Drunkning dödar sålunda genom andningens afstannande. Mot denna direkta dödsorsak är det, som behandlingen af den drunknade i första hand skall rikta sig och ej mot det i magsäcken och lungorna möjligen inkomna vattnet. Öfriga förrättningar i den drunknandes kropp upphöra icke alla på samma gång som andningen. Efter dennas afstannande fortfar nämligen hjärtat att slå ännu några ögonblick och drifver blodet genom ådrorna. Förbränning och värmebildning i kroppen underhållas af andningen och blodomloppet tillsammans. Sedan dessa förrättningar upphört, bildas därför ingen ny värme i den drunknande, och den, som hans kropp uti dödsminuten ännu har kvar, ledes småningom bort af det omgifvande vattnet: han afkyles. Genom afdunstning af vatten från kläderna fortfar afkylningen, äfven sedan den drunknade blifvit förd i land. Huru fort dör en drunknande? I de allra flesta fall är en människa oåterkalleligen död, d. v. s. kan icke ens genom den lämpligaste behandling återupplifvas, om hon befunnit sig under vatten längre tid än 2 till högst 3 minuter. Döden genom drunkning inträder sålunda i regel hastigt. Detta förtjänar att noga ihågkommas, ty "snar hjälp är dubbel hjälp" blir då den oeftergifliga lösen vid drunknandes räddning och behandling. De berättelser om personer, som återkallats till lif, efter att hafva legat under vatten 20—30 minuter, ja t. o. m. 1 timme, måste förvisas till öfverdrifternas område. Härvid må man ihågkomma, att det i fråga om den tid, som förlöper, innan en människa dör genom drunkning, är ytterst svårt att erhålla några tillförlitliga uppgifter, ty ingen står vid ett drunkningstillfälle kallblodigt med klockan i handen och observerar tiden. Näppeligen undgår man att öfverdrifva, om man efteråt vill försöka att på ett ungefär uppskatta längden af den tid, som förflöt vid olyckstillfället. Nyssnämnda dödstid af högst 3 minuter är fastställd efter de bäst iakttagna drunkningsfallen bland människor och efter experiment på djur. Då man nu i de flesta fall icke har något säkert mått på den tid, som förflutit, innan den drunknande tages upp ur vattnet, är det naturligtvis en plikt för hvar och en, som det kan, att på hvarje drunknande, som uppdragits ur vattnet något så när snart efter olyckstillfället, göra energiska försök till återupplifning. Det finnes också något, som kallas "sen död efter drunkning". Härmed menas, att en person, som varit i fara att dö genom drunkning, aflider först efter flera timmar, ja ett dygn efter lyckad återupplifning. Döden inträder då på grund af sjukdom, särskildt i lungorna, såsom en följd af drunkningstillfällets skadliga inverkan. Oftast är det vid sen död efter drunkning fråga om äldre personer. Faran för en person är sålunda icke öfverstånden därmed, att han eller hon undgått en omedelbar död i vattnet och lyckligen återkallats till lif. Behandlingen afser, efter hvad ofvan sagts, att återställa andningen, blodomloppet och kroppsvärmen. Viktigast af dessa uppgifter är andningens återställande. Behandlingen bör alltid sättas i gång omedelbart efter det den förolyckade blifvit uppdragen ur vattnet, vare sig han visar lifstecken eller ej. Andningen söker man återställa genom s. k. konstgjord andning, och man bör härvid gå till väga på det sätt och i den ordning, som här följa. Lägg den förolyckade genast på rygg, lossa hårdt åtsittande klädesplagg å hans öfverkropp. Använd härtill, om så behöfves, knif eller sax. Lyft den förolyckade vid nacken och skjut något underlag, t. ex. ett hoprulladt klädesplagg, under hans skuldror, så att bröstkorgen kommer att ligga högt. Öppna hans mun (bänd upp käken med en pinne e. d., om den gör motstånd), torka ur munnen med en näsduk; fatta med tillhjälp af denna hans tunga mellan pekfingret och tummen, drag fram tungan så långt som möjligt och låt en medhjälpare, om sådan finnes till hands, hålla den utdragen. Medhjälparen skall ställa sig vid den förolyckades ena höft, med den arm, som håller tungan, sträckt öfver midten af den förolyckades bröst. Är räddaren ensam, binder han fast tungan vid den förolyckades haka (fig. 1). Meningen med dessa s. k. förberedande åtgärder är att försätta den förolyckade i sådant skick, att den konstgjorda andningen skall kunna verka så kraftigt som möjligt. De förberedande åtgärderna skola göras undan mycket snabbt, de få taga endast några få sekunder, ty viktigast af allt är, att den konstgjorda andningen börjar så fort som möjligt. Denna har till ändamål att omväxlande utvidga och sammanpressa den förolyckades bröstkorg, så att frisk luft kan komma in i lungorna. Den närmaste här nedan beskrifna metoden kallas den Silvesterska efter sin uppfinnare, d:r Silvester i London.

Fig. 1.

Fig. 2.

Ställ eder bakom den förolyckades hufvud, på ena knät, om han ligger på marken, golfvet eller ett lågt underlag, upprätt med ena foten framför den andra, om den förolyckade ligger på ett bord eller annat högt underlag. Fatta stadigt om midten af den förolyckades böjda underarmar, så att eder tumme kommer på insidan, de andra fingrarna på utsidan af dem (fig. 2). För den förolyckades armar bakåt, till dess de blifvit fullständigt sträckta, och drag dem kraftigt i längdriktningen af hans kropp (fig. 3), medan