nådde en hög grad af fulländning. Drifna föremål från denna tid, vanligen bords- och dryckeskärl af dyrbart material, rika former, en ädel och fantasifull ornering med figurscener, löfverks-, rank-, band- och groteskmönster, naturalistiska blad, blommor och frukter, höra till de mest eftersökta föremålen i konstindustriella samlingar och museer. Nationalmuseum i Stockholm eger bland sina konstskatter åtskilliga drifna arbeten, jämväl af svenskt ursprung, från 1600-talet. En stor del af äldre och dyrbarare föremål i utländska samlingar har i senare tid blifvit på galvanoplastisk väg med stor skicklighet reproducerad. I den moderna konstslöjden har drifningen mer och mer fått vika för fingjutningen. Bland svenskar, som i senare tid utöfvat denna konst, må nämnas P. F. Schönström (silfver) och G. T. Wallén i Stockholm samt Sven Bengtsson och Mårtensson i Lund (mässing och koppar). Upk. (O. G—g.) Drill (af mht. drillen, vända). 1. (Exercisdrill) Krigsv., en stundom förekommande benämning på manskapets eller de lägre truppafdelningarnas utbildning i stram hållning och rörelser; grundlig, men rent mekanisk utbildning. Ordet användes i Sverige redan i slutet af 1600-talet. I tysk litteratur är det mycket äldre, och med "drillkonst" förstod man "kriegsübliche waffenhandlung der musqueten und piquê". Se härom "Die drillkunst" (Nürnberg 1664, med 38 kopparstick och 76 figurer samt tysk-fransk text). Jfr Exercis. — 2. Sjöv., ett slags styrinrättning. Se Ratt. 1. C. O. N. Drill (eng. drill, så i rader), landtbr., en rad af odlade växter; i rygg eller upphöjd balk upplagd jord. Jfr Drillkultur. Drill (it. trillo), mus., ett upprepadt, hastigt och jämnt angifvande af en föreskrifven hufvudnot, omväxlande med närmast högre diatoniska not. Tecknet är tr eller tr m. Drillen bör i regeln börja icke med hufvudnoten, utan med den närmast högre eller lägre; detta antydes genom ett litet förslag framför hufvudnoten. Andra förändringar i drillen betecknas särskildt. Drillen afslutas genom ett efterslag, hvilket bildas af hufvudnoten jämte den närmast lägre och stundom, såsom vid fermater i arior och konserter, utföres något långsammare än själfva drillen. En följd af drillar på flera toner efter hvarandra (stundom utan något efterslag) kallas drillkedja. A. L.* Drillborr, maskinb. Se Borrar. Drillbåge l. Stråke, maskinb. Se Borrar. Drillen, zool. Se Babianer. Drillharf, landtbr. Se Harf. Drillkedja, mus. Se Drill. Drillkubb (jfr Drill), sjöv. Se Ratt. Drillkultur (jfr Drill), landtbr., det sätt att bruka åkerjorden, hvilket utmärkes däraf, att fältet radvis upplägges i ryggar eller upphöjda balkar (drillar), på hvilka man odlar vissa växter. Till drillkulturen hör därjämte, att såväl själfva drillarna (genom handhackning) som ock åkerjorden mellan dem (genom bearbetning med hästhacka och drillharf) hållas luckra och fria från ogräs samt tillgängliga för luftens inverkan samt att de på drillarna uppväxta plantorna gallras, så att de komma på behörigt afstånd ifrån hvarandra. När de blifvit så stora, att de beskugga fältet, upphör all bearbetning såväl mellan som på drillarna. Drillkulturen har från äldsta tider varit känd och använd i Kina, Japan, Bengalen och Persien. I Europa infördes den först af engelsmannen Jethro Tull (f. 1674, d. 1741), hvilken 1733 därom utgaf det berömda arbetet "On the horse-hoing husbandry" (Om hästhackans användning vid åkerbruket), hvari han förordar radsådd och bearbetning mellan raderna med hästhacka, som var ett förut ej användt redskap. Tull antog, att jordens fruktbarhet hufvudsakligen beror på dess fina pulverisering och att gödsling egentligen icke behöfves, om åkerjorden väl bearbetas, så att den blir lucker och fin. Att dessa åsikter ej äro hållbara, är numera nogsamt kändt. Genom drillkulturen, som i Sverige användes hufvudsakligen för rotfrukter, hålles åkerjorden ren och lucker, och växterna få djup sammanförd matjord att växa i, men den i drillar upplagda jorden uttorkar lätt och kostar mer arbete än odling på slätt land och begagnas därför hufvudsakligen, där matjorden är grund eller jorden lider af öfverflödig väta. J. A. (H. J. Dft.) Drillplog (jfr Drill), landtbr. Se Plog. <img l>

Drillsnäppsläktet, Actitis, zool., ett till fåglarnas afdelning, ordn. Charadriiformes, fam. Charadriidæ hörande släkte, som skiljer sig från det närstående snäppsläktet (Totanus) därigenom, att näbbfåran sträcker sig öfver näbbens midt samt att stjärten räcker ett betydligt stycke utanför de hoplagda vingarnas spets. Vanliga drillsnäppan l. strandpiparen, Actitis hypoleucus, har öfre delen, halsens sidor och kräfvan brungrå, med svarta fläckar och tvärstreck samt bronsglans på manteln, undre delarna hvita, stjärten brungrå, med de mellersta pennorna tvärbandade af svart och de yttre alltmer hvita. Längden uppgår till 20—22 cm. Strandpiparen är hos oss en flyttfågel, som kommer till Sverige i april; de äldre draga åter mot södern i augusti, de yngre något senare. Den häckar allmänt öfver hela landet, icke minst uti Lappland, och uppehåller sig vid steniga, buskbeväxta stränder, såväl inuti landet som, ehuru mera sällan, vid hafskusten. Den är en liflig, försiktig och skygg fågel, hvilken springer omkring på marken med trippande steg samt då och då sätter sig på stenar, ur vattnet uppskjutande stänger o. d. (hvarunder den vippar upp och ned med stjärten, ungefär som en ärla). Ofta får man se den med nedböjda, dallrande vingspetsar flyga tätt utmed vattenytan, hvarvid den merendels låter höra sitt drillande "tidihidi", flera gånger upprepadt. Dess föda består af maskar, insekter och insektlarver, i synnerhet sländor och flugor, hvilka den plockar på stranden eller fångar i flykten. Sitt bo tillreder fågeln på marken, stundom tämligen långt från vatten, och lägger däri fyra hvitgula, af brunt och askgrått fläckiga, 36 mm. långa ägg. J. G. T.* Drillstock (jfr Drill), sjöv. Se Ratt. Drillstötta (jfr Drill), sjöv. Se Ratt. Drillsåningsmaskin (jfr Drill), landtbr. Se Sådd. Drilltåg (jfr Drill), sjöv. Se Ratt.