Dräkt, sammanfattande benämning på de klädesplagg, som en person samtidigt bär. Dräkten är en produkt af den mänskliga kulturen och ger uttryck för under olika odlingsskeden rådande behof och förhärskande smak. Den är således olika inom olika områden och under olika perioder. Vill man indela dräkterna i system, bör detta alltså grundas på kulturstadierna och kulturområdena. Äfven de äldsta minnesmärken, som belysa dräktens historia, tillhöra alla jämförelsevis framskridna kulturer, hos hvilka sociala förhållanden spelat en så stor roll, att de bortskymt de orsaker, som hos människan ursprungligen framkallat behofvet af dräkt. På grund af förhållandena hos ännu lefvande s. k. naturfolk samt af bestående eller regelbundet återkommande orsaker till dräktformers uppkomst torde man emellertid hafva rätt att draga några slutsatser om dessa orsaker. Viktigast bland dessa är otvifvelaktigt behofvet att skydda sig mot en ohälsosam inverkan af klimatet (köld, regn och fukt, solhetta); i nästa rum torde man böra ställa driften att pryda sig eller att utmärka och särskilja sig från andra; först i tredje rummet kommer blygsamhetskänslan. Ehuru ingalunda okänsliga för det andra af de anförda motiven (prydnaderna anbringas direkt å kroppen), gå sålunda de i tropiska länder boende ociviliserade folken ofta mer eller mindre nakna, utan all tanke på blygsamhet, och eskimåerna, hvilka ute måste bära en särdeles fullständig beklädnad, uppträda, såväl män som kvinnor, inne i den varma, af flera familjer bebodda hyddan, oftast utan alla plagg. Såsom af iakttagelser af naturfolkens lefnadssätt framgår, är det den gifta kvinnan, som först af anständighetsskäl anlagt en skylande dräkt. De ursprungligaste stoffen för dräkt hafva varit löf och grenar eller ock djurhudar. På mer utvecklade stadier har man genom sammanpressning (filtning), flätning eller väfnad beredt beklädnadsmaterial af åtskilliga växters bast eller fibrer eller af åtskilliga djurs hår (ull). Dräktens förändring försiggår liksom all kultur epokvis och drifves genom täflan alltmer till öfverdrift i ett eller annat hänseende för att sedan, förr eller senare, ej sällan slå öfver till en motsats eller i bästa fall återgå till en naturenligare och mera praktisk form. Det är emellertid endast hos de västerländska kulturfolken, som dessa epokvågor nästan jagat hvarandra; hos de asiatiska och afrikanska kulturfolken måste dräktepokerna räknas i århundraden, och dräkt- likasom annan kulturförändring sker hos dem i regel endast ytterst långsamt och successivt. För naturfolken måste regeln vara, att förändringar ske ännu ofantligt mycket långsammare. Då särdeles många faktorer — klimat, lefnadssätt, kulturstadium och tidsanda, samfärdsel, kön, åldrar, samhällsställning o. s. v. — inverkat på dräktens utdaning och utseende, följer däraf, att denna under olika omständigheter antagit ett oändligt antal former och variationer. En beskrifning af dräkterna hos jordens olika folk under olika tider måste därför blifva ett mycket omfattande arbete. I det följande göres en kortfattad framställning af dräkten hos de folk, som mest inverkat på den västerländska odlingen, samt af den västerländska kulturdräkten, hvilken, särskildt hvad den manliga sidan beträffar, i jämbredd med tidsandan för öfrigt visat ej blott en stegrad tendens mot social och internationell nivellering, utan äfven en tilltagande utbredning till främmande kulturområden. De tre till art. fogade kolorerade planscherna (jämte supplerande bilder i texten) åskådliggöra olika tiders dräkter. I Egypten buro i äldsta tider männen i allmänhet blott ett enda plagg, ett litet, tätt åtsittande skört. Efter de stora eröfringskrigen i Asien o. s. v. blef yppigheten stor. Då förlängdes skörtet nedåt, så att det bildade en kjortel, och uppåt, så att det omslöt bröstet. Samtidigt begagnade man öfverplagg, formade som en skjorta eller en mantel. Hufvudet omslöts af en tätt åtsittande mössa, och på fötterna buros sandaler. Kvinnorna nyttjade en skjorta, som vanligen gick ned till fötterna, men upptill ofta slutade strax under armhålorna och i detta fall hölls uppe med band, som drogos öfver axlarna. Under den yppigare tiden begagnade de äfven vida öfverplagg. Deras hufvudbetäckning var, till följd af den större hårvolymen, vidare än männens. Dräkten förfärdigades vanligen af linne och bomull. — Assyrierna och babylonierna nyttjade ursprungligen blott ett enda synligt plagg, en snäf skjorta med mycket korta ärmar. Konungar och präster buro dock äfven ett öfverplagg, än i form af mantel, öppen i sidorna, nedhängande lika långt fram och bak, än i form af en bred bindel, som spiralformigt lindades om kroppen. På hufvudet buro de förnäme ett diadem och konungen därjämte en högt uppstående, toppformig mössa. På fötterna buros sandaler. Till följd af sin förtryckta ställning blefvo kvinnorna sällan afbildade, och man känner därför föga angående deras dräkt. Kläderna förfärdigades af bomull och linne, sannolikt äfven af ylle och siden. — Perserna hade sedan gammalt läderplagg: byxor, en lång rock med gördel samt enkel hufvud- och fotbeklädnad. Alltifrån Cyrus' tid buro de förnäme medisk dräkt, hvars viktigaste plagg var en långärmad kaftan, så sid, att den behöfde fästas upp vid sidorna för att icke hindra gången. — Judarna hade till en början en skjorta af samma slag som assyrierna. När välståndet och yppigheten tilltogo, började de begagna tvenne skjortor af olika tyg, hvilka fasthöllos med en gördel, eller ett öfverplagg i form af en rock med vida ärmar eller en mantel. De rikare buro på hufvudet en mössa eller en turbanlik betäckning och på fötterna sandaler. Kvinnorna hade ungefär samma slags plagg som männen, dock mera utsirade, samt under hufvudbonaden en slöja, som skylde ansiktet. I fråga om grekerna har man att skilja mellan en dorisk och en jonisk dräkt. De doriske männen buro en kiton, ett fyrkantigt tygstycke, som lades om kroppen så, att man måste skära upp detsamma, för att armen skulle kunna komma fram; på den andra sidan var det öppet och sammanhölls där öfver axeln med en nål eller ett spänne. Öfver detta plagg, som var kort och fasthölls om lifvet med en gördel, bars en mantel, himation, likaledes ett fyrkantigt tygstycke, hvars ena öfre hörn drogs fram öfver den vänstra axeln och hvars andra öfre hörn drogs öfver eller under den högra armen fram öfver bröstet och vidare bakut öfver den vänstra axeln. Kvinnornas kläder liknade i hufvudsak männens, dock hade de gifta kvinnorna en mycket vidare kiton. — Jonier och akéer buro likaledes en kiton, vanligen af linne, och en himation, som var af ylle, och hvilken man sökte lägga i vackra veck. Jonierna hade, liksom de asiatiska folken, sida kläder. Från