Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 927-928 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drygalski ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sina grannar i norr (i Tessalien och Macedonien)
lånade de ett tredje plagg, kalladt klamys (ofta
det enda plagg, som ynglingarna buro), en kort mantel,
hvilken fästes öfver den högra axeln och sålunda
lämnade den högra armen fri (fig. 1). Kvinnornas
förnämsta plagg var kiton, som i den äldsta tiden
var ordentligt hopsydd och försedd med sydda
ärmar. Omsider fann man detta plagg för stelt och
antog då den doriska formen, som medgaf en friare
gestaltning. När kitonen fästes kring kroppen, blef
upptill ett stycke öfver, som hängde ned likt en krage
och gjordes till föremål för rik utstyrsel (diploidion).
Genom att skilja detta öfverskott från kitonen
fick man ett nytt plagg, som småningom antog
gestalten af en veckad tröja och gick något nedanför
höfterna samt ofta medelst en gördel drogs till
om lifvet eller strax under bröstet (se fig. 2).
I stället för detta plagg användes ej sällan
himation. Öfver alltsammans bar man ibland en
mantel. Männen hade oftast hufvudet bart; men på
resor, under jakt eller i dåligt väder buro de hattar
med brätten. Handtverkare och jämväl andra personer
buro mössor utan skärm. Kvinnorna hade gemenligen
hufvudbonader, som mera tjänade till prydnad än till
skydd: nät eller påsar för bakhåret samt smakfullt
draperade dukar. (Jfr Diadem.) Fotbeklädnaden
var i Grekland af olika beskaffenhet på olika
ställen och under olika tider: enkla sulor, mera
utarbetade sandaler, skor och halfstöflar. — I äldre
tider förfärdigade grekerna sina kläder af ylle och
linne. Sedermera erhöllo de genom handeln bomull,
persiska och feniciska tyger samt siden. — Den
etruskiska dräkten visar grekiska och österländska
motiv.

Fig. 1. Grekisk yngling i klamys. Fig. 2. Forngrekisk kvinnodräkt.

Större själfständighet i dräkten visa
romarna. Ursprungligen hade dessa blott ett enda
plagg, togan, men tidigt använde de därjämte ett
underplagg, tunikan. Det senare plagget nyttjades
i hemmet; utomhus kunde romaren icke visa sig utan
toga, men väl utan tunika. Togan, så utmärkande för
det romerska folket, att det kallades gens togata
("det togaklädda folket"), var ett ovalt tillskuret
plagg, hvars längd var ungefär tre gånger
och bredd ungefär två gånger den mänskliga kroppens
längd. Detta tygstycke veks samman efter en
längdlinje, och det sålunda uppkomna dubbla plagget
lades öfver vänstra axeln, så att det räckte ungefär
till marken, lades sedan öfver ryggen samt drogs fram
förbi högra sidan, oftast under den högra armen och
vidare öfver bröstet samt åter öfver vänstra axeln;
återstoden, som hängde nedåt ryggen, drogs fram till
eller öfver den högra skuldran. Man sörjde för, att
togan låg i prydliga veck. I en senare tid fann man
detta plagg för besvärligt och upptog därför i stället
grekiska eller etruskiska öfverplagg. Tunikan var
lik en skjorta och omgjordades nedanför bröstet. Man
bar ofta flera tunikor af olika vidd och med ärmar
af växlande längd. Under främmande inflytande, sedan
folket hade börjat förvekligas, dref man stor lyx med
kläderna, och modet växlade fullt ut lika ofta som i
vår tid. Man började då äfven begagna utländska plagg,
t. ex. pænula, en mantel, rundad fram och bak samt i
sidorna mer eller mindre öppen, så att armarna kunde
röras fritt, och med ett rundt hål i midten, genom
hvilket hufvudet träddes, och ibland försedd med en
kapuschong (cucullus), samt lacerna, en kort och
lätt mantel, som hängde ned öfver ryggen och vänstra
sidan och hölls samman öfver högra axeln med en nål
eller ett spänne. Kring benen virade romarna stundom
i äldre tid, på etruskiskt vis, bindlar, fasciæ.
Efter de partiska och galliska krigen kommo äfven
kortbyxor (braccæ) på modet. Långbyxor började
däremot icke användas förrän under de senare kejsarnas
tid. Båda dessa slag af underplagg buros företrädesvis
af soldaterna. På fötterna hade man sandaler eller
skor; äfven förekommo lägre eller högre stöflar,
ibland med sprund, som snördes samman. Skobeklädnaden
var oftast svart eller hvit. Romarna gingo vanligen
med blottadt hufvud; hattar voro sällsynta. Personer,
som genom sitt yrke voro nödsakade att länge vistas
i fria luften, hade vanligen på hufvudet en mössa
af filt, läder e. d. — Kvinnornas dräkt bestod
hufvudsakligen af en undre och en öfre skjorta samt
en mantel. Den undre skjortan, som slutade nedanför
knäna, saknade vanligen ärmar och var hopsydd öfver
axlarna. I den äldsta tiden förfärdigades den af ylle,
sedan af linne, bomull eller siden, och utgjorde
vanligen i hemmet den enda beklädnaden, åt hvilken
man därför, under det yppigare lefnadssättets tid,
egnade mycken omsorg. Öfver denna s. k. tunica
interior (inre tunika), som strax under bröstet var
tilldragen med ett band, mamillare, bars den öfre
skjortan, kallad stola, som var lång och fallande
i rika veck, i allt hufvudsakligt lik underklädnaden,
men rikare utstyrd, t. ex. med bårder kring halsen,
ärmkanterna o. s. v. Utanpå stolan bars en gördel;
men stolan drogs ofta upp och fick hänga ned öfver
gördeln, så att denna skyldes. Unga flickor buro ofta
korta tröjor med halfärmar. Öfver stolan lades, när
man skulle gå ut, palla, eller manteln. På hufvudet
bar man då gärna en slöja. Hufvudbeklädnaden, som
var lik de grekiska damernas, bestod af dukar, hvilka
brukades i hemmet och oftast erhöllo form af en påse,
samt tätt åtsittande hufvor, som användes utomhus. På
fötterna hade man sandaler eller, ännu hellre, skor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>