grof. Den bäst kända dronten, D. ineptus (se fig.), äfven kallad dodo, var till färgen brungrå, med hvitgula ving- och stjärttäckfjädrar och hvitt bröst, samt uppnådde en höjd af omkr. 80 cm. 1598 omnämnes denna fågel för första gången såsom förekommande i stor mängd på ön Mauritius. Man eger i behåll flera afbildningar af denna art, somliga helt säkert målade efter lefvande modell; på 1600-talet fördes lefvande exemplar till London. Men utsatt för de europeiska kolonisternas och de af dem införda husdjurens förföljelser, blef dronten sannolikt redan vid slutet af 1600-talet fullkomligt utrotad. Efter en mängd på Mauritius funna rester af dess ben har man numera erhållit fullständig kännedom om skelettbyggnaden. En annan art, solitären, D. (Pezophaps) solitarius, var större än en svan samt hade längre och smalare ben äfvensom längre hals än dronten. Hannen var brungrå, honan brunaktig med hvitt bröst. Denna art lefde på ön Rodriguez in i senare hälften af 1700-talet. L—e.

Didus ineptus.

Drooch-Sloot, Joost Cornelisz., holländsk målare. Se Droogsloot. Droogsloot, Joost Cornelisz., holländsk landskaps- och genremålare, f. omkr. 1586 i Utrecht, d. där 1666, målade med förkärlek utsikter af holländska byar med rikt staffage af tiggare och krymplingar — af honom ofta upprepade och föga varierade motiv. Hans taflor träffas i de flesta museer i norra Europa och äfven i Sverige, såsom i Nationalmuseum Tiggare och krymplingar, som kifvas om allmosor (1654) och i den forna, grefliga v. Platenska saml., där en liknande målning (1643) sågs. D. var lärare åt Jacob A. Duck och åt sin son, Cornelis D., f. 1630 i Utrecht och verksam där ännu 1673. Han imiterade fadern. En tafla af hans hand finnes i Östergötlands museum (Linköping). O. G—g. Droppar (lat. guttæ). 1. Bygnk., kallas de sex små knappar eller pluggar, som hänga under den doriska frisens triglyfer och vanligen hafva formen af stympade koner (se fig. 1), samt de tre gånger sex (vanligtvis cylinderformiga) knappar, som pryda den undre sidan af den doriska gesimsens mutuler (se fig. 2). Se Pelarordning. — 2. Farm. Se Dos, Elixir, Liquor och Tinktur.

Fig. 1. Fig. 2.

Droppbad. Se Bad, sp. 616. Droppbarhet, fys., den egenskapen hos en vätska, att den låter fördela sig i droppar. Se Droppe. Droppe. 1. Fys. En för sig bestående eller för sig betraktad, sammansluten, större eller mindre mängd af en vätska. I fritt tillstånd, d. v. s. skilda från hvarje yttre inverkan, bilda dropparna fullkomliga sfärer, emedan alla partiklarna på ytan endast då kunna befinna sig i jämvikt, när de äro lika långt från medelpunkten och sålunda påverkas af samma hydrostatiska tryck. I luftfylldt rum fallande droppar, t. ex. regndroppar eller det smälta blyet vid hagelfabrikationen, kunna ej bibehålla den fullständigt sfäriska formen, utan droppens vertikala meridianer bilda en kurva, som representerar det minsta motståndet. Vid fall i lufttomt rum finnes naturligtvis ingen orsak till afvikelse från den sfäriska formen. — Om en droppe hvilar på ett fast underlag, måste tydligtvis, jämte kohesionen mellan droppens molekyler, äfven tyngden, hvilken åstadkommer ett från underlaget vertikalt utgående tryck, samt adhesionen till underlaget åstadkomma afvikelse från den sfäriska formen. — Då droppar hänga eller falla ned från en fast kropp, beror deras storlek af flera omständigheter, såsom kohesionen mellan vätskans egna delar, dennas fluiditet och specifika vikt, den fasta kroppens form och adhesionskraft samt temperaturen. En droppe destilleradt vatten af vanlig storlek kan skattas till 1/20 gram. Vattendropparna i moln och dimmor ha en storlek mellan 0,006 och 0,12 mm. diameter, i medeltal omkr. 0,02 mm. Större vattendroppar än af omkr. 7 mm. diameter kunna ej falla genom luften, utan att sönderslitas af luftmotståndet. De största regndropparna uppnå en diameter af omkr. 5 mm. (vid störtregn), vid vanligt regn 2—4 mm., vid duggregn mindre. L. A. F. (S. A—s.) 2. Bygnk. Se Droppar. Droppspets, bot., den långa, ofta böjda spets, i hvilken en stor mängd växtarters blad afslutas. Droppspetsar förekomma allmänt hos arterna i tropikernas regnrika skogar och anses hafva biologisk betydelse för en snabb afledning af regnvattnet. G. A.* Droppsten. 1. Geol. Namn på de hufvudsakligast af kolsyrad kalk bestående bildningar, som i kalkstensgrottor dels likt istappar nedhänga från taket, s. k. stalaktiter, dels i form af kullriga upphöjningar eller pelare resa sig från grottans golf, s. k. stalagmiter. Droppsten bildas därigenom, att vatten, som genom sprickor och håligheter sipprar ned i kalkstensbergen, under vägen, till följd af sin kolsyrehalt, upplöser en liten del af den