och lyckades förmå O'Connell att inställa sin häftiga "repeal-agitation" (för upplösning af unionen med Storbritannien). Jfr J. F. Mac Lennan, "Memoir of Thomas D." (1867). G. H—r. V. S—g. <img l>

Drummond [dra'mənd], Henry, skotsk geolog, teologisk skriftställare, f. 1851 i Stirling, d. 1897, blef 1877 e. o. och 1884 ord. professor i naturvetenskap vid Free church college i Glasgow. D. företog 1883—84 en forskningsresa i Afrika och utgaf skildringen Tropical Africa (1888, 4:e uppl. 1891; "Central-Afrika",1890). D:s arbete Natural law in the spiritual world (1883, omkr. 30 uppl.; "Naturens lagar och andens verld", 1888, 4:e uppl. 1891; ny öfv. s. å.) söker uppvisa, att samma lagar äro måttgifvande för naturens värld och för andens, särskildt det religiösa och etiska lifvet. Flera af D:s föredrag och småskrifter, bl. a. The greatest thing in the world — love (1890; tre svenska öfv. s. å.; flera: uppl.) och The program of christianity (1891; två svenska öfv. s. å.) ha vunnit stor spridning. Till svenska har öfverflyttats äfven "Ett fullkomligt lif" (1899; med lefnadsteckning af J. Watson) samt smärre arbeten. I The ascent of man (1894; "Människans utveckling", s. å.) vill han häfda tillvaron af vissa altruistiska l. osjälfviska faktorer i det "naturliga urvalets" process. D. tillhörde de många författare från 1800-talets senare hälft, hvilka sökt förena kristen kyrkolära och den moderna naturvetenskapens resultat, men mötts af gensägelser från både det kyrkliga och det vetenskapliga lägret. Han har emellertid öfvat stort inflytande både som talare och författare. Jfr Smith, "The life of Henry D." (1899). Drummond lake [dra'mənd le͡i'k], sjö i Dismal swamp, Virginia, Nord-Amerikas förenta stater, på gränsen mot North Carolina, omkr. 10 km. lång, 5 km. bred. Drummondska kalkljuset. Se Drummond, Th. Drumont [drymå̃'] l. Tête de Fellering, bergstopp på Vogeserna, på gränsen mellan franska depart. Vosges och tyska rikslandet Elsass-Lothringen. 1,226 m. Sydligare ligger Petit-D., 1,208 m. Drumont [drymå̃'], Édouard Adolphe, fransk skriftställare och publicist, f. 1844 i Paris, blef medarbetare i en mängd pressorgan samt utarbetade praktverket Les fêtes nationales à Paris (1878) och ett af Franska akad. prisbelönt arbete, Mon vieux Paris. Hommes et choses (1879). Han är mest bekant för sina försök att på fransk botten öfverflytta den antisemitiska rörelsen. D. uppsatte 1892 tidningen "Libre parole" för att drifva polemik mot allt judiskt och har där på det våldsammaste sätt deltagit i pressens strider (Panamaprocessen, Dreyfusaffären m. m.). Hans hänsynslösa pamflett La France juive (2 bd, 1886; många uppl.) framkallade en storm af ovilja och skaffade förf. två dueller på halsen, af hvilka en fick rättsligt efterspel. Han fortsatte sina angrepp med en rad polemiska skrifter: La France juive devant l'opinion (1886), La fin d'un monde (1888, "En döende verld", s. å.), Testament d'un antisémite (1891) m. fl. Han har äfven skrifvit en roman, Le dernier des Trémolin (1879) och, i samarbete med E. Dollfus, en komedi, Je déjeune à midi, samt utgifvit "Papiers inédits du duc de Saint-Simon" (1880) och "Le Journal des Anthoine: La mort de Louis XIV" (1880). 1898—1902 var D. led. af deputeradekammaren. S. S—n. Drunkning, kväfningsdöd (se Kväfning), där hindret för luftens fria tillträde till andningsorganen utgöres af en vätska. För att kväfvas i en sådan är det icke nödvändigt, att hela den drunknandes kropp är nedsänkt under vätskans yta. Döden kan inträda, om endast hufvudet befinner sig under densamma eller t. o. m. om endast näsa och mun äro tilltäppta af vätskan, d. v. s. ansiktet ligger nere uti den. Så t. ex. kan en berusad person, som fallit med ansiktet mot en vattenpöl, drunkna, om han ej förmår vända sig eller resa sig upp. Den vätska, hvari drunkning oftast sker, är vatten, och i dagligt tal förstår man oftast med drunkning kväfning på djupt vatten. Sedan en drunknande sjunkit under vattenytan, håller han under de första ögonblicken instinktmässigt andan. Detta plägar kallas drunkningsdödens första stadium. Under det s. k. andra stadiet andas den drunknande ånyo, nu med korta djupa inandningar, omedelbart åtföljda af korta, stötvis skeende utandningar, som snart blifva krampaktiga och oftast åtföljas af konvulsioner i hela kroppen. Åtminstone strax i början af detta andra stadium har den drunknande medvetande och "reflexer" (se Reflex) i behåll. I det tredje stadiet är den drunknande medvetslös och utan reflexer, med vidöppen mun gör han korta, men djupa inandningar, s. k. terminala andningsrörelser, som återkomma med långa mellanrum, hvilka blifva allt längre, tills slutligen den sista terminala andningsrörelsen göres och — döden inträder. Alla fall af drunkning leda icke till döden på precis samma sätt. Konstantast af de tre s. k. stadierna är nämligen det andra, under det att det tredje med sina terminala andningsrörelser växlar till sin längd. Ett par detaljer af drunkningsdöden, nämligen drunkningsvätskans inträngande uti magsäck och lungor, förtjäna att närmare omnämnas, emedan de äro af vikt att känna, för att ej onödiga åtgärder må vidtagas vid skenbart drunknades behandling. I magsäcken inkommer vattnet tydligen i början af det s. k. andra stadiet, då ännu medvetande och reflexer äro i behåll, i det den drunknande dels instinktmässigt nedsväljer vattnet, dels sväljningsrörelser reflektoriskt utlösas. Särskildt är att märka, att de nedsväljda mängderna vatten växla mycket och att starkare fyllnad af magsäcken därmed hör till undantagen. Uti lungorna intränger vattnet i regel först under det s. k. tredje stadiet med de terminala andningsrörelserna, då den drunknande blifvit medvetslös och hans reflexverksamhet blifvit så nedsatt, att den ej längre verkar som skyddsåtgärd. Också mängderna af i lungorna indraget vatten växla i storlek, då ju, som ofvan nämndes, de terminala andningsrörelserna vara olika länge hos olika individer, ja stundom kunna t. o. m. alldeles uteblifva.