konungens afrättning, och sändes i sept. 1793 såsom konventets kommissarie till nordarmén. Vid Maubeuges belägring föll han, i okt. s. å., i österrikarnas händer och hölls fången på Spielberg till i nov. 1795, då han utväxlades mot Ludvig XVI:s dotter. Han blef därefter medlem af "de femhundras råd". 1796 häktades han för deltagande i Babeufs sammansvärjning, men lyckades fly. 1799 blef han underprefekt i Sainte-Menehould, landsförvisades 1816, efter bourbonernas andra restauration, men återvände i hemlighet till Frankrike och lefde under namnet Merger. ^{J. Th. W.} Drouet [droǟ], Louis François Philippe, fransk-holländsk flöjtvirtuos, f. 1792 i Amsterdam, d. 1873 i Bern, blef 1808 förste soloflöjtist hos konung Ludvig af Holland och fick 1811 samma befattning hos kejsar Napoleon I. I Holland var han äfven musikalisk sekreterare hos drottning Hortense, åt hvilken han upptecknade och utarbetade de melodier, som hon trallade för honom. På detta sätt uppstod bl. a. den bekanta Partant pour la Syrie. 1816 begaf sig D. på konstresor genom hela Europa (kom till Sverige 1821), var kapellmästare i Koburg 1836—54 och vistades sedermera flera år i Amerika. — D. räknas till de främste virtuoserna på sitt instrument. ^{A. L.}* Drouet d'Erlon [droǟ därlå̃'], Jean Baptiste, grefve, fransk marskalk, f. 1765, d. 1844, blef 1799 brigad- och 1803 divisionsgeneral, utmärkte sig vid Jena (1806) och Friedland (1807), slog 1811 engelsmännen under general Hill och kastade dem tillbaka till Lissabon. Vid Napoleons återkomst från Elba förklarade D. sig för denne, förde 1815 en armékår vid Waterloo, landsförvisades s. å., efter bourbonernas återkomst, fick 1825 återvända hem, var 1834—35 generalguvernör i Algeriet och utnämndes 1843 till marskalk. 1807 hade D. upphöjts i grefligt stånd. Hans Vie militaire utkom 1844, efter hans död. <img l>

Drouyn de Lhuys [droä̃' də loī l. loīs], Édouard, fransk statsman, f. 19 nov. 1805 i Paris, d. där 1 mars 1881. 1830 blef han attaché i Madrid, 1833—36 var han chargé d'affaires i Haag och 1836—39 legationssekreterare i Madrid. 1840 utnämndes han till chef för handelsafdelningen i utrikesdepartementet, men blef 1845 af Guizot aflägsnad från denna post, till följd af den opposition han som deputerad (sedan 1842) visade mot dennes kabinett. D., som därefter blef ännu häftigare i sina angrepp på styrelsen, var i febr. 1848 med om att yrka på Guizots och dennes ämbetsbröders försättande i anklagelsetillstånd för deras förbud mot reformbanketterna. Efter februarirevolutionen valdes han till medlem af nationalförsamlingen och röstade där med högern. Han var utrikesminister från 20 dec. 1848 till 2 juni 1849, ambassadör i London juli 1849—dec. 1850 och ånyo utrikesminister 10—24 jan. 1851. Därefter hjälpte han presidenten Louis Napoléon med förberedelserna till statshvälfningen 2 dec. 1851. Efter densammas genomförande blef D. senator, och 28 juli 1852 kallades han att för tredje gången öfvertaga ledningen af utrikesärendena. Den benägenhet för en fredlig lösning af den östeuropeiska frågan, hvilken D. lade i dagen på Wienkonferensen i april 1855, gjorde honom mindre behaglig för Napoleon III, hvarför han 3 maj s. å. begärde sitt entledigande. 1856 lämnade han äfven sin plats i senaten, emedan kejsaren hade förebrått denna korporation brist på initiativ. Sin uppfattning af den östeuropeiska frågan försvarade han 1858 i broschyren Histoire diplomatique de la crise orientale. I okt. 1862 blef han för fjärde gången utrikesminister. Ehuru han skarpt tillbakavisade en framställning om, att de franska trupperna skulle utrymma Rom, närmade han sig dock den italienska regeringen (genom en handelstraktat af 17 jan. 1863) och afslöt den ryktbara traktaten af 15 sept. 1864, enligt hvilken den franska ockupationen af Rom bands till en viss tid. D. afstyrkte Frankrikes inblandning i den danska frågan 1863—64, emedan han ansåg ett krig med Tyskland vara ett för kejsardömets bestånd farligt steg. Men 6 aug. 1866 lät han genom franska sändebudet i Berlin, Benedetti, underrätta Bismarck, att kejsar Napoleon fordrade, att Rhen-Bajern och Rhen-Hessen skulle afträdas till Frankrike och att de preussiska garnisonerna i Luxemburg och Mainz skulle aftåga, samt att en vägran från Preussens sida att bevilja dessa fordringar skulle kunna framkalla en krigsförklaring. Då dessa fordringar afslogos och Napoleon III fann sig oförberedd till krig, måste D., såsom ensam ansvarig för de förhastade stridshotelserna, begära sitt afsked 1 sept. 1866. D. var en af de utmärktare representanterna för Napoleons frihandelspolitik. Utom den ofvannämnda handelstraktaten med Italien afslöt han bl. a. den för Sverige betydelsefulla frihandelstraktaten af 14 febr. 1865. I många år var han president för "Société des agriculteurs", en plats, som han först 1878 afsade sig. Jfr Harcourt, "Diplomatie et diplomates. Les quatre ministères de D." (1882). ^{E. W.} Droylsden [drå͡i'lṡdən], stad i engelska grefsk. Lancaster, omkr. 5 km. ö. om Manchester, vid Rochdalekanalen. 11,087 inv. (1901). Bomullsindustri. <img l>

Droysen [drå'jṡ-]. 1. Johann Gustav D., en af Tysklands förnämste historieskrifvare, f. 6 juli 1808 i Treptow (Pommern), d. 19 juni 1884 i Berlin, son af en garnisonspräst, hvilken tog liflig del i den preussiska nationella rörelsen 1808—14. Efter faderns tidiga död skaffade hans vänner D. tillfälle att studera. Vid Berlins universitet studerade han filologi under inflytande af Niebuhrs historiska riktning samt filosofi under Hegel, verkade därpå några år som gymnasiallärare och tillika e. o. professor vid universitetet i Berlin samt väckte uppmärksamhet