geographischen gesellschaft in Wien", III, 1901, n:r 4), A. G. Högbom, "Studien in nordschwedischen drumlinslandschaften" ("Bullet. of Geological institution of Upsala", vol VI, 1903, n:r 12). E. E. Drummer, geol., smala, af ett eller flera olika mineral bestående ådror, som bildats genom utfyllning af i den omgifvande bergartsmassan förut befintliga spricklika håligheter. Vid denna utfyllning torde, åtminstone i de allra flesta fall, hafva tillgått så, att en verklig utkristallisering egt rum ur någon lösning, som infiltrerat uti eller fyllt håligheterna. Mineralafsättningen har fortskridit från sprickans väggar mot dess midt (sekretionsbildning) och antingen pågått, tills hela håligheten blifvit fylld, eller ock i midten lämnat ett tomrum, hvars väggar ofta äro besatta med mer eller mindre fullständigt utbildade kristaller. Drummernas vanligaste utfyllningsmineral äro kvarts, ametist, kalkspat, kalcedon och opal. Då en drum består af flera mineral, förekomma dessa i samma ordningsföljd på hvardera sidan om den forna sprickans midtlinje. Till tjockleken växla drummerna mellan några mm. och åtskilliga cm.; vanligen hafva de icke någon särdeles stor utsträckning på längden. Jfr Sekretion. E. E. Drummond [dra'mənd], gammal skotsk adlig släkt, som fått sitt namn efter stamgodset Drymen i Stirlingshire och redan på 1300-talet nått en bemärkt ställning. En Margaret D. blef 1363 gift med konung David II (Bruce), hvars älskarinna hon förut varit, och förklarades 1370 genom utslag af skotska biskopar skild från honom. Denna förbindelse skaffade emellertid släkten konungagunst och godsförvärf. Margarets brorsdotter Annabella D., f. omkr. 1350, d. 1402, var gift med konung Robert III (Stuart). De under nyare tiden för sin jakobitiska fanatism bekante earlerna af Perth och Melfort (se nedan) härstamma från John D., lord D., d. 1519, en liflig deltagare i sin tids skotska partistrider. Hans dotter, Margaret D., f. omkr. 1472, d. 1501, omtalas under 1490-talets sista år som älskarinna åt konung Jakob IV och blef under mystiska omständigheter jämte två sina systrar mördad genom gift. Redan under medeltiden delades släkten i flera grenar. Se Malmcolm, "Genealogical memoir of the house of D." (1808). 1. William D. of Hawthornden, skotsk skald, f. 1585, d. 1649, utgaf 1613 Tears on the death of Mæliades, en pastoral klagodikt öfver prins Henriks af Wales död, samt 1616 en samling Poems, innehållande sonetter, madrigaler o. s. v. och röjande stark påverkan af Guarini. Berömd för sin majestätiska stil är hans betraktelse på prosa öfver döden, The cypresse grove. D. skref vidare en historia öfver de fem skotske konungarna med namnet Jakob samt en rad rojalistiska broschyrer. Bland hans dikter är äfven en elegi öfver Gustaf II Adolf. D., som från 1610 bodde på sitt gods Hawthornden, sysselsatt med lärda studier och vittra idrotter, stod i liflig förbindelse med samtidens engelska skalder, särskildt Drayton och Ben Jonson. Öfver den senares besök på Hawthornden 1618 förde D. litteraturhistoriskt värdefulla dagboksanteckningar, 1842 utgifna af "Shakespeare society". D:s dikter utgåfvos senast af W. C. Ward (1894). Jfr Massons grundliga biografi öfver D. (1873). 2. James D., 4:e earl af Perth, f. 1648, d. 1716, blef 1682 skotsk öfverdomare (justice general) och 1684 Skottlands kansler, öfvergick jämte sin broder John till katolicismen för att vinna Jakob II:s gunst och styrde faktiskt med brodern Skottland under Jakobs korta regeringstid. Den för sin hårda framfart och som affälling allmänt hatade D. blef vid 1688 års revolution gripen vid ett försök till flykt och hölls inspärrad på Stirling castle till 1693, då han uppsökte sin landsflyktige herre i S:t-Germain. Enligt dennes sista vilja upphöjdes D. 1701 till titulär hertig af Perth. 3. John D., earl af Melfort, den föregåendes broder, f. 1649, d. 1714, blef 1684 skotsk statssekreterare och belönades för sitt affall till katolicismen med titlarna viscount (1685) och earl (1686) af Melfort. D. flydde vid 1688 års revolution samtidigt med Jakob II och utöfvade vid dennes hof ett starkt och olycksbringande inflytande, hvarför han upprepade gånger genom andras påverkan på den svage konungen förvisades därifrån. Enligt dennes sista vilja blef han 1701 liksom brodern titulär hertig. 4. James D., 6:e earl af Perth, sonson till D. 2, f. 1713, d. 1746, fördes af sin fader, hvilken deltagit i 1715 års skotska resning, i späda år till Frankrike, återvände efter där erhållen uppfostran till hemlandet och slöt sig 1745 till pretendentens sak, var en af dennes dugligaste medhjälpare under resningen och anförde vänstra flygeln vid Culloden. Utmattad af strapatser under flykten, dog D. på det räddande fartyg, som skulle föra honom till Frankrike. V. S—g. Drummond [dra'mənd], Henry, engelsk politiker och religiös ledare, f. 1786, d. 1860, blef redan 1807 delegare i sin familjs framstående bankirfirma i London och var 1810—13 ledamot af parlamentet. På väg till Palestina 1817, stannade han i Genève och började där den religiösa verksamhet, som gaf honom hans största betydelse. I Genève bekämpade han socinianerna, blef "apostel, evangelist och profet" bland irvingianerna och grundade efter sin återkomst till England den katolsk-apostoliska kyrkan (1826), som hade sin medelpunkt på D:s egendom Albury park i Surrey. 1847—60 var han ånyo parlamentsledamot och ansågs såsom en af underhusets originellaste medlemmar, till sin åskådning tory af den gamla skolan, men stående utanför partierna. Han var äfven en flitig författare i ekonomiska frågor och grundade 1825 professuren i nationalekonomi i Oxford. (E. Hkr.) Drummond [dra'mənd], Thomas, engelsk ingenjör och politiker, f. 1797, d. 1840, deltog som officer vid brittiska ingenjörkåren i Brittiska öarnas topografiska uppmätning och uppfann därvid till hjälp vid signaleringar det s. k. Drummondska kalkljuset, hvilket består af en glödkropp af kalk i en knallgaslåga och ännu användes för vissa belysningseffekter (signaler, skioptikonapparater m. m.). — D. blef 1831 bekant med Brougham, infördes af denne i inflytelserika whigkretsar och egnade sig sedan helt åt politiken. 1835 blef han understatssekreterare för Irland och var därefter till sin död öns verklige styresman, en af de bäste Irland haft under 1800-talet. Han omorganiserade Dublins förut eländiga polisväsen, bröt orangistlogernas laglösa godtycke i Ulster, styrde med opartisk rättvisa, inskärpte hos godsegarna, att "egendom medför sina förpliktelser lika väl som sina rättigheter"