passerade kalkstenen, men vid inträdet i grottan och beröring med därvarande luft afgifver en del af sin till hälften bundna kolsyra samt afdunstar, hvarvid den kolsyrade kalken icke längre kan förblifva upplöst i vattnet, utan afsätter sig i fast form. Första början till hvarje stalaktit är ett litet ihåligt, tunt rör, uppkommet på det sättet, att den i taket hängande droppen, å hvars yta en del kalk efter hand afsätter sig, vid nedfallandet (som orsakas af tillflytande vatten och därigenom ökad tyngd) lössliter den å droppens underdel befintliga tunna kalkskorpan, hvarvid en kort ring uppstår, hvilken småningom, emedan samma process upprepas vid hvarje ny droppe, växer ut till ett rör. Med tiden blir det lilla röret äfven fylldt med kalkspat, och vattnet sipprar då ned utefter dess yta, alltmer förstorande den sålunda bildade droppstenen. De nedfallande dropparna innehålla ännu en del kolsyrad kalk, som afsätter sig på bottnen och där bildar stalagmiter. Stundom mötas och förenas sammanhörande stalaktit och stalagmit, eller sammanväxa närliggande sådana, hvarigenom pelare och förhängeliknande partier af de mest växlande och fantastiska former uppstå. Adelsberggrottan (se d. o. och ofvanstående fig.) är berömd för sin mångfald af vackra droppstenspartier. Droppstensbildningarna äro merendels hvita, stundom till en viss grad genomlysande, och till strukturen kristalliniskt korniga. Sverige har ej några sådana bildningar. I smått kan man dock iakttaga dylika under bro- och källarhvalf, hvarest det är kalken hos det i fogningarna befintliga murbruket, som fått släppa till materialet. E. E.

Parti af Adelsberggrottan i Krain.

2. Bygnk. I den muhammedanska byggnadskonsten förekommer en egendomlig inkonstruktiv takbildning i hvalfform, som utgöres af idel små, i trä eller gips formade och vid hvarandra fogade kupolstycken med framträdande hörn. Dessa små kupolstycken, påminnande om vaxcellerna i en bikupa, bilda ett helt, som med sina många ofvanifrån nedhängande spetsar och kanter gifver hvälfningen utseende af en droppstensbildning, hvadan sådana hvalf också fått namnet droppstens- eller stalaktithvalf (se fig. af Abenserragernas sal i art. Alhambra, sp. 585, och fig. af en morisk pelare med stalaktiter i art. Byggnadskonsten, sp. 729). R—n. Drops [dråpṡ], eng. (eg. droppar), ett slags karameller med syrliga fruktsafter i (t. ex. lemon drops, citronkarameller). Drosdov, Vasilij. Se Filaret.

Drosera rotundifolia.

Drosera L., Daggört, Sileshår, bot., växtsläkte af fam. Droseraceæ. Drosera-arterna växa i kärr o. d., helst bland hvitmossa (Sphagnum), och utmärka sig genom ett högst egendomligt utseende. Bladen (som hos de svenska arterna sitta i rosett vid stängelns bas) äro tätt besatta med glandelhår, som afsöndra ett ymnigt, segt slem. Blommorna, som äro små och hvita, sitta i ensidigt, klaselikt, i spetsen inrulladt knippe. Genom undersökningar af Darwin och andra har blifvit ådagalagdt, att daggörterna äro insektätande växter (se d. o.). Insekterna fastna i hårens sega slem, hvarpå en egendomlig rörelse af håren börjar. Först böjer sig det eller de hår, vid hvilka insekten fastnat, ned mot bladets midt. Denna rörelse fortplantar sig till de andra håren, så att äfven de böja sig ned åt samma håll. Därigenom blir insekten nedklämd mot