han beträdde den litterära banan. På denna försökte han sig först med en samling kåserier, tillsammans utgifna under titeln Monsieur, madame et bébé (1866; "Tittskåp", 1871), i hvilka han kvickt och spirituellt, men ej så litet lättfärdigt skildrade åtskilliga sidor af det franska sällskaps- och familjelifvet. De gjorde honom strax berömd. 1867 lämnade han i Entre nous ("Oss emellan", 1870) en ny samling skisser af samma pikanta och satiriska innehåll. Först nu kastade han den pseudonym, Gustave Z., under hvilken han dittills skrifvit, och utgaf en sammanhängande kvick satir af lifvet i de aristokratiska Parissalongerna: Le cahier bleu de m:lle Cibot (1868). Hans följande arbeten publicerades i "Revue des deux mondes": Autour d'une source (1869), Un paquet de lettres (1870), Babolain (1872), Les étangs (1875; "Pastellporträttet", 1876), Une femme gênante (1875), Tristesses et sourires (1884), L'enfant (1885). Droz [drå̄], Numa, schweizisk statsman, f. 1844 i La Chaux-de-Fonds, d. 1899 i Bern, gravör, blef 1862 lärare vid gymnasiet i Neuchâtel, 1864 redaktör för tidningen "National suisse" och 1868 deputerad i Neuchâtels "stora råd". 1871—75 var D. medlem af kantonens regering, 1875—76 af ständerrådet och 1876—92 af förbundsrådet (regeringen) i Schweiz. Han förestod inrikes-, handels- och jordbruks- och utrikesministeriet samt var 1881 och 1887 republikens president. Från 1893 till sin död var han president i byrån för internationell järnvägstransport. Bland alstren af D:s ansenliga skriftställarverksamhet må nämnas Manuel d'instruction civique (1884), Essais économiques (1895) och Études et portraits politiques (s. å.). E. A—t. Drozdowski, Antoni (Antan Drasdauskas), litauisk poet, f. 1763, d. 1833. Förutom andliga dikter, som ännu sjungas i litauiska kyrkor, författade D. folkliga visor, som blifvit mycket populära på den litauiska landsbygden. D:s dikter af båda slagen utgåfvos 1814 under titel Giezmes Svetiszkos ir szwentos (ny uppl. 1884). A—d J. Drude [drōde]. 1. Karl Oscar Georg D., tysk botanist, f. 1852, professor vid Tekniska högskolan i Dresden och direktör för botaniska trädgården och försöksanstalten för växtkultur därstädes, har författat bl. a. Handbuch der pflanzengeographie (1890) och med A. Engler utgifvit "Die vegetation der erde" (1896 ff.). — 2. Paul Karl Ludvig D., den föregåendes broder, tysk fysiker, f. 12 juli 1863 i Braunschweig, d. 5 juli 1906 i Berlin genom själfmord, studerade hufvudsakligen i Göttingen, där han blef filos. doktor 1887, var assistent hos den berömde matematiske fysikern W. Voigt därstädes 1887—92 samt utnämndes 1894 till e. o. professor i matematisk fysik i Leipzig, till ord. professor i fysik 1900 i Giessen och 1905 vid Berlins universitet. De viktigaste af D:s många vetenskapliga afhandlingar behandla ytspänning, ljusets reflexion och brytning, magnetooptiska företeelser, bestämning af dielektricitetskonstanter och absorption af elektriska svängningar, anomal dispersion och teorierna för ljuset och för elektricitets ledning i metaller. D. utgaf två större arbeten, Physik des aethers auf elektromagnetischer grundlage (1894) och Lehrbuch der optik (1900), samt skref åtta kapitel teoretisk optik i Winkelmanns "Handbuch der physik". Sedan 1900 var D. redaktör af Tysklands förnämsta fysiska tidskrift, "Annalen der physik", i hvilken hans flesta afhandlingar offentliggjorts. 2. S. A—s. Drudenfuss, ty. (af druden, älfvor). Se Pentagram. Druey [dryǟ], Henri, schweizisk statsman, f. 1799, d. 1855, studerade juridik i Lausanne och var sedan lärjunge hos Hegel i Berlin, slog sig ned som advokat i Moudon och ställde sig 1841 i spetsen för oppositionen i sin födelsekanton, Pays de Vaud. D. ledde 1845 års revolutionsrörelse och var s. å. den provisoriska regeringens president, verkade sedermera för införandet af en demokratisk kyrkoförfattning i nämnda kanton och tog väsentlig andel i utarbetandet af 1848 års förbundsförfattning. Han var sedermera till sin död medlem af förbundsrådet och året 1850 dess president. Drufbörd, med. Se Mola. Druffingersvamp, bot. Se Clavaria. Drufhagel, krigsv., ett slags små runda kulor, som förr begagnades till fyllning af s. k. skrotsäckar, hvilka motsvarade nutidens kartescher, men voro omgifna af väf i stället för af zinkbleck. W. G. B. (E. N.) Drufhyacint, bot. Se Muscari. Drufhyll, bot. Se Sambucus. Drufkur, med., metodiskt förtärande af mogna drufvor vid behandling af vissa sjukdomar. En större mängd mogna drufvor, befriade från skal och kärnor, eller den utpressade drufsaften ätes härvid i växande kvantitet (1—4 kg.) dagligen och under längre tid (omkr. en månad), vanligen fördelade i tre portioner, hälften om morgonen på fastande mage och de öfriga 2 fjärdedelarna under dagens lopp. Drufvorna borde teoretiskt sedt verka nutrierande, då de ju innehålla 10—30 proc. drufsocker samt litet ägghvita, men praktiskt taget ha de en företrädesvis laxerande och mildt urindrifvande verkan. Drufkuren användes emellertid egentligen såsom en laxeringskur. Den kan därför ifrågakomma vid fall af kronisk förstoppning, vid fettsot, gikt och njurlidanden, men brukas äfven såsom efterkur till mineralvattendrickning vid kronisk lungkatarr samt vid den något tvifvelaktiga diagnosen plethora abdominalis (blodöfverfyllnad i bukhålan). — På många orter i södra och mellersta Europa (Meran, Bozen och Gries i Syd-Tyrolen, Montreux och Vevey i Schweiz, Pallanza vid Lago Maggiore, Dürkheim och Neustadt i bajerska Pfalz, Rheingau-trakten af Rhendalen o. s. v.) drifves denna kur systematiskt. Till de gynnsamma resultaten af drufkurer å dessa ställen bidraga säkert i ej ringa mån äfven annan kuranstaltbehandling och goda klimatiska förhållanden. I. H. Drufsjuka. Se Erysibaceæ. Drufsocker, d-Glykos, Dextros, kem., ett kolhydrat af sammansättningen C₆ H₁₂ O₆ + H₂ O, som förekommer allmänt utbredt i växtriket i söta bär och frukter, särskildt rikligt i vindrufvor, hvaraf namnet. I djurriket finnes drufsocker i blodet samt normalt i mycket ringa mängd, men vid diabetes (sockersjuka) till betydligt större mängd, i urinen. I honung är drufsocker blandadt med rörsocker och fruktsocker. Drufsocker tillhör den största och viktigaste klassen af enkla sockerarter, nämligen hexoserna, som innehålla 6 kolatomer. Såsom Emil Fischer i sina klassiska arbeten fastställt, tillkommer drufsockret formeln: