sina grannar i norr (i Tessalien och Macedonien) lånade de ett tredje plagg, kalladt klamys (ofta det enda plagg, som ynglingarna buro), en kort mantel, hvilken fästes öfver den högra axeln och sålunda lämnade den högra armen fri (fig. 1). Kvinnornas förnämsta plagg var kiton, som i den äldsta tiden var ordentligt hopsydd och försedd med sydda ärmar. Omsider fann man detta plagg för stelt och antog då den doriska formen, som medgaf en friare gestaltning. När kitonen fästes kring kroppen, blef upptill ett stycke öfver, som hängde ned likt en krage och gjordes till föremål för rik utstyrsel (diploidion). Genom att skilja detta öfverskott från kitonen fick man ett nytt plagg, som småningom antog gestalten af en veckad tröja och gick något nedanför höfterna samt ofta medelst en gördel drogs till om lifvet eller strax under bröstet (se fig. 2). I stället för detta plagg användes ej sällan himation. Öfver alltsammans bar man ibland en mantel. Männen hade oftast hufvudet bart; men på resor, under jakt eller i dåligt väder buro de hattar med brätten. Handtverkare och jämväl andra personer buro mössor utan skärm. Kvinnorna hade gemenligen hufvudbonader, som mera tjänade till prydnad än till skydd: nät eller påsar för bakhåret samt smakfullt draperade dukar. (Jfr Diadem.) Fotbeklädnaden var i Grekland af olika beskaffenhet på olika ställen och under olika tider: enkla sulor, mera utarbetade sandaler, skor och halfstöflar. — I äldre tider förfärdigade grekerna sina kläder af ylle och linne. Sedermera erhöllo de genom handeln bomull, persiska och feniciska tyger samt siden. — Den etruskiska dräkten visar grekiska och österländska motiv.

Fig. 1. Grekisk yngling i klamys. Fig. 2. Forngrekisk kvinnodräkt.

Större själfständighet i dräkten visa romarna. Ursprungligen hade dessa blott ett enda plagg, togan, men tidigt använde de därjämte ett underplagg, tunikan. Det senare plagget nyttjades i hemmet; utomhus kunde romaren icke visa sig utan toga, men väl utan tunika. Togan, så utmärkande för det romerska folket, att det kallades gens togata ("det togaklädda folket"), var ett ovalt tillskuret plagg, hvars längd var ungefär tre gånger och bredd ungefär två gånger den mänskliga kroppens längd. Detta tygstycke veks samman efter en längdlinje, och det sålunda uppkomna dubbla plagget lades öfver vänstra axeln, så att det räckte ungefär till marken, lades sedan öfver ryggen samt drogs fram förbi högra sidan, oftast under den högra armen och vidare öfver bröstet samt åter öfver vänstra axeln; återstoden, som hängde nedåt ryggen, drogs fram till eller öfver den högra skuldran. Man sörjde för, att togan låg i prydliga veck. I en senare tid fann man detta plagg för besvärligt och upptog därför i stället grekiska eller etruskiska öfverplagg. Tunikan var lik en skjorta och omgjordades nedanför bröstet. Man bar ofta flera tunikor af olika vidd och med ärmar af växlande längd. Under främmande inflytande, sedan folket hade börjat förvekligas, dref man stor lyx med kläderna, och modet växlade fullt ut lika ofta som i vår tid. Man började då äfven begagna utländska plagg, t. ex. pænula, en mantel, rundad fram och bak samt i sidorna mer eller mindre öppen, så att armarna kunde röras fritt, och med ett rundt hål i midten, genom hvilket hufvudet träddes, och ibland försedd med en kapuschong (cucullus), samt lacerna, en kort och lätt mantel, som hängde ned öfver ryggen och vänstra sidan och hölls samman öfver högra axeln med en nål eller ett spänne. Kring benen virade romarna stundom i äldre tid, på etruskiskt vis, bindlar, fasciæ. Efter de partiska och galliska krigen kommo äfven kortbyxor (braccæ) på modet. Långbyxor började däremot icke användas förrän under de senare kejsarnas tid. Båda dessa slag af underplagg buros företrädesvis af soldaterna. På fötterna hade man sandaler eller skor; äfven förekommo lägre eller högre stöflar, ibland med sprund, som snördes samman. Skobeklädnaden var oftast svart eller hvit. Romarna gingo vanligen med blottadt hufvud; hattar voro sällsynta. Personer, som genom sitt yrke voro nödsakade att länge vistas i fria luften, hade vanligen på hufvudet en mössa af filt, läder e. d. — Kvinnornas dräkt bestod hufvudsakligen af en undre och en öfre skjorta samt en mantel. Den undre skjortan, som slutade nedanför knäna, saknade vanligen ärmar och var hopsydd öfver axlarna. I den äldsta tiden förfärdigades den af ylle, sedan af linne, bomull eller siden, och utgjorde vanligen i hemmet den enda beklädnaden, åt hvilken man därför, under det yppigare lefnadssättets tid, egnade mycken omsorg. Öfver denna s. k. tunica interior (inre tunika), som strax under bröstet var tilldragen med ett band, mamillare, bars den öfre skjortan, kallad stola, som var lång och fallande i rika veck, i allt hufvudsakligt lik underklädnaden, men rikare utstyrd, t. ex. med bårder kring halsen, ärmkanterna o. s. v. Utanpå stolan bars en gördel; men stolan drogs ofta upp och fick hänga ned öfver gördeln, så att denna skyldes. Unga flickor buro ofta korta tröjor med halfärmar. Öfver stolan lades, när man skulle gå ut, palla, eller manteln. På hufvudet bar man då gärna en slöja. Hufvudbeklädnaden, som var lik de grekiska damernas, bestod af dukar, hvilka brukades i hemmet och oftast erhöllo form af en påse, samt tätt åtsittande hufvor, som användes utomhus. På fötterna hade man sandaler eller, ännu hellre, skor.