för räddning af drunknande, och efter mönster däraf inrättades i slutet af 1700-talet i ett flertal länder sällskap i liknande syfte. De metoder för skenbart drunknades behandling, som i detta sammanhang framkommo, voro förnämligast af två slag. Den ena var inblåsning af luft i den förolyckades lungor förmedelst ett smalt rör fäst vid en blåsbälg och utpressning af luft genom tryck nedom refbenen, ett slags föregångare till den konstgjorda andningen. Den andra var s. k. "röktobaksklistir", d. v. s. inblåsning af tobaksrök genom stolgången. Först efter midten af 1800-talet har den nuvarande rationella behandlingen börjat användas. 1858 uppfann nämligen Silvester sin ofvannämnda metod. Det 1898 stiftade Svenska lifräddningssällskapet i Stockholm har till ett af sina hufvudändamål att sprida kunskap om nämnda rationella metoder. Djrg. Drupa, bot. Se Stenfrukt. Drupaceæ, bot. Se Rosaceæ. Drury-lane-teatern [drō'əri le͡i'n-], äfven kallad Theatre royal, Londons äldsta nationalteater, bär namn efter gatan Drury lane, där den ligger. Den öppnades 1639, nedbrann 1672 och återuppbyggdes 1674, blef 1754 tämligen ramponerad af pöbeln, därför att franska skådespelare uppträdt på dess scen, ombyggdes i praktfull stil 1762, men nedrefs 1791, hvarefter den ånyo uppfördes till 1794. Den nedbrann igen 1809, men uppbyggdes ånyo af arkitekten Wyatt, efter mönstret af teatern i Bordeaux, och invigdes 1812. Portiken åt Catherine street och kolonnaden åt Little Russel street (se fig.) tillades 1831. D. renoverades 1860. Teatern har 3 rader samt nedre och öfre galleri, lämnande plats för nära 3,500 åskådare. — D. har jämte Covent-garden-teatern (se d. o.) varit det förnämsta hemvistet för engelska dramat, och icke få stora skådespelare ha uppträdt där. Dramatikern W. D'Avenant blef dess förste direktör (1639), och 1663 förflyttades till D. den kungliga skådespelartrupp, som förut hållit till på Globe- och Blackfriars-teatrarna. Garrick var D:s egare 1747—76, hvarunder han med sin goda trupp flitigt odlade Shaksperedramat. Därefter inköptes D. af Rich. Sheridan m. fl. John Kemble var dess ledare 1788—1803 och gaf jämte sina syskon Charles och Sarah (mrs. Siddons) glans åt dess scen. Edmund Kean uppträdde där från 1814, Macready 1841—43. En tid var D. hemvist för engelsk opera (Balfe), och bl. a. har Kristina Nilsson sjungit på dess scen. Som affär har D. ingalunda alltid varit så inbringande som i Garricks dagar, hvarför teatern tidtals fått användning ömsom till konsertsal, hippodrom, t. o. m. cirkus för vilda djur, dessemellan (liksom än i dag) för pantomimer och för det verkliga dramat. En ny glansperiod upplefde D. under sir Augustus Harris' direktörskap (1879—96). E. F—t.

Den nuvarande Drury-lane-teatern.

Drus l. Kristalldrus, miner. och geol., ett aggregat af på ett gemensamt stöd eller underlag invid och på hvarandra utbildade mineralkristaller. Den yttre formen hos en drus är naturligtvis mycket beroende på, huruvida underlaget har en jämn eller ojämn eller buktig yta. Om en drus bekläder det inre af en större eller mindre, delvis eller helt och hållet sluten hålighet, kallas denna senare ett drushål eller drusrum. Jfr Geod och Sekretion. E. E. Druser (arab. ed-durūz), ett folkslag, hvars hufvudmassa bebor det syriska berget Libanon, företrädesvis dess södra del, Leontes' och öfre Jordans floddalar, Antilibanons höjder och trakten österut fram mot Damaskus. I n. sträcker sig detta folks område till Beirut, i s. till Sur (Tyrus). Druserna intaga likväl ej ensamma hela denna landvidd. Omkr. 120 städer och byar hafva en rent drusisk befolkning, men i 230 bo kristna (norrut maroniter, söderut melkiter) och druser om hvarandra. Drusernas förnämsta, ehuru ej folkrikaste stad är Dēr el-Kamar. Andra betydande platser äro Bēt ed-dīn, Muchtāra och Baaklīn, på Libanon, samt Hāsbējā och Rāsjējā, på Antilibanon. De libanonske drusernas, väst-drusernas, verkliga antal är icke med visshet kändt. 80—100 km. ö. om Jordan och sjön Tiberias, på Haurāns fordom blomstrande högslätt, bo de hauranske druserna, öst-druserna. Dessa härstamma från en drusisk koloni, som under 1700-talet utvandrade från Libanon. De hafva bibehållit flera ålderdomliga drag och äro mindre kända än sina västliga anförvanter. Deras förnämsta orter äro Kanawāt, Sjuhba och Suwēdā. Tillsammans torde druserna på Libanon, Antilibanon och i Haurān uppgå till mer än 100,000 personer, hvaraf de fleste lära bo i Haurān. En drusisk koloni finnes äfven vid Safed i Palestina, n. v. om sjön Tiberias. Ett ej till börden, men, såsom man förmodar, till religionen drusiskt samhälle, kryptodrusernas, finnes i Kairos närhet. Druserna äro ett blandfolk, som, likt alla nuvarande syrier, antagit arabernas tungomål. Deras ännu ofullständigt kända religion är en blandning af gudaläror, bl. a. af muhammedansk gnosticism — allegorisk uppfattning af koran — och åtskilliga från kristendomen hämtade föreställningar. I religiöst afseende skilja sig druserna i ʿukkāl (plur. af ʿākil), "förståndiga, vetande", d. ä. de invigde, som äro fullt hemmastadda i lärans hemligheter och bilda ett slutet samfund af olika grader, samt djǔhāl (sing. djāhil), "okunniga", de oinvigde, den stora hopen, som i själfva verket icke har någon religion. De invigde, omkr. 15 proc. af druserna, bära hvita turbaner samt måste afhålla sig från tobak och vin. Druserna hafva icke något prästerskap, men särskilda, helst i ensliga nejder byggda, heliga hus (chalwe), där de invigde på torsdagskvällarna hålla sina möten och där de heliga skrifterna och fälttecknen förvaras. Själfva