sig i spetsen för denna en öfverste hofmästare och hade därtill designerat Per Brahe, men det hela stannade på papperet. Först med Johan III:s tronbestigning fick grefve Per mottaga ämbetet, för hvilket titeln (rikets) drots nu återupplifvades, men ånyo såsom en hedersvärdighet utan särskild tjänstgöring. Liknande ställning intog hans efterträdare Nils Gyllenstierna (drots 1590—1601) och sedan äfven Maurits Stensson Leijonhufvud (1602—07). Först Magnus Brahe, som blef drots vid Gustaf Adolfs trontillträde (1612), fick en bestämd ämbetsuppgift, i det att drotsen sattes till president för den hofrätt, som år 1614 inrättades i Stockholm. Från denna tid är drotsen verklig ämbetsman och såsom sådan främst i rang inom den uppväxande nya organisationen. Med presidiet i den stockholmska hofrätten förenar han en viss uppsikt öfver rättsskipningen i allmänhet, och han sitter främst bland de fem höge riksämbetsmännen i förmyndarstyrelserna för Kristina och Karl XI. Magnus Brahe, som dog 1633, efterträddes 1634 af Gabriel Gustafsson Oxenstierna och denne 1641 af Per Brahe d. y. Under den sistnämndes ämbetstid utvecklas drotsens ställning ytterligare: genom 1660 års "additament" till 1634 års regeringsform befrias han från presidiet i hofrätten, och i stället anförtros honom uttryckligen "öfverinspektionen af justitieväsendet på alla orter", med föredragning af hofrätternas rapporter i regeringen och ledning af justitierevisionen. Den stora hvälfning, som följde på Karl XI:s förmyndarstyrelses politiska bankrutt, gick emellertid också ut öfver de höga riksämbetena och bland dem drotsens. Per Brahe behöll värdigheten till sin död, 1680, och efter honom utnämnde Karl XI M. G. De la Gardie till K. M:ts drots, men ämbetets betydelse var bruten, och efter De la Gardies död, 1686, lämnades det obesatt. I frihetstidens riksförvaltning finnes intet drotsämbete. Däremot gaf Gustaf III 1787 den dåv. justitiekanslern K. A. Wachtmeister titeln riksdrots och förordnade honom såsom sådan till öfverpresident i alla rikets hofrätter. En drots var alltså åter chef för hela rättsväsendet. Under Gustaf IV Adolfs tid bibehöll Wachtmeister, som skref sig "Svea rikes drotset", sin ställning, men med 1809 års statshvälfning och den nya regeringsformen upphäfdes titeln drots. Ledningen af rättsväsendet öfvergick till justitiestatsministern, i hvilket ämbete drotsvärdighetens utveckling alltså kan sägas hafva utmynnat. N. E—n. Drotset. Se Drots. Drott l. Drotten (best. form drottnen, herre, plur. drottnar; jfr drottning) var i den fornnordiska tiden konunga- och prästtitel. Sedan kristendomen blifvit införd i Sverige, betecknade ordet drotten gud (det isländska dróttinsdagr betyder Herrens dag, söndag). Ännu bevaras detta ord i benämningarna Drottens kyrka i Visby och Drottens kyrka i Östergötland, hvilken senare numera, på grund af en falsk ordförklaring, oftast kallas Drothem. Det latinska namnet på dessa två kyrkor var "ecclesia sanctæ trinitatis". Hs Hd. Drotten. Se Drott. Dróttinsdagr. Se Drott. Drottkväde (isl. dróttkvætt l. dróttkvæðr háttr; ordet "dróttkvæði" förekommer ej i fornspråket) är ett fornnordiskt versslag, som i sin strängast utbildade och allmännaste form består af åttaradiga strofer (vísur), indelade i sexstafviga versrader med tre betonade och tre obetonade stafvelser samt försedda med såväl bokstafsrim (allitteration) som stafvelserim (assonans). Af de allittererande ljuden böra två (bistafvarna) stå i hvar udda versrad, det tredje (hufvudstafven) i den följande jämna versradens första stafvelse. Af de assonerande stafvelserna böra de två halfassonerande stå i de udda, de två helassonerande i de jämna versraderna. Den andra assonerande stafvelsen är alltid den sista betonade (= den näst sista), den första assonerande skall helst vara den första betonade stafvelsen (= den första). Exempel på en regelbunden form af drottkväde lämnar följande halfstrof: <poem>L æ tr sá'r Hákon h e i tir, hann rekkir lið, bannat, j ǫ r ð kann frelsa, f y rðum friðrofs, konungr, ofsa.</poem> I det nu beskrifna regelbundna versslaget äro en mängd isländska och fornnorska sånger diktade, särskildt en mängd kväden till konungars och furstars ära (s. k. drápur). Ordet drottkväde betyder sannolikt den strofform, som var gängse i konungens följe (drótt), i motsats till den enklare eddadiktningen, ur hvars meter det kan antagas hafva utvecklat sig, särskildt ur málaháttr, som ock brukats i lofkväden. I de äldste skaldernas sånger i drottkvädets versart är stafvelserimmet ofta oregelbundet; ej sällan saknas det i flera versrader, ja det finnes en särskild art af drottkväde (háttlausa), som alldeles saknar stafvelserim. Man måste antaga, att bruket af stafvelserim i drottkväde småningom gripit omkring sig, till dess att det blef bundet af de stränga regler, som ofvan anförts. Många slags afvikelser från dessa, liksom från de öfriga reglerna för drottkväde, finnas i underarter däraf, hvilka alla i Snorra-eddan hafva sina särskilda namn. Af drottkväde finnes en förlängd form, hrynhenda, som har 8 stafvelser, och en förkortad form, toglag, med endast 4 stafvelser i hvarje versrad. Båda voro i öfriga afseenden inrättade som det regelbundna drottkvädet. Af drottkväde fanns äfven en afart med femstafviga versrader; haðarlag. En eljest aldrig nyttjad form af drottkväde förekommer i "Krákumál", hvars flesta strofer äro tioradiga i st. f. åttaradiga. Fr. L—r. (B—e). Drottning Adelaides arkipelag (Adelaide-öarna). Se Patagonien. Drottning Charlottas sund (eng. Queen Charlotte sound), ett sund, som skiljer norra delen af ön Vancouver från Brittiska Columbias fastland. Det fortsättes åt s. ö. af det smala Johnston strait. Drottning Charlottas öar (eng. Queen Charlotte islands). 1. En grupp af två större och flera mindre öar i Stora oceanen, mellan 52° och 54° n. br., utanför kusten af Brittiska Columbia. De äro genom Dixon entrance skilda från den till Alaska hörande Prince-of-Wales-ön i n. samt genom Hecate-sundet från kustöarna i ö. Den nordligaste och största ön, Graham-ön, är genom Skidegate inlet skild från Moresby-ön, som är den andra till storleken. Dessutom höra till gruppen Louise, Lyell, Ramsay, Prevost m. fl. De äro alla bergiga med djupa fjordar, ha riklig nederbörd och äro bevuxna med präktiga barrskogar samt bebos af en intressant indianstam, haida, omkr. 800 individer, som företrädesvis lefva