<img l>Fornbrittisk druid.

Taranis hos Lukanus och andra på inskrifter. Mycket vanliga voro modergudinnor, skyddsgudomligheter, som oftast uppträda tre och tre. Druiderna egde insikter i astronomi och kosmologi. De begagnade ett slags skriftecken, i hvilka romarna funno likhet med de grekiska bokstäfverna. Deras läkekonst var mystisk-religiös: den utöfvades vanligen i besvärjelseform och under användning af vissa trollmedel, bland hvilka, enligt Plinius d. ä., de verksammaste voro misteln, som benämndes "allbota", och det s. k. ormägget (lat. anguinum). När misteln påträffades, afskars den, berättar Plinius, med en gyllene knif, af en hvitklädd druid, och tvenne tjurar offrades. Ormägget bildades, enligt kelternas tro, af en ormklungas giftiga "spott och svett". När det var färdigbildadt, kastades det upp i luften, och den druid, som var nog lycklig att uppfånga det i sin mantel, bar det sedan vid barmen som en talisman. "Det var af ett lagom stort äpples omfång", säger Plinius d. ä., som påstår sig hafva med egna ögon sett ett sådant. — Druiderna förkunnade läran om ett lif efter detta samt om en själavandring, till följd hvaraf Diodorus Siculus m. fl. trott sig finna ett sammanhang mellan deras åsikter och Pythagoras' filosofiska system. Gudstjänsten förrättades på höga berg eller i mörka eklunder. Hvitklädd, med eklöfskrans på hufvudet, stod druiden framför altaret. Med ledning af offerdjurens inälfvor, af himlatecken och drömmar m. m. d. förkunnade han gudens vilja, oftast i dunkla ordalag. Människooffer voro ej sällsynta. Vissa i Frankrike och England förekommande fornlämningar (cromlech l. dolmen, menhir), som ofta benämnas druidaltaren eller druidstenar, äro mycket äldre än druidkulten, men det är dock ganska antagligt, att de under druidismens tid kunnat användas till offerställen. — Druiderna utöfvade stort inflytande bland folket. Cæsar stödde sig på dem mot riddarståndet. Men sedan de keltiska folken kommit under romarnas välde, sjönk druidernas makt hastigt. Kejsar Claudius (41—54 e. Kr.) förbjöd druidkulten. Men långt därefter, ja till och med sedan kristendomen införts, lefde druidiska bruk och druidisk vidskepelse kvar i folkets minne, och i Britannien, enkannerligen i Wales och på ön Mona (Anglesey), upprätthöllo barderna en del af druidismens traditioner. — Från kelterna på Brittiska öarna är en afsevärd litteratur bevarad, från hvilken en hel del sagor och motiv fått vidsträckt utbredning i medeltiden och i 19:e årh. Men dessa litteraturalster äro tillkomna i kristen tid. Litt.: H. Gaidoz, "Esquisse de la religion des Gaulois" (1879), G. Dottin, "La religion des celtes" (1904), d'Arbois de Jubainville, "Principaux auteurs de l'antiquité à consulter sur l'histoire des celtes" (1902), J. Rhys, "Celtic Britain" (3:e uppl. 1904), C. Squire, "Mythology of British islands" (1905), E. Amoyl, "Celtic religion in prechristian times" (1906), K. Meyer och A. Nutt, "The voyage of Bran" (1895), I. A. Davidson, "Druidismens historia" (1899). J. Th. W. (N. S.) Druidism, druidernas kult. Se Druider. Druidorden (eng. United ancient order of druids), en efter de keltiske prästerna benämnd förening för utöfvande af brödrakärlek och skapande af en förädlad mänsklighet. Den stiftades 1781 i London och har sedan bredt ut sig till Amerika, Australien och Afrika, infördes 1872 till Tyskland, hvarifrån den 1904 äfven öfverfördes till Sverige, som då fick en loge, "Ad astra", med säte i Malmö och under ledning af en "Edel-erz". Orden räknade 1905 omkr. 130,000 medlemmar (i Sverige 40), fördelade på en riksstorloge för hvart land, under hvilken storloger och loger sortera. Igenkänningstecken, lösenord och ritual äro hemliga. Ordensorgan äro "Druidenzeitung" i Tyskland, "Quarterly report and journal" i England, "The druid" i Amerika och "The review" i Australien. Se G. Schuster, "Die geheimen gesellschaften, verbindungen und orden", II: 177 ff. (1906), och "Druidenkatechismus" (2:a uppl. 1884). Druidstenar. Se Druider. Drujets (Drut), rysk flod, som rinner upp i guvern. Mohilev och faller ut fr. h. i Dnjepr. Längd 270 km. D. är rik på stör. Drumev, Vasil, bulgarisk författare, f. 1838 i Sjumen, d. 1901 i Sofia, blef 1874 biskop af Trnova under namnet Klement och spelade såsom sådan en viktig roll i Bulgariens politiska historia under de senaste årtiondena. Han skref den första bulgariska originalberättelsen, Nestjastna familija (Den olyckliga familjen, 1860; ny uppl. 1873), behandlande episoder från de turkiska förföljelserna i början af 1800-talet, och grundade det nationella dramat i Bulgarien genom sitt historiska skådespel Ivanku, ubietsot na Asenja I (Ivanko, Asen I:s mördare, 1872), en prydnad för landets dramatiska litteratur. A—d J. Drumlins [dra'mlinṡ], af keltiskt ursprung (jordkulle, jordrygg), geol., sådana bottenmoräner, som i ytan visa sig som flackt hvälfda, mer eller mindre långsträckta kullar med längdaxeln i glaciärräfflornas och isrörelsens riktning. De hafva ofta i sitt inre en kärna af fast berg eller löst skiktadt material, antingen i sin mellersta del eller i någondera ändan. Drumlinsmoränernas dimensioner växla mellan vida gränser, med höjder från några m. till inemot 100, och längd från mindre än 100 m. till flera km.; förhållandet emellan längd och bredd är också mycket växlande. Drumlins förekomma vanligen gruppvis och uppträda hufvudsakligen ymnigt innanför den sista nedisningens ändmoränssträckningar. — Först uppmärksammade på Irland och i Nord-Amerika (på 1830-talet), hafva drumlinsmoräner sedermera iakttagits i Schweiz, Holland, Nord-Amerika, norra Tyskland, Östersjöprovinserna och Finland. Inom Sverige äro sådana påvisade på Öland, i Dalsland, Västergötland, Närke och Västerbotten, inom hvilket sistnämnda landskaps såväl kustområden som inre delar särdeles typiska och vidsträckta drumlinslandskap äro utbildade. Litt.: von Böhmerschein, "Geschichte der moränenkunde" (i "Abhandlungen der k. k.