Drusilla, dotter af Herodes Agrippa I och syster till Herodes Agrippa II och Berenike. Förmäld med Asisus, konung i Emesa i Syrien, förleddes hon af Simon magern att öfvergifva sin make och förmäla sig, emot lagen, med den hedniske landshöfdingen Felix i Palestina. Inför nämnde Felix och D. höll aposteln Paulus ett strafftal (Apg. 24: 24 ff.). Hon anses enligt en uppgift af Josefos hafva omkommit vid Vesuvius' utbrott 79, men detta kan bero på en missuppfattning af Josefos' oklara framställning. Drusjina. Se Druzjina. Drusjinin, A. V. Se Druzjinin. Drusrum. Se Drushål.

Nero Claudius Drusus' triumfbåge.

Drusus, namn på en fornromersk släkt. Bland dess medlemmar märkas följande. — 1. Marcus Livius D. d. ä., ämbetsbroder till C. Gracchus under dennes andra tribunat, blef af senaten vunnen för dess planer och sökte genom vidt gående förslag förvärfva sig folkets välvilja på Gracchus' bekostnad, blef efter dennes fall väl anskrifven hos adelspartiet och var konsul år 112 f. Kr. — 2. Marcus Livius D. d. y., den förres son, talare, var folktribun år 91 f. Kr. Han sökte förbättra samhällsförhållandena genom att åter höja senatens makt, för framtiden förekomma missbruken i lagskipningen och upphjälpa det lägre folkets ekonomiska ställning. Under sitt folktribunat föreslog han bl. a., att senaten, förökad med 300 medlemmar af riddarnas stånd, skulle återfå domsrätten, att utdelningar af jord och spannmål skulle ske i stor utsträckning, att medborgarkolonier skulle anläggas på Sicilien och att de italienske bundsförvanterna skulle erhålla romersk medborgarrätt. Dessa förslag, hvilka antogos af folket, rönte alla, utom det sistnämnda, häftigt motstånd hos riddarna och en stor del af senaten, i synnerhet hos konsuln Philippus. Också blef D. en afton, då han af en stor folkmängd ledsagades hem, träffad af en, troligen af riddarna, lejd lönnmördares dolk. Döende yttrade han: "När skolen I finna en medborgare lik mig?" Hans lagar upphäfdes, och omedelbart därefter grepo bundsförvanterna till vapen för att på detta sätt vinna hvad den kloke och fosterlandsälskande D. velat på fredlig väg förskaffa dem. — 3. Nero Claudius D. var son af Claudius Nero och Livia samt styfson till Augustus. Redan i sin ungdom utmärkte han sig i kriget mot de rätiska folken (vid Donau) och blef fördenskull 13 f. Kr. utsedd till öfverbefälhafvare i Germanien. Han anlade flera fästen och borgar i detta land, sökte genom dammar och kanaler göra sig till herre öfver vattenkommunikationerna samt företog flera, i det hela lyckliga, fälttåg nordöst om Rhen, ända upp mot Ems och Weser, samt åt kusten till, hvarigenom han befäste romarnas herravälde i Germanien och utbredde skräck för deras vapen. D. afled redan 9 f. Kr. under ett återtåg från Elbe åt Rhen till. Han begrofs i Italien samt hedrades efter döden med en triumfbåge af marmor, uppförd vid Appiska vägen (se fig. å sp. 913), och i Germanien upprättades ett cenotafium (i det nuv. Mainz) till hans ära. — 4. D. Cæsar, son af kejsar Tiberius, förde efter 17 e. Kr. med skicklighet och kraft befälet i Donauprovinserna och Germanien och var ämnad till faderns efterträdare, men afled tidigt, 23 e. Kr., förgiftad på sin personlige ovän Sejanus' anstiftan. — 5. En son af Germanicus. Han aflifvades 33 e. Kr. på Tiberius' befallning. R. Tdh. Drut, flod. Se Drujets. Druthmar, Kristian, munk i klostret Stablo (s. ö. om Liège) i förra hälften af 800-talet, sammanskref bl. a. en kommentar till Matteus' evangelium, hvilken fördelaktigt utmärker sig för klarhet i framställningen. Namnet D. har munken Kristian ej burit; det är en senare tillsats. Druzjina (ry., skara, trupp), krigsv., var i Ryssland till en början namn på de krigiska följen, hvilka, liksom den nordiska hirden, slöto sig kring furstarna, och blef sedermera beteckning för en bataljon inom vissa kosackhärar eller i riksvärnet (opoltjenie). C. O. N. Druzjinin, Aleksandr Vasiljevitj, rysk kritiker och romanförfattare, f. 1824 i Petersburg, d. 1864, utbildade sig för det militära yrket, men lämnade det 1851 för att odeladt egna sig åt litteraturen. Redan 1847 hade han debuterat med berättelsen Polinka Sachs, delvis en imitation af George Sands "Jacques", som väckte ett ofantligt uppseende genom att införa den s. k. kvinnofrågan i den ryska litteraturen. Hans följande, ojämförligt svagare berättelser Razskaz Alekseja Dmitrievitja (Aleksej Dmitrievitjs historia), Fräulein Wilhelmina och Julie (1847—49), äro numera glömda. Hans humoristiska kåserier Sentimentalnoje putesjestvie Ivana Tjernoknizjnikova po peterburgskim datjam (Ivan Tjernoknizjnikovs sentimentala resa till petersburgska sommarnöjen) väckte ock på sin tid stor uppmärksamhet. 1856—61 var D. redaktör af "Biblioteka dlja tjtenia" (Lärebiblioteket). En god kännare af den engelska litteraturen, skref