ni långsamt räknar till 2. Med dessa rörelser åstadkommes inandning. För därefter den förolyckades armar tillbaka mot hans bröst och tryck dem stadigt mot nedre yttre delarna af bröstkorgen, medan ni långsamt räknar till 2. Böj härvid er öfverkropp framåt, på det att trycket må blifva tillräckligt kraftigt (fig. 4). Med denna rörelse åstadkommes utandning. Utför dessa konstgjorda andningsrörelser omkr. 10 gånger i minuten utan någon våldsamhet, men kraftigt, lugnt och taktmässigt. Säkra tecken på, att den konstgjorda andningen lyckats och att den förolyckade håller på att återvakna till lif, äro, att han genom minspel eller rörelser visar sig känslig för nypningar, nålstick eller dylikt (med andra ord att reflexverksamheten åter inställt sig) och att själfständiga andningsrörelser inställa sig. Då kan man upphöra med den konstgjorda andningen. Märkas däremot inga lifstecken, fortsättes med att gifva konstgjord andning minst 1 timme, innan man uppger hoppet att rädda den förolyckade. Var under utförandet af den konstgjorda andningen noga uppmärksam på, att den framdragna tungan ej faller tillbaka in i munnen. Låt hämta läkare samt sök anskaffa täcken och filtar så fort som möjligt.

Fig. 3.

Fig. 4.

En förenkling och förbättring af den allmänt antagna Silvesterska metoden är för ett par år sedan utarbetad på Fysiologiska institutet i Uppsala. Enligt denna metod verkställes inandningen så, att hjälparen fattar den förolyckades armar tätt ofvan armbågarna, för dem så i sträckt ställning utåt från hans kropp, hvarpå den förolyckades armar kraftigt föras utefter underlaget, så att de korsa hvarandra så mycket som möjligt i kroppens midtlinje. Efter inandningsrörelsen för hjälparen den förolyckades armar så, att de komma att ligga sträckta i sned riktning utåt från hans kropp. Där släpper man taget om dem, för att icke bröstmusklernas spänning skall hindra utandningen. Hjälparen böjer sig så framåt öfver den förolyckade, placerar sina båda händer bredvid hvarandra med tummarna i bröst-gropen, de öfriga fingrarna utspärrade öfver de nedre refbenen. Utandningen åstadkommes nu genom jämnt och kraftigt tryck i riktning uppifrån nedåt (mot underlaget alltså). Denna metod är kraftbesparande, därför att det är lättare att föra armarna från sida till sida och därför att de vid utandningen icke behöfva föras ned mot bröstet. Luftväxlingens storlek är vid de båda metoderna ungefär densamma. Enär vid konstgjord in- och utandning den växlade luftmängden är ej obetydligt större än under den normala naturliga andningen, behöfva de konstgjorda andningsrörelserna ej vara flera än omkr. 10 i minuten. Återställandet af blodomloppet och kroppsvärmen. Lägg den förolyckade på ett torrt och varmt underlag af täcken eller filtar. Gnid honom lugnt, stadigt och jämnt med ylle, helst varmt, i riktning från händer och fötter mot hjärtat. Gif honom teskedvis varm mjölk, varmt te, kaffe, grogg, vin eller konjak, så snart han förmår att svälja. Efterbehandling. Flytta den förolyckade i en varm säng, svep in honom i torra, varma filtar och se till, att han lämnas i fred. Sörj för frisk luft i hans rum och sätt någon att vakta honom. Gif den förolyckade ånyo konstgjord andning, om den naturliga skulle visa tecken att försvagas. Utom ofvan beskrifna behandling af skenbart drunknade har man användt och använder ännu åtskilliga andra metoder för att söka återkalla dem till lif, t. ex. kittla med en fjäder i halsen, binda för munnen, för att "icke andan skall gå ur dem", o. s. v. Det skulle föra för långt att här ingå på en närmare granskning af dessa metoder. Det må vara tillräckligt att framhålla, att de kunna betecknas antingen som onödiga eller som oriktiga. De böra därför icke komma till användning, utan man bör städse fasthålla, att den konstgjorda andningen är hufvudsaken vid skenbart drunknades behandling. Drunkningsdöden spelar en icke oväsentlig roll i Sverige med dess långsträckta kuster och de många floderna och sjöarna inom dess gränser. I Sverige uppgår vanligen antalet dödsfall af drunkning till nära hälften af alla s. k. våldsamma dödsfall (utom själfmord), och under de tre sista decennierna, 1871—1900, har det årliga medeltalet varit 1,181, 1,122 och 1,078. I förhållande till medelfolkmängden är minskningen ganska stor, i det dessa tal motsvara på 100,000 personer resp. 27, 24 och 22. Af de drunknade utgör i medeltal mankönet 86 à 87 proc. och barn under 10 år 20 à 21 proc. Själfmorden genom dränkning äro däremot i tilltagande och uppgingo i årligt medeltal under de nämnda årtiondena till 80, 91 och 107. Kvinnokönets andel har småningom ökats och utgör något mer än 1/3 af hela antalet. Ej få fall af "drunkning" torde i själfva verket vara dränkning. 1767 bildades i Amsterdam det första sällskapet