<table c> <td><td>H<td><td>H<td><td>OH<td><td>H <td>OH . CH₂.<td>C<td>—<td>C<td>—<td>C<td>—<td>C .<td>CHO <td><td>OH<td><td>OH<td><td>H<td><td>OH <td><td c>*<td><td c>*<td><td c>*<td><td c>* </table> som innebär, att det är en s. k. aldos, nämligen dels till följd af gruppen CHO en aldehyd och för öfrigt till följd af (de fem) OH-grupperna en (femvärd) alkohol. I enlighet härmed besitter drufsocker aldehydernas starka reduktionsförmåga gentemot Fehlings lösning och alkalisk vismutoxidlösning. Den senare användes som reagens på drufsocker särskildt i diabetisk urin. Genom sin reduktionsförmåga kan drufsocker lätt skiljas från rörsocker, som ej innehåller någon aldehydgrupp. Det löser sig lätt i vatten, svårare i alkohol och kan omkristalliseras ur båda dessa lösningsmedel. De vattenhaltiga kristallerna smälta vid 86°, men ur metylalkohol kan drufsocker erhållas vattenfritt och smälter då vid 146°. Det vrider det polariserade ljusets plan, emedan dess molekyl innehåller asymmetriska kolatomer, d. v. s. sådana, hvilkas 4 valenser binda olika radikaler (* i ofvanstående formel). Det naturliga drufsockret är högervridande och har därför äfven blifvit kalladt dextros (af lat. dexter, höger). En nyberedd vattenlösning visar nära dubbelt så stark vridning som efter en tid ("multirotation"). Emellertid har man framställt äfven en vänstervridande och en inaktiv form, hvilka, om vanligt drufsocker kallas d-glykos, betecknas med l- resp. i-glykos. Sedan denna konsekventa beteckning införts i sockergruppen, har det äldre namnet dextros kommit ur bruk. Drufsocker har tydlig, ehuru mindre söt smak än rörsocker. Det kan framställas på flera sätt. Vid hydrolys eller s. k. invertering af rörsocker sönderfaller detta under vattenupptagande i 1 molekyl drufsocker och 1 molekyl fruktsocker. Om stärkelse kokas med utspädda syror, uppstår drufsocker, som tekniskt framställes enligt denna metod och då kallas stärkelsesocker. Sönderdelas stärkelse åter genom enzymer, så bildas först genom amylasernas inverkan dextriner och maltsocker, hvarefter ett annat åtföljande enzym hydrolyserar maltsockret till 2 molekyler drufsocker. I likhet med öfriga hexoser jäser drufsocker lätt till alkohol och kolsyra. Det oxideras till sockersyra. Vid reduktion uppstår den sexvärda alkoholen sorbit. Alkalier svärta hastigt drufsocker. Det spelar en fysiologiskt viktig roll inom växter och djur. Det antages vara en af växternas första assimilationsprodukter, hvilken genom kondensation skulle bilda stärkelse. Säkert är, att stärkelse inom växterna alltid förvandlas till drufsocker, när den skall flyttas till andra delar, där den återbildas ur drufsocker. Äfven i många ägghviteämnen bildar drufsocker en viktig beståndsdel. P. T. C. (H. E.) Drufsyra, Paravinsyra, kem., en organisk syra af sammansättningen d-C₄ H₆ O₆ + l-C₄ H₆ O₆ + 2 H₂ O. Redan Berzelius fann 1829, att drufsyra har samma procentiska sammansättning som vinsyra, men likväl är skild från denna: det första kända fallet af isomeri. Drufsyran skiljer sig från vinsyran genom större svårlöslighet och annan kristallform. Den består af 1 molekyl höger- och 1 molekyl vänstervridande vinsyra, men har visat sig i utspädd lösning vara identisk med en blandning af dessa båda syror. En uppdelning i de båda komponenterna kan ske äfven genom kristallisering af syrans natrium-ammoniumsalt, som Pasteur visat. Drufsyrans salter kallas racemater och äro liksom syran själf inaktiva. Drufsyra erhålles ur moderluten från vinstensberedningen och kan äfven framställas genom upphettning af vanlig vinsyra med natronlut eller vatten. (Se äfven Vinsyra.) P. T. C. (H. E.) Drufva. 1. Bot. Se Vinrankan. — 2. Krigsv. Den bakersta, runda, delen (a) af en framladdningskanon. Benämningen härleder sig däraf, att ifrågavarande del af kanonen till en början utsirades så, att den liknade en drufklase. Drufvan förenas med kammarstycket medelst drufhalsen (b). W. G. B. (E. N.)

Drufva, Peter Ture Gerhard, friherre, krigare, ämbetsman, f. 22 jan. 1767 på Nyborg i Håtuna socken, Uppland, d. 6 okt. 1822 därstädes, blef vid 18 års ålder kapten och kompanichef vid Upplands regemente och drog med detta 1788 ut i finska kriget, blef 1789 fången vid Svensksund och förd till det inre af Ryssland, utnämndes s. å., under fångenskapen, till major och utväxlades 1790, efter krigets slut. 1796 blef han öfverstelöjtnant. Vid belägringen af Stralsund 1807, liksom i Norge 1808 och i samma års finska krig, särskildt vid Oravais, ådagalade han mycken tapperhet samt omnämnes i "Fänrik Ståls sägner". 1809 blef D. öfverste, men tog s. å. afsked ur armén. 1814 förordnades han till vice landshöfding i Värmlands län och utnämndes 1816 till landshöfding i Västmanlands län. 1815 upphöjdes han i friherrligt stånd. (L. W:son M.) Druidaltare. Se Druider. Druider (lat. druides l. druidæ, af keltiskt ursprung), ett hos de keltiska folken på Brittiska öarna och i det forna Gallien förekommande särskildt stånd, hos hvilket dessa folks vetande i gudomliga och mänskliga ting var samladt. De äldsta och omständligaste underrättelserna om druiderna finnas i Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget (6:e b., 13:e—14:e kap.). Medlemmarna af detta stånd voro, enligt honom, framför allt präster, men därjämte domare, läkare, siare och skalder samt åtnjöto vissa företrädesrättigheter, bl. a. befrielse från skatt och krigstjänst. I spetsen för sig hade de en för lifstiden vald öfverdruid. De bildade icke, såsom prästerna inom åtskilliga andra hedniska kulter, en ärftlig kast. Den inträdessökande måste genomgå en lång (stundom ända till tjuguårig) beredelsetid, hvarunder han muntligen undervisades i deras läror. Galliens druider samlades på bestämd tid en gång om året till ting (antagligen nära det nuv. Dreux) i karnuternas land, hvilket de ansågo för Galliens medelpunkt, och sutto där till doms öfver folket. De lefde i tillbakadragenhet och begagnade en särskild dräkt. Deras förnämste gud motsvarade romarnas Mercurius. Cæsar nämner dessutom Apollo, Mars, Jupiter, Minerva, för att beteckna motsvarande druidiska gudomligheter. Äfven inhemska namn äro oss bevarade, Teutates, Esus och