kalla sig druserna muahhidīn, bekännare af Guds enhet. "Vår herre är en", lyder det femte af profeten Hamzas sju bud. Enligt drusernas lära har Gud flera gånger uppenbarat sig i mänsklig skapnad — sista gången i den egyptiske kalifen Hākim Biamrillāh's person (d. 1021) — och skall en gång återkomma samt gifva de sina väldet öfver världen. Enligt kalifens egen önskan blef Hākims gudomliga natur predikad först i Kairo af Muhammed ibn Ismāīl Darazī, hvilken fördrefs därifrån, men sedermera lyckades omvända Libanonfolket. Den nya lärans egentlige apostel var emellertid Hamza ibn Alī ibn Ahmed, en persisk svärmare och Hākims vesir, hvilken lät bränna Darazī såsom kättare. Såsom en sådan betraktas Darazī än i dag af druserna, ehuru de antagligen efter honom bära sitt namn. Hvarje Guds människoblifvande har åtföljts af en personlig uppenbarelse af allvisheten, den först skapade varelsen och den enda, som umgås med Gud. Allvisheten uppenbarade sig sista gången i Hamzas person. Människorna hafva skapats till ett bestämdt antal, hvars öfver- eller underskridande omöjliggöres därigenom, att en döendes själ öfvergår i en nyfödd persons kropp. Det är en ständig själavandring. För att undgå förföljelser anse sig druserna kunna deltaga i de kringboende folkens gudstjänster och iakttaga det yttre bruket vid dessa.

En druser från Libanon.

Druserflickor från Libanon.

Druserna äro gästfria och tappra, men lättretliga, grymma och hämndgiriga. Månggifte är hos dem icke vanligt; inom de gamla förnäma schejkfamiljerna gifter man sig mestadels "inom släkten". Folkundervisningen står jämförelsevis högt; till och med många af kvinnorna kunna både läsa och skrifva. Litteraturen är nästan uteslutande teologisk, men inom denna gren ganska betydlig. Ehuru druserna egna mycken omsorg åt bevarandet och hemlighållandet af sina gamla heliga urkunder, hafva åtskilliga af dessa förirrat sig till europeiska boksamlingar. Så finnas i Uppsala universitets bibliotek flera drusiska skrifter, däribland fem volymer, som blifvit skänkta från Egypten till konung Karl XIV Johan. Om drusernas äldre historia är icke mycket att säga. Detta folk har alltifrån korstågstiden styrts af tämligen själfständiga arfhöfdingar. De förste bland dessa tillhörde släkten Tanūch och erkände omkr. 1300 den egyptiske sultanens öfverhöghet. 1517 eröfrade turkarna Egypten, hvarigenom druserna kommo under dessas välde. Turkarna lämnade makten åt släkten Maʿn, som med Fachr ed-dīn, i början af 1600-talet, vann stort anseende. Högsta värdigheten öfvergick därefter, i början af 1700-talet, till släkten Schihāb. Den namnkunnigaste höfdingen af denna ätt, emiren Beschīr, afsattes 1840 af turkarna, emedan han stod i godt förstånd med Ibrāhim pascha, då denne försökte rycka till sig Syrien. Beschīr öfvergick till maroniterna, som dittills stått i beroende af drusiska schejker, och antog deras lära, hvarefter 1841 mellan de bägge folken utbröt ett blodigt krig, som varade tre år. Turkarna sökte stilla oron, genom att låta hvartdera landet styras af en inhemsk styresman ("kāimmakām"). Men oroligheterna förnyades och blefvo i slutet af 1850-talet mycket våldsamma. Druserna plundrade och mördade i de till deras upptuktelse sända turkiska truppernas åsyn, ja med deras hjälp. I Damaskus slaktades kristna i tusental. Då aktade stormakterna nödigt att ingripa. Från aug. 1860 till juni 1861 hölls landet besatt af en fransk kår, och i okt. 1860 sammanträdde i Beirut en internationell kommission för att ordna förhållandena på Libanon. I juli 1861 tillsatte Porten en för druser och maroniter gemensam kristen guvernör, Dāūd pascha, som lyckades återställa lugnet därigenom, att han aflägsnade den turkiska militären, uppsatte en truppstyrka, rekryterad af de bägge Libanonfolken, och började nedbryta de feodala inrättningar, på hvilka drusernas krigiska öfverlägsenhet hvilade. Litt.: Silvestre de Sacy, "Exposé de la religion des druzes" (2 bd, 1838), Carnarvon, "The druses of the Lebanon" (1860), Petermann, "Reisen im Orient" (bd 1, 1861), och V. Oppenheim, "Vom Mittelmeer zum Persischen golf" (2 bd, 1899—1900). J. Th. W.* Drushål l. Drusrum, af naturen bildad och i sitt inre af en drus beklädd ihålighet i en bergart. (Se Drus.) I form af utsvällningar af sprickor förekomma drushål i de flesta bergarter. I Hässelkulla grufvor inom Vintrosa socken af Örebro län finnas drushål af från några centimeters till flera meters diameter samt beklädda med kalkspat och, i riklig mängd, med röktopaser, ofta af betydlig storlek. Th. N—m.* Drusig struktur, geol., säges en bergart eller malm hafva, hvari befinna sig små med mineralkristalldruser beklädda håligheter. Se Drus och Drushål. E. E.