattnet vid sitt fall sätter ett hjul i rörelse, eller ock medelbart, så att vattnet medelst sin tyngd får åstadkomma en betydande tryckning, som verkar på hjulet. Luftens tryck under dess rörelse lämnar en nästan öfverallt tillgänglig drifkraft, som likväl i jämförelsevis mycket ringa mån tillgodogöres inom industrien (nästan endast vid kvarnar och pumpverk), emedan dess verkan är i hög grad ojämn. Så mycket allmännare gör man däremot bruk af ångkraften, hvilken föranledt en fullständig omgestaltning af maskintekniken och möjliggjort den oerhördt stora industriella utveckling, som egt rum under den senaste mansåldern. Ångmaskinen har emellertid erhållit flera högst beaktansvärda medtäflare i de s. k. kraftgas- och masugnsgasmaskinerna, fotogenmotorerna, särskildt dieselmotorn (se d. o.), m. fl. Dessa maskiner täfla med ångmaskinen, icke allenast då det gäller att utveckla små effektbelopp, utan äfven fråga om hundratals, ja, vissa af dem äfven då tusentals hästkrafter skola komma till användning. Af en alldeles utomordentlig betydelse är för öfrigt inom den nutida tekniken elektriciteten för alstring af drifkraft. Denna har på många områden åstadkommit en fullständig omhvälfning af förut bestående förhållanden, en omgestaltning, som med hänsyn till den korta tid, under hvilken utvecklingen egt rum, t. o. m. kan sägas vara i vissa fall större än den, ångmaskinens införande på sin tid föranledde. Äfven ångmaskinen har för öfrigt undergått väsentliga förändringar och förbättringar. Så t. ex. hafva på de allra senaste åren ångturbinerna nått en hög grad af fulländning, och de täfla f. n. skarpt med de förut fullständigt dominerande kolf-ångmaskinerna. O. E. W. Driflina. Se Drifgarnsfiske. Drifmina. Se Mina. Drifning. 1. Skpsb. Se Drifva 1. 2. Konstind., den åtgärd, hvarigenom i metallbleck utföres ett arbete, hvars rundningar, upphöjningar och fördjupningar åstadkommas medelst uthamring af metallbleckets massa. Se Bleckslageri, sp. 664 ff., och Drifvet arbete. 3. Bergsv. a) Den sista operation, som företages i hvarje kontinuerligt gående schaktugn, masugnar, kopparsmältningsugnar o. s. v., då blåsningen skall upphöra och således ej mera något gods (kol, malm o. s. v.) uppsättes, utan endast hvad som redan finnes i ugnen får nedsmälta. — b) Ett uttryck för den hastighet, hvarmed smältningen i en schaktugn försiggår. I våra gamla, små masugnar begagnas vanligen ugnens rymlighet till mått på drifningens storlek, så att man t. ex. säger, att drifningen är 1, 1 1/2, 2 o. s. v. ugnsfyllnader i dygnet. I nutidens stora masugnar, där ugnsfyllnaden blir ett för stort mått, beräknas drifningen per dygn efter antal förbrukade tunnor kol eller efter den tillverkade tackjärnsmängden. — c) Den näst sista operationen vid guld- och silfvertillverkning. Ändamålet med denna operation är att befria den ädla metallen från det därmed förut sammansmälta blyet och från smärre, ännu kvarvarande föroreningar af andra metaller, såsom järn och koppar. Sedan drifugnen med sin test blifvit tillagad, verkblyet inlagdt och hatten påsatt, uppdrifves småningom värmen genom eldning i eldstaden, så att verkblyet smälter, hvarefter bläster pådrages, som får spela utefter det smälta blyets yta och oxidera detta till blyglete. Sedan testen uppsupit hvad den kan af det smälta gletet, får det öfriga, i samma mån som det bildas, afrinna genom gletehålet. Efter hand som blyet oxideras, stegras hettan i ugnen, och då den sista gletehinnan afrinner från det i härdens midt samlade guldet eller silfret, inträffar hos detsamma ett egendomligt ljusfenomen, den s. k. "blickningen". Detta fenomen måste noga observeras. När det inträffar, måste operationen ögonblickligen afbrytas för att ej äfven den ädla metallen skall oxideras. (Jfr Afdrifva 1 och Drifugn.) C. A. D.* 4. Trädg., en åtgärd, som har till ändamål att genom lämpligt afpassad värme och fuktighet påskynda en växts utveckling. Såsom en allmän regel vid drifning af växter gäller, att man till en början måste hålla den omgifvande temperaturen låg (i vanligaste fall endast vid + 6—10° C.) och endast småningom höja densamma samt dessutom laga så, att växterna befinna sig i en fuktig atmosfär. Det senare åstadkommes därigenom, att man då och då med vatten bestänker såväl själfva växterna, hvilka hållas i tillslutet rum, som de dem omgifvande föremålen. I smått och i fråga om mindre växter kan en fuktig atmosfär kring dem ernås på det sätt, att man innesluter dem i täta glasskåp (terrarier, Wardska kaster) eller öfver hvarje särskild växt ställer en glasklocka, ett dricksglas e. d. Detta tillvägagående är att anbefalla i synnerhet vid drifning i boningsrum, där luften vanligen är för torr. Börjar man drifningen med för hög temperatur, och hålles luften kring växterna för torr, innan blomknopparna öppnat sig, händer det ofta, att dessa torka bort i stället för att slå ut. Hufvudvillkor för att drifning af fleråriga växter skall lyckas — vare sig att dessa odlas för fruktens eller blommornas skull — äro, att växterna, innan drifningen börjar, hafva genomgått en viss hviloperiod samt att de före densamma hämtat nödig kraft, så att alla vedartade delar äro mognade, knopparna väl utvecklade och förrådet af upplagsnäring rikligt. — Till blomsterdrifning, som har till ändamål att frambringa blommor under vintern, användas åtskilliga tidigt blommande växter med ört- eller vedstam i synnerhet lökväxter. (Om sådana varmhusväxter, hvilkas naturliga blomningstid infaller under vintern, t. ex. kameliorna, begagnar man ej uttrycket "drifvas", såvida man icke genom särskildt förhöjd temperatur söker påskynda deras blomning — något som icke alltid lyckas.) Af lökväxter drifvas allmännast hyacinter, tulpaner, Crocus-arter och narcisser, af andra örtartade kalljordsväxter anemoner, aurikler och andra Primula-arter, Helleborus (prustrot, julrosor), nejlikor, Hoteja japonica och liljekonvaljer samt af vedartade kalljordsväxter törnrosor och syrener. För drifning planteras blomsterlökar under sept. i krukor och lämnas, öfvertäckta med jord och löf, ute i det fria, tills det börjar frysa, då de inflyttas i en källare eller annan frostfri lokal. Efter hand flyttas lökarna till en varmare plats, t. ex. ett boningsrum eller en varm växthusafdelning, för att drifvas. I mörker går drifningen fortare; men blommorna blifva vackrare, och hela växten utvecklar sig mera normalt, om drifningen sker vid fullt dagsljus. Under