själfva drifningen bör växten likväl icke direkt träffas af solljuset. De flesta andra till blomsterdrifning afsedda kalljordsväxter inplanteras i krukor, företrädesvis om våren, men vissa af dem kunna äfven insättas under aug. Vissa lökväxter, såsom hyacinter och tulpaner, kunna drifvas till blomning genom odling i vatten. Lökarna förvaras torrt till dec. eller jan., då de nedsättas i därtill lämpliga vaser eller glas (s. k. hyacintglas), som fyllas med vatten så högt, att detta når lökens nedre del. Glasen ställas i mörkt, svalt rum, tills minst 3 cm. långa rötter utskjutit från lökarna, hvarefter drifningen kan försiggå i vanligt boningsrum. Af vissa växter, t. ex. hägg, sötkörsbär, syrener m. fl., kunna blommor erhållas därigenom, att större grenar afsågas och ställas i vatten för att drifvas.—- Till fruktdrifning användas dels sådana växter, som i vårt klimat icke kunna med framgång odlas i det fria, dels sådana, af hvilka man önskar erhålla frukt tidigare, än som är möjligt vid kalljordsodling. Af de förra drifvas allmännast vinstockar, persikor och aprikoser, stundom fikon, apelsiner och ananas, af de senare smultron, mera sällan päron, äpplen, körsbär och plommon. De tre förstnämnda slagen planteras vanligen fritt i för dem särskildt inrättade hus, kallade drifhus eller fruktdrifverier (se Växthus), men kunna äfven, på samma sätt som de öfriga till drifning använda fruktslagen, inplanteras i krukor eller baljor, öfvervintras i källare eller annat frostfritt rum och vid lämplig tid inflyttas i växthus eller annan ljus, solrik lokal för att drifvas. Om möjligt är det ännu viktigare vid drifning af frukt än vid blomsterdrifning, att temperaturen i början hålles låg och endast småningom ökas. Fruktdrifning kan här i Norden icke med fördel börjas förrän i jan. och lyckas i vanliga fall bättre, om den uppskjutes ännu längre. Infaller nämligen blomningen, medan dagarna ännu äro korta och solljuset jämförelsevis svagt, så händer det ofta, att blommorna blifva obefruktade, hvadan fruktsättningen uteblir och drifningens ändamål helt och hållet förfelas. — Äfven åtskilliga slag af köksväxter kunna drifvas till tidigare utveckling än på fritt land. Rädisor, morötter, spenat, sallat, krypbönor, gurkor och meloner drifvas med fördel i bänkar (se Drifbänk) af tidigt på våren uppdragna plantor. Gurkor, meloner och tomater drifvas ofta i särskilda små drifhus. Rabarber, som på hösten uppgräfts och planterats i tunnor, kan lätt drifvas i växthus. Sparris drifves mest på fritt land på det sätt, att öfver sparrissängarna uppföres en byggnad af allra enklaste slag, i hvilken anordnas en likaledes helt primitiv eldstad. — Drifna grönsaker hafva ofta en finare, men mindre utpräglad smak än å kalljord odlade. E. L. (C. G. D.) 5. (Utdrifning) Skogsv., utkörsel af virke, hufvudsakligen sågtimmer, till sågar och flottleder o. s. v. F. L. Drift. 1. Filos. Se Vilja. 2. Bot., den massa frön, frukter eller andra växtdelar, lämpliga för vidare utveckling, som föres med floder, åar och hafsströmmar. Driften spelar en mycket viktig roll för växternas spridning. Om våren efter islossningen och snösmältningen samt på hösten transporteras kolossala mängder frukter, frön och andra växtdelar af våra floder och åar. Många bland dessa växtdelar äro genom särskilda anordningar, såsom en luftfylld väfnad, lämpade för vattentransport; andra däremot, som sjunka i vattnet, kunna vara fästa vid strån af säf, vass och dylikt, hvarigenom de föras afsevärda sträckor. Med hafsströmmarna transporteras i synnerhet tropiska strandväxters frukter eller frön. Dessa äro för en dylik transport vanligen särskildt utrustade genom en yttre, skyddande, luftfylld väfnad. Af Golfströmmen föras frön af västindiska ärtväxter ända till Norges kuster, t. ex. Entada scandens Benth. och Mucuna urens (L) DC. Se A. F. W. Schimper, "Die indomalayische strandflora" (1891) och R. Sernander, "Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi" (1901). H. Hn. 3. Sjöv. Se Drifva 2. Driftkapital l. Rörelsekapital, det kapital, som erfordras för att hålla ett företag i gång, till skillnad från anläggningskapital. Jfr Kapital. Driftström, fys. Se Ström. Drifugn, bergsv., en flamugn, hvaruti den näst sista operationen vid guld- och silfvertillverkningen, den s. k. drifningen, försiggår. Ugnens form är vanligen rund; på den ena sidan står ugnen i förbindelse med en eldstad och på den andra med en skorsten. Som det är nödigt att ofta komma åt att med största noggrannhet tillreda härdbottnen, eller den s. k. testen, är drifugnens hvalf inmuradt i en af stark järnplåt hopfogad och väl förankrad kåpa, så att, när så fordras, alltsammans, den s. k. hatten, kan med ett enkelt hissverk aflyftas. På ena kanten af härdbottnen är en öppning för blästerns insläppande och på den andra ett hål för blygletets afrinnande, det s. k. gletehålet. Drifugnen tillredes på det sättet, att man, sedan hatten aflyfts, på ugnens tegelbotten noggrant instampar, till ungefär 30 cm. tjocklek, den af urlakad träaska, benaska eller fint kalkpulver bestående, med något vatten uppblandade massan till testen, så att den sålunda tillredda härden blir något djupare i midten än åt kanterna. Sedan testen torkats medelst glödande kol, pålägges verkblyet, och hatten påsättes. Se vidare Drifning, 3, c. C. A. D.* Drifva. 1. Skpsb., medelst inpackning af nöthår och dref i flera hvarf göra de i ett fartygs bordläggning och däck förekommande nåten vattentäta. Vid drifning användas drefhammare och drefjärn, hvilka senare äro af olika slag: tunnjärn med kilformig egg, enkla rabbar med en och dubbla rabbar med två räfflor i eggen. En rabb med skaft benämnes jagrabb. Om drefjärnet hålles af en man, under det en annan sköter drefhammaren, kallas arbetet jagning. Efter slutad drifning infylles beck ofvanpå drefvet, och sedan becket kallnat, bortskrapas den del däraf, som befinnes utanför nåtet. (H. W—l.) 2. Sjöv., (om fartyg) genom vindens inverkan framgå i en annan riktning än fartygets kölriktning. (Se Afdrift.) När man under hårdt väder lagt bi med ett fartyg, säges man "ligga bi och drifva" (jfr Bi, sjöv.). Äfven när ett fartyg är under inflytande af ström, säges det drifva. — Man säger äfven, att fartyget "drifver med strömmen", då det med strömmens tillhjälp flyttas från ett ställe till ett annat. — "Drifva för ankaret" säges om ett fartyg, som under storm eller sjögång ryckt loss ankaret från bottnen, så att detta släpar på densamma eller