"draggar med", under det fartyget af vinden alltjämt aflägsnas från sin ursprungliga ankarplats. Detta kallas äfven att gå, komma eller råka "i drift", hvilka uttryck likväl oftare, och med större skäl, användas för att beteckna, det ankarkättingen eller förtöjningarna sprungit sönder, så att fartyget af vinden föres till annat ställe. R. N.* 3. Bergsv. Se Drifning 3. Drifva, mytisk finsk konungadotter, som äktades af Uppsalakonungen Vanlande och blef moder till Visbur. Drifvande medel, med. farm., en benämning, som numera brukas endast i sammansättningar: svettdrifvande medel, urindrifvande medel, galldrifvande medel o. s. v. Drifvare (fordom Brotvindare), sjöv., ett segel, som under segling i passadregionerna stundom tillsättes akter om en mesan eller ett gaffel-storsegel. Vanligen begagnas därtill ett s. k. öfverledsegel, hvars underkant utsträckes till en för ändamålet utsatt bom eller spira. Under denna bom fördes ofta förr ytterligare ett segel, som kallades vattendrifvare. (Se Segel.) R. N.* Drifvarmyror, zool. Se Dorylinæ. Drifved kallas stammar, grenar eller rötter, som härröra från träd och buskar samt drifva med hafsströmmarna eller af dem uppkastas på stränder. Mest bekanta äro de samlingar af drifved, som flerstädes förekomma vid stränderna af Norra ishafvet samt Atlantiska oceanens nordligare delar, såsom på norra kusterna af Sibirien, vid Novaja Zemlja, Spetsbergen (i synnerhet de norra och östra kusterna), Jan Mayen, Färöarna, norra och nordvästra kusterna af Island samt östkusten af Grönland. Drifveden bildar på dessa ställen ofta alnshöga eller ännu högre vallar. I de nämnda skoglösa trakterna är den af stor betydelse såsom bränsle eller såsom material till byggnader, redskap m. m. Sannolikt härstammar denna drifved till allra största delen från det inre Sibiriens skogar, hvarifrån den med de stora sibiriska floderna föres ut i Norra ishafvet och sedan med den västerut gående polarströmmen till de angifna ställena. Prof af drifved, som hemförts från Spetsbergen och östra kusten af Grönland, hafva visat sig till stor del utgöras af det sibiriska lärkträdet (Larix sibirica Ledeb.), hvarjämte förekomma stammar och grenar af Picea obovata, Pinus cembra, Abies sibirica och Salix viminalis. Se C. Lindman, "Om drifved och andra af hafsströmmar uppkastade naturföremål vid Norges kuster" (Göteborgs Vet. o. vitt. samh:s handl., 1883), och Fr. Ingvarson, "Om drifved i Norra ishafvet" (i Vet. akad:s handl., bd 37, n:r 1 1903). Ldt. (H. Hn.) Drifvet arbete, konstind., i metallbleck (guld, silfver, koppar, mässing, järn) utfördt arbete, hvars rundningar, upphöjningar och fördjupningar äro åstadkomna medelst uthamring, d. v. s. tänjning af metallbleckets massa. Det föremål eller den ornamentala detalj, som skall drifvas, utföres antingen på fri hand eller öfver en fast modell. I förra fallet bearbetas metallplåten, omväxlande från rät och afvigsidan, med flera olika slag af hammare öfver olika formade städ, hvarvid man vanligen måste gifva plåten ett elastiskt underlag af något segt kitt (beck, vax, tegelmjöl) o. s. v. för att hindra den från att spricka. Detta förfaringssätt är det svåraste, men tillika det ur konstnärlig synpunkt värderikaste. Vid drifning öfver fast modell (stans) af någon ej alltför hård metallegering erhålles formen vanligen därigenom, att metallplåten under ett mellanlägg af bly hamras in till modellen. Detta sätt, som är lättare, och vid hvilket hufvudvikten ligger på modellens noggranna utförande, är nära besläktadt med den numera fabriksmässigt utöfvade pressningen. Vare sig det ena eller andra förfaringssättet användes, behöfves vanligen för utförandet af de finare detaljerna å rätsidan ett efterarbete (med olika slag af järnverktyg: punsar och sticklar), den s. k. ciseleringen, som äfven är nödvändig för gjutna arbetens afputsning.

Fig. 1. "Korg" af silfver, utförd i Augsburg på 1600-talet och skänkt af Karl X Gustaf till ryske tsaren Aleksej Michailovitj, 1655. (Efter F. Martins praktverk, 1899.)

Fig. 2. Drifvet silfverfat, holländskt arbete, 1600-talet.

Drifningen är i båda sina former en urgammal teknik. I södra Europa var den känd redan före 2:a förkristna årtusendets slut, och drifna guldarbeten af inhemskt ursprung från början af årtusendet närmast f. Kr. äro funna i vårt land. En blomstringstid för denna konstslöjd inföll under 1500- och 1600-talen, då den, särskildt uti Italien och södra Tyskland (Nürnberg och Augsburg),