genom sina öfversättningar af Aischylos (1832) och Aristofanes (1836—38) samt genom sina arbeten öfver Alexander den store (1833) och hellenismens tid (1836—43). Sedan 1840 professor i historia i Kiel, kom han där midt i den uppblossande tysk-nationella rörelsen. Hans Vorlesungen über die geschichte der freiheitskriege (hållna 1842—43, tryckta 1846) är ett till den bildade medelklassen riktadt programarbete: nationalstat och konstitutionell författning äro för honom de framtidsmål, som den stora revolutionsepoken förberedt. I enlighet med dessa nationella sympatier tog D. nu en verksam del i striden om Slesvigs och Holsteins ställning till Danmark. Han redigerade den s. k. "Kieladressen" (1844) och deltog äfven i författandet af den skrift, som nio Kielprofessorer riktade mot de åsikter rörande arfsrätten till Slesvig, hvilka Kristian VIII uttalat i sitt öppna bref af 8 juli 1846. I förening med Samwer utgaf D. 1850 "Actenmässige geschichte der dänischen politik" samt verkade genom åtskilliga flygskrifter för det tysk-holsteinska programmet. Sedan den provisoriska styrelsen upprättats i Kiel (1848), sändes han till Frankfurt för att begära förbundsdagens skydd åt upprorspartiet. Sedermera blef han medlem af tyska nationalförsamlingen i Frankfurt och sekreterare i dennas författningsutskott, hvars "Verhandlungen" han utgaf (1849). Inom nationalförsamlingen slöt han sig till högra centern, samverkade lifligt med Dahlmann (se d. o.) och utöfvade ett betydligt inflytande bakom kulisserna för att förbereda och genomdrifva församlingens stora författningsprojekt. Sedan detta strandat på Fredrik Vilhelm IV:s vägran att mottaga kejsarkronan, lämnade D. liksom många hans meningsfränder församlingen; därmed afbröt D. i själfva verket sin aktiva politiska bana, men han förblef det politiska program, för hvilket han kämpat, trogen: "nationens sak hänger nu på Preussen" skref han i en flygskrift s. å. (Gutachten eines Schleswig-Holsteiners), och sedan han 1851 mottagit en professur i Jena för att undgå befarade efterräkningar från danska regeringen, egnade han sin vetenskapliga verksamhet i främsta rummet åt att ådagalägga Preussens historiska uppgift inom Tyskland, sådan han fattat den. Redan hans berömda biografi Leben des feldmarschalls grafen Yorck von Wartenburg (1851; 10:e uppl. 1890) var egnad häråt; Preussens betydelse för kampen mot Napoleon framhäfdes starkt vid teckningen af krigaren från år 1813, och förf:s egna barndomsminnen samverkade med hans starka patriotism att göra bilden liffull och gripande. Befogade anmärkningar hafva riktats både mot bokens tendens och mot forskningens bristande grundlighet; emellertid har biografien gjort epok som inledningen till en rad af liknande lefnadsteckningar från revolutionskrigens tid. Ännu mer utpräglad är tendensen i det hufvudarbete, som är knutet vid D:s namn, Geschichte der preussischen politik (14 bd, 1855—86). Utan öfverdrift kan sägas, att D. här fastslagit den historiska legend om Brandenburg-Preussens och Hohenzollrarnas predestination för Tysklands nationella samling, som länge varit nära nog officiellt gällande inom den nordtyska historiografien. Trots öfverdrifter och af den exklusivt preussiska synpunkten vållade fel har detta arbete i hög grad bidragit till skarpare kritisk forskning. D., som sedan 1859 var professor i Berlin och 1877 blef "det brandenburgska husets historiograf", byggde sin framställning på grundliga forskningar i de preussiska statsarkiven, eggade en rad af betydande lärjungar (B. Erdmannsdörffer, R. Koser o. a.) till liknande ansträngningar samt gaf i anslutning till sitt arbete uppslag till de viktiga urkundspublikationerna "Urkunden und aktenstücke zur geschichte des grossen kurfürsten" (från 1865) och "Politische correspondenz Friedrichs des grossen" (från 1879). D:s Grundriss der historik (1867, 3:e uppl. 1882) var en på sin tid värdefull metodologisk handbok. — Litt.: M. Duncker, "J. G. Droysen" (i "Biogr. jahrb. f. alterthumskunde", 1885, och i "Abhandlungen zur neueren geschichte", 1887) och O. Hintzes biografi öfver D. i "Allgemeine deutsche biographie" (del 48, 1904). 2. Gustav D., den förres son, f. 1838, e. o. professor i Göttingen 1869 och professor i historia i Halle 1872, är förnämligast känd genom arbeten från trettioåriga krigets tid. Gustav Adolf (1869—70; del 1 öfversatt till svenska 1869) söker under liflig beundran för den svenske konungen framställa honom som en modern politiker, för hvilken de religiösa frågorna voro af mera underordnad betydelse. Bernhard von Weimar (2 bd 1885) framhåller starkt hertig Bernhards roll, bl. a. beträffande slaget vid Nördlingen, på Gustaf Horns bekostnad. Till dessa hufvudarbeten sluta sig Schriftstücke von Gustav Adolf, zumeist an evangelische fürsten Deutschlands (1877) samt Das zeitalter des dreissigjährigen krieges (i Onckens "Allg. geschichte in einzeldarstellungen", 1888). I den af D. grundade serien "Hallesche abhandlungen zur neueren geschichte" förekomma åtskilliga värdefulla bidrag till trettioåriga krigets historia, hvarjämte D. här stundom låtit en eller annan af sina lärjungar uppträda till D:s försvar mot de berättigade angrepp för på en gång ytlighet och öfverdrifven kritik, som under senare tid riktats mot honom. Ganska mycket använd har den af D. utgifna Allgemeiner historischer handatlas (1885) varit. D. är led. af Vet. soc. i Uppsala (1887). C. H. H. Droz [drå̄]. 1. Pierre Jacquet D., schweizisk urmakare, f. 1721, d. 1790, var en af de förste, som förfärdigade ett ur med pendel, sammansatt af metaller med olika värmeutvidgningskoefficient, så ordnade, att pendellängden vid olika temperaturer förblir densamma och urets gång följaktligen oberoende af temperaturväxlingar (s. k. kompenserad pendel). D. var därjämte känd som mästare i förfärdigandet af konstfulla automatfigurer (jfr Android). Äfven tillskrifves honom uppfinningen af speldosan. — 2. Henri Louis Jacquet D., den föregåendes son, schweizisk urmakare, f. 1752, d. 1791, är särskildt bekant genom en af honom tillverkad klaverspelande automat (föreställande en flicka), som korrekt utförde flera musikstycken. G. H—r. Droz [drå̄], François Xavier Joseph, fransk litteratör, f. 1773, d. 1850, invaldes 1824 i Franska akademien. Hans skrifter behandla hufvudsakligen moraliska frågor. D:s De la philosophie morale (1823) belönades med Montyonska priset. Droz [drå̄], Antoine Gustave, fransk författare, f. 1832 i Paris, d. därstädes 1895. Han hade vunnit erkännande som målare, innan