längst ned voro skilda från hvarandra. Långt ned på hvartdera skörtet satt en ficka. Snedt öfver bröstet gick ett bredt bantlär för värjan. Om midjan bars ett skärp, som knöts i vänstra sidan och hade långt nedhängande ändar. På axlarna sutto rika bandknippor, och under rockens korta ärmar framsvällde de med band rikt smyckade underärmarna, afslutade med manschetter. Nedanför rocken syntes nedre delarna af "rheingraves", som där voro bredast, och tätt under dem satt kring hvartdera benet en vid, nedåt gående, halft utstående spetskrage (canon). — Största bredden låg nu öfver knäna, och där nedanför syntes de tätt åtsittande strumporna samt de smala, högklackade skorna, med breda, utskjutande bandrosetter. Mot århundradets slut fick rocken längre ärmar, försedda med ett mycket utstående uppslag, och rocken återgaf trognare kroppens former. Jackan blef alltmer en med ärmar försedd väst. Hattarna voro lågkulliga, och brättena vekos upp, först endast på den ena sidan, sedan på två eller tre sidor. Äfven herrarna buro muffar. Hos kvinnorna behandlades håret på omväxlande sätt: med bena midtpå hjässan (ibland med uppläggningar vid sidorna), med längre eller kortare lockar (ibland med en mycket lång lock, som hängde ned på bröstet), med på ömse sidor om benan uppstruket hår o. s. v. Småningom infördes ånyo hufvudbetäckningar, af hvilka den ryktbaraste var à la fontange, hvilken bands om bakhufvudet samt hade ett mycket ut- och uppstående framparti, som upprätthölls af en ståltrådsställning. Lifvet, som var mycket urringadt, erhöll genom stark snörning trattform och afslutades framtill med en lång snibb. Öfverkjorteln, framtill öppen, drogs tillbaka strax nedanför lifvet, lades där i ett par korta, svällande veck och öfvergick därefter i ett släp, så långt, att det måste uppbäras af en annan person. Underkjorteln var framtill sluten, lagd i längsgående veck och baktill förlängd. Mot århundradets slut gjordes öfverkjorteln åter sluten, vid och veckad samt kantades med veckade remsor, spetsar o. d. (falbalas). Samtidigt med den slutna öfverkjorteln kommo öfverplagg i bruk, hvilka hade form af koftor eller mantiljer, med framtill långt nedhängande snibbar. Äfven buros breda, i kanten med veckade remsor prydda förkläden, som höllos fast vid klänningen af ett kring dennas bakre del (något öfver knäet) draget, veckadt band. — I vapendräkten började man under 1600-talet alltmer bortlägga metallbeklädnaden. Hjälmen erhöll form af en rundkullig hatt, med inga eller rätt utstående brätten, med större eller mindre kam. Bröst och rygg täcktes af ett platt och klumpigt harnesk. Äfven armarna voro klädda med stål, men till skydd för underlifvet fanns antingen allenast ett smalt, från bröstharnesket utgående stålskört eller ett framför hvartdera låret af tvärgående ribbor bildadt skydd. Efter århundradets midt bars vanligen en dräkt af läder och tyg, lämpad efter det civila modets fordringar, med bredskyggig hatt och höga stöflar. Skyttarna hade patronerna hängande i en rad vid bantläret. Under Ludvig XV:s tid bevarade dräkten samma hufvuddrag som under Ludvig XIV:s. Männen buro en rock utan krage, men med vida uppslag på ärmarna. Denna rock hölls merendels knäppt från halsen till midjan. Dess skört bildade antingen en direkt fortsättning af den öfre delen eller, hos sprättar, stodo betydligt ut, tack vare en fiskbensställning. På skörten begagnades fortfarande fickor med lock. Längs framsidan, på rockens kanter, förekommo rika broderier. Västen, liknande rocken, men knappare och äfvenledes försedd med fickor på nedre delen, varierade i längd (den gick ned till knäet eller slutade midt på låret). Från veka lifvet uppåt voro några knappar knäppta; högre upp däremot hade man västen alltid öppen, för att visa spetskråset och halsduken med dennas spetsprydda ändar. Äfven förekommo smala halsdukar af svart eller kulört siden. Händerna omslötos af spetsmanschetter. Kortbyxorna voro i allmänhet tämligen åtsittande. Strumporna, nu nästan alltid af hvitt silke, höllos om knäna med guldväfda band. På fötterna buros skor. Perukerna minskades. Håret förenades baktill i en piska (i enlighet med ett i Preussen uppkommet bruk), eller ock förvarades det i en pung. Puder användes nu allmänt, äfven af dem, som hade eget hår. Skägg förekom nästan aldrig. Hatten, som gjordes mindre än under den föregående perioden, var på tre sidor uppviken. Till herrarnas utstyrsel hörde handskar, käppar, värjor (fästa under västen), ur samt (efter 1730 regelbundet) snusdosor. — Kvinnornas dräkt undergick från och med 1714 ganska stora förändringar. Fontangen försvann. Håret, mycket längre än förut, hängde i korta lockar, hvilka omgåfvo hufvudet; somliga brukade nedhängande bakhår. Öfver ett hårdt åtdraget snörlif bars det likaledes tätt åtsittande klänningslifvet, som var försedt med halfärmar och mycket urringadt. Kring halsen bars ofta en liten tresidig halsduk (follette). Kjorteln gjordes vid medelst en ställning af ståltråd och fiskben, ordnade i flera ringar, af hvilka den öfversta kunde vara inemot 2,5, den understa 4—5 m. i omkrets. På kjorteln sattes vid festliga tillfällen draperier af tunt tyg (volants). Dessa styfkjortlar (paniers) rönte från början mycken gensägelse, men vunno alltmer damernas tycke. Skornas öfverläder gjordes allt mindre. Småvuxna damer använde gärna mycket höga klackar. Man smyckade sig med plåster, puder, smink, hals- och armband,

Kvinnlig festdräkt, 1700-talet.