ting; hon nyanserar sin naturbeskrifning med skarp
iakttagelseförmåga och följer med samma uppmärksamma
öga själsstämningarnas skiftningar. Hon skref föga af
subjektiva känslobekännelser; endast sina religiösa
själsstrider gaf hon uttryck i sin dikt. Merendels
valde hon ett episkt ämne, vare sig ur naturlifvet
eller från sagan och historien. Hennes form var
aldrig fulländad, utan erbjöd hårdheter och brister i
komposition och harmoni. Men hon öfverträffade alla
sin tids tyska verskonstnärer genom sin kraftfulla
individualitet. Minnesmärken öfver D. äro resta
i Münster 1896 och vid Meersburg 1898. Hennes
samlade arbeten äro utgifna af L. Schücking (1879,
ny uppl. 1898), Elis. v. Droste-Hülshoff (1886) och
E. Arens (1904); hennes och Schückings
Briefe 1893 (ny
uppl. 1904). Af biografier öfver henne är den bästa af
H. Hüffer 1887; vidare finnas arbeten af Schücking
(2:a uppl. 1871), Riehemann (1896—98), Wormstall,
Zottmann och v. Scholtz (alla 1897), Bankwitz
(1899) och Busse (1903). Jfr vidare R. M. Meyer,
"Die deutsche litt. des neunzehnten jahrh." (2:a
uppl. 1900), och bibliografien i samme förf:s
"Grundriss der neuern deutschen litteraturgeschichte"
(1902).
R—n B.
<img l>
Droste zu Vischering [fi'ʃ-],
Klemens
August von, friherre, ärkebiskop af Köln, f. 1773
i närheten af Münster, d. 1845 därstädes, blef 1805
generalvikarie i biskopsstiftet Münster, men nedlade
ämbetet 1820 till följd af en tvist med preussiska
regeringen. När en äldre broder till honom,
Kaspar Max
D., 1825 blef biskop i nämnda stift, utnämndes D. 1827
till vigbiskop. 1835 blef han ärkebiskop af Köln
och uppträdde såsom sådan på ett högst egenmäktigt
sätt. Så fordrade han t. ex., att alla präster, som
af honom undfingo ordination, skulle underskrifva
aderton teser, af hvilka en uteslöt all appell till
regeringen i prästerliga angelägenheter, och vidare
förordnade han, att blandade äktenskap icke finge
bekräftas med katolsk vigsel, därest kontrahenterna ej
förbunde sig att uppfostra sina barn i den katolska
läran. Till följd af denna förordning uppmanade
regeringen honom att inställa sin ämbetsutöfning,
tills påfven fällt utslag i frågan. D. afslog
denna uppmaning samt blef därför (1837) fängslad,
suspenderad och förvisad till Minden. Genom påfvens
bemedling afgjordes sedermera tvisten på det sättet,
att en koadjutor öfvertog ärkestiftets förvaltning
och D. tilläts att återvända till Köln. D. var
ingen betydande man, men insatte med mod och energi
sin kraft för förverkligandet af sina ideal. Hans
ärlighet erkändes äfven af motståndare. Sina kyrkliga
grundsatser framställde han i arbetena
Ueber die
religionsfreiheit der katholiken o. s. v. (1817) samt
Ueber den frieden unter der kirche und den staaten
(1843; 3:e uppl. 1848).
Drothem, socken i Östergötlands län, Hammarkinds
härad. 9,237 har. 1,959 inv. (1905). (Sockenkyrkan
ligger på Söderköpings stads område.)
D. är ett konsistoriellt pastorat i Linköpings stift,
Hammarkinds kontrakt. Om namnet jfr
Drott.
Drots, Drotset,
Drottsete, förnämt ämbete, som
uppkom i de nordiska länderna under medeltiden och
i Sverige bibehöll sig äfven i nyare tid. Ämbetet
är tydligen ett lån från Tyskland, och ämbetstiteln
är väl identisk med det tyska
truchsess; om ordets
etymologi hafva skilda meningar uttalats. I Norge
omtalas drotsen ännu i Magnus Håkanssons (Lagabötes)
hirdskrå såsom en hoftjänsteman, hvilken i rang
och betydenhet står under både kansler, stallare
och märkesman, och först med Erling Vidkunnssön
(riksföreståndare 1323—32) blir drotsen främste
mannen i riket. I Danmark, där drotsen väl också
börjat med hoftjänst, framträdde han redan med
Valdemar Seir såsom konungens närmaste medhjälpare
i hela regeringen. Då en drots först nämnes i
Sverige, under Magnus Ladulås (i handlingar från
1276 och senare), kan intet närmare urskiljas om
hans ställning. Sannolikt har han också här först
haft tjänst i konungens uppvaktning — därför talar
användningen af ordet drots i medeltidssvenskan i den
allmänna betydelsen "skaffare" och likaså ämbetets
latinska titel,
dapifer —, men sedan börjat användas
äfven i regeringsvärf. Med 1300-talet framträder
ämbetet starkare. Konung Birger Magnusson har sin
drots, hertigarna Erik och Valdemar sin, i båda fallen
förnäma män, sina herrars politiska medhjälpare ej
mindre än befallningsmän vid deras hof. Under Magnus
Erikssons minderårighet är drotsen den förnämste
medlemmen af riksrådet, som för regeringen, alltså
rikets främste man, alldeles som i Norge. Från
början af Magnus' egen regering härrör den första
bevarade drotsfullmakten (för herr Nils Abiörnsson,
af 1335). Den gör drotsen till konungens närmaste
förtroendeman i riksstyrelsen, som skall förestå
konungens borgar och fästen, inkomster och gods,
domar och rättegångssaker, troligen egentligen under
Magnus' frånvaro i Norge.
Med stormännens strid mot konungamakten under
1300-talets senare del blir drotsämbetet nästan
alldeles själfständigt i förhållande till konungen
och öfvergår till en aristokratisk värdighet, som
mera förhöjer innehafvarens egen makt än den står
till konungens tjänst. En sådan drots är Bo Jonsson
(1370-talet). Titeln blir nu också
drots i Sverige
i st. f.
konungens drots. Drottning Margareta,
som återupprättade konungamakten, tillsatte icke
någon drots (ej heller marsk), och Erik af Pommern
gjorde det först, när han af de svenske herrarna
1435 tvangs därtill. Ämbetet omnämnes sedan i en
del unionsakter, men fick icke vidare någon egentlig
betydelse. Med 1440-talet började titeln drots att
utträngas af hofmästare, ett ämbete, som i Danmark
småningom trädt i stället för drotsens och som
där bibehöll sig intill midten af 1600-talet. Under
riksföreståndarnas regering ligger drotsvärdigheten
liksom andra aristokratiska riksämbeten nere.
Gustaf Vasa utnämnde genast efter konungavalet 1523
en (riks-)hofmästare, herr Ture Jönsson, men det
var en hederstitel utan verkliga ämbetsuppgifter,
och denna fick efter Ture Jönssons flykt (1529) åter
försvinna. Erik XIV, som umgicks med stora planer
till en central förvaltningsorganisation, tänkte
