fingerringar, diamantsmycken, ur, buketter, handskar, näsdukar, muffar och solfjädrar. Under 1700-talels senare del började männens dräkt undergå större förändringar. Rocken gjordes mera åtsittande, och dess prydnader blefvo sparsammare. Upptill anbragtes en låg, uppstående krage, och skörten sneddades framtill. En sådan rock kallades fraque (af eng. frock). Andra former funnos äfven, ganska mycket liknande nutidens bonjourer, dock oftast med afvikande form för kragen, som ibland var nedviken och af synnerligen stort omfång. Västen gjordes kortare, knäpptes högre och försågs med uppslag. Under 1780-talet miste den ärmarna, och ryggstycket började göras af simplare tyg. Halsduk och krås begagnades fortfarande, det senare dock, liksom manschetten, med minskadt mått. Ben- och fotbeklädnaden var i hufvudsak densamma som förr. Perukerna försvunno alltmer; håret, benadt midt itu, ströks från pannan upp åt båda sidor och lades i en eller flera horisontalrader af lockar — den öfversta strax ofvan öronen. Bakhåret, slätt, bildade öfvergång till hårpungen eller hårpiskan, som efter 1785 var härskande. Hattarna gjordes större och begagnades i växlande former. Vintertiden buro herrarna stora muffar. Utstyrseln i öfrigt liknade den föregående tidens; dock var det nu sed, att eleganta herrar buro tvenne ur. — Vid hofvet buro kvinnorna fortfarande styfkjorteln, dock ändrad så till vida, att den fått en oval grundform (genom tillplattning fram och bak). Ibland uppgafs styfkjortelsställningen och ersattes af en mindre ställning, som åt kjortelns bakparti gaf en stark förhöjning. Slutligen uppgafs styfheten, och kjorteln fick falla i lediga veck, men drogs på flera ställen upp, så att den prydliga underkjorteln, som icke gick längre ned än till fotknölarna, blef synlig. Lifvet bibehölls med sitt tidigare utseende, men urringningen växte, så att det ej behöfdes någon stark rörelse af öfre kroppen, för att hela bröstet skulle blottas. Från midten af århundradet användes äfven lösa, yttre lifstycken af olika former (för en af dem tjänade männens frack till mönster), och under detta lif bar man äfven senare en väst, liknande männens. När lifvet blef mera urringadt, gjordes halsduken större; men den lades så löst öfver bröstet, att den ingenting skylde. Till sist lånades dock från England seden att göra halsduken stor (fichu), och dennas ändar lades i kors öfver bröstet, för att knytas bakom veka lifvet. En tid voro breda förkläden mycket omtyckta; de buros t. o. m. på baler. Håret kammades upp i en stor och hög tupé (toupet), som uppehölls af kuddar med fiskbensställning och som ibland kunde hafva ända till åtta gånger hufvudets volym. Denna hårdräkt pryddes dessutom med hvarjehanda figurer, korgar med blommor eller frukter, bilder af skepp, landskap o. s. v. När emellertid Marie-Antoinette efter en barnsäng förlorat sitt hår och måste anlägga löshår samt därför valde en låg peruk med baktill och vid sidorna fritt och ej fullt regelbundet nedhängande lockar, började först hofvets och sedermera de öfriga ståndens damer följa exemplet och friserade sig à l'enfant. När håret sålunda hade fått en minskad volym, kunde man åter bära hufvudbonader, och sådana användes af växlande former: mössor, halmhattar, hattar af samma form som männens o. s. v. I allmänhet rådde under denna tid den största omväxling i modets värld. Den stora revolutionen framkallade nya riktningar i fråga om moderna. Af förkärlek för antiken anlade några grekisk-romersk dräkt; andra däremot roade sig med att bevara den gamla dräkten, allenast öfverdrifvande vissa delar af densamma. Herrarna gingo med långt hår, uppslag på rocken, som sköto fram om kroppens sidor, lornjett i ögat och knölpåk i handen. Kvinnorna uppträdde i hattar, hvilkas främre delar sköto fram för ansiktet med hufvudets dubbla längd, eller i jättestora bandrosetter, framför allt med bara bröst och ben. Vid sidan af dessa ytterligheter bevarade sig och fortlefde den gamla dräkten, ehuru med småningom skeende förändringar. Rocken (le fraque) vek nu för fracken (le frac), med vinkelformig utskärning, där skörten började. Skörten gjordes mycket långa och ibland mycket smala; men lifvet var kort och försedt med en omvikt krage, som skylde den af en halsduk omlindade halsen. Håret hängda ned till rockkragen, och på hufvudet bars en hög hatt, mer eller mindre närmande sig cylindern som grundform. Västen, mycket kortare än förut, syntes dock nedanför fracklifvet. Byxorna gjordes småningom allt längre. När stöflar kommo på modet, gjordes byxorna så långa, att de måste stoppas ned i de förra. Ytterrockar gjordes af samma form som 1700-talets rockar, d. v. s. med raka framkanter, och de voro ibland försedda med breda, bakvikta kragar. Icke sällan hade en rock flera på hvarandra liggande kragar. Utstyrseln riktades vid denna tid med örringar, bröstnålar och paraplyer. Hos kvinnorna hade dräkten i början af 1790-talet fått en enkel, naturlig och behaglig form: en i lediga veck nedfallande kjortel, ett lif (utan undre snörlif), som, utan att blotta kroppen, återgaf dess form, vidare långa ärmar, formade efter armarna, en halsduk eller en framtill korslagd, baktill knuten större duk med långa nedhängande ändar. Håret var ledigt lockadt, ofta långt nedhängande. Denna rena smak bibehöll sig dock ej länge. Redan vid årtiondets midt hade man ändrat dräkten genom upptagande af s. k. klassiska motiv. Öfverklänningen, som fick namnet tunika (tunique), förkortades; lifvet gjordes helt kort, men var därjämte mycket urringadt, och hattarna, som baktill fingo en platt yta, täckte hufvudet i form af en framåt vidgad cylinder. Sådan var dräkten under konsulatets tid (1799—1804), och under kejsardömets blef den ändå smaklösare. Lifvet ryckte ännu längre upp, kjorteln gjordes kort och försågs nedtill med breda och tvärgående, släta eller veckade band. Ärmarna voro mycket långa och fördelades ibland i en rad af puffar. Man hade dock redan omkr. 1810 tröttnat vid detta mod och vände då åter till snörlifvet. Därmed var man kommen till samma ståndpunkt som mot slutet af 1500-talet, och dräktens historia visar äfven i den nyaste tiden en rad af former, som påminna om forna tiders. Detta beror ingalunda på en tillfällighet. Man har nämligen medvetet tagit motiv från gamla tider och äfven på dräktens område användt nutidens benägenhet för eklekticism. Därför har ock den moderna kvinnodräkten förlorat mycket af den enhetliga karaktär, som den fordom under de särskilda perioderna uppvisade. Den manliga dräkten synes däremot numera vara nästan stereotyp. Emellertid har äfven här modet utöfvat sin makt, om än i inskränkt mått. Omkr. år 1813 försvunno knäbyxorna för långbyxorna. Stöfveln vann ock