drägtreformen" (1887), A. v. Heyden, "Die tracht der kulturvölker Europas" (1889), och W. Quincke, "Handbuch der kostümkunde" (2:a uppl. 1896). Hs Hd.* Dräktighet. 1. Sjöv. Fordom betecknade dräktighet, eller lastdryghet, ett fartygs förmåga att bära last. Dräktigheten uppskattades i "svåra läster" (hvarje sådan i vikt motsvarande 2,450 kg.) och angaf, huru mycken last fartyget kunde intaga från det att detsamma låg tomt — d. v. s. utan någon last, men för öfrigt fullt utrustadt —, till dess det nedtryckts till sin bestämda lastvattenlinje. Dräktigheten var således lika med vikten i svåra läster af den vattenmassa, som fartyget undanträngde, medan det nedtrycktes från loss- till lastvattenlinjen. Numera bestämmes fartygets dräktighet efter det utrymme för fraktgods och passagerare, hvilket i fartyget förefinnes. Den angifves i ton, utgörande 2,83 kbm. (= 1 registerton à 100 eng. kubikfot) enligt gällande skeppsmätningsförordning, af 12 nov. 1880, hvilken började att tilllämpas 1 april 1881. Dräktigheten är antingen brutto- l. total dräktighet, hvarmed förstås rymden af alla under öfversta fasta däcket befintliga rum samt af alla fast anbragta, täckta och inneslutna, öfver samma däck belägna rum och påbyggnader, eller ock netto- l. afgiftspliktig dräktighet, som erhålles, när från den totala dräktigheten vissa afdrag göras (för besättningens rum, kabyss, klosetter, navigationshytt samt maskin- och eldrum med tillhörande kolboxar). Förhållandet mellan brutto- och nettodräktigheten växlar rätt betydligt å olika fartyg, men i medeltal torde nettodräktigheten å ångfartyg uppgå till 60—70 proc. af bruttodräktigheten. Se Deplacement, Skeppsmätning och Död vikt. H. W—l. 2. Husdjurssk., det tillstånd, i hvilket hondjuren befinna sig under tiden för fostrets utveckling, d. v. s. tiden mellan befruktningen och fostrets framfödande. De första tecknen till att befruktning egt rum äro uteblifvande af brunsten, ökad foderlust och tilltagande hull samt ett lugnare lynne. Vid längre framskridet dräktighetstillstånd tilltager äfven bukomfånget, mjölkkörtlarna ansvälla, och korsets konturer blifva mera kantiga (korset sjunker in). För att med säkerhet afgöra, om ett djur är dräktigt, fordras dock en omsorgsfullare undersökning. Dräktighetsperioden varierar ganska mycket hos olika husdjur och är: <table r> <td> <td> <td 2c>i medeltal <td 2c>kortaste tiden <td 2c>Längsta tiden <td c>hos <td>ston <td>337<td c>dagar<td>307<td c>dagar <td>412<td c>dagar <td c> » <td>kor <td>285<td c>» <td>240<td c>» <td>311<td c>» <td c> » <td>tackor <td>150<td c>» <td>143<td c>» <td>157<td c>» <td c> » <td>suggor <td>121<td c>» <td>104<td c>» <td>133<td c>» <td c> » <td>hyndor <td> 61<td c>» <td> 58<td c>» <td> 63<td c>» <td c> » <td>kattor <td> 56<td c>» <td> —<td c>» <td> —<td c>» </table> De dräktiga djuren böra under den första tiden behandlas och användas ungefär som förut. Ston kunna begagnas i vanligt arbete, och först efter halfva dräktighetstiden böra de sparas från de tyngsta körslorna och ej gärna användas i mera forcerade takter. Arbetet bör sedan småningom minskas, och de två sista veckorna före fölningen inskränkas till en daglig lättare motioneringskörning. För öfriga husdjur tillses, att de under dräktighetstiden erhålla en så naturlig utfodring och skötsel som möjligt och framför allt få tillfälle till daglig motion i friska luften. Betesgång är därför för såväl nötkreatur som svin synnerligen lämplig under dräktighetstiden, men djuren böra därvid skyddas mot ogynnsam väderlek och icke hållas ute för långt fram på hösten, då betena bli frostbelagda. De dräktiga djuren böra aktas för stötar och tryck å buken och därför under den sista tiden af dräktigheten helst hållas afskilda från andra djur; alla ansträngningar eller häftiga rörelser böra undvikas (t. ex. långa transporter, jäktande af hundar på betet o. s. v.), då kastning eljest lätt kan inträffa. Utfodringen bör vara sådan, att djuren erhålla tillräcklig näring både för sin egen del och för fostrets utveckling, men de böra dock ej hållas för feta. För öfrigt bör tillses, att fodret är lättsmält och, särskildt under senare delen af dräktigheten, ej för skrymmande och framför allt af god beskaffenhet; alla på något sätt skadade eller skämda foderämnen böra undvikas, såsom mögligt stråfoder, unken hafre, af mjöldrygor förorenad säd, skämda rotfrukter, jäsande och starkt gasbildande foderämnen, fruset foder, iskall dryck m. fl., hvilka alla lätt kunna framkalla kastning. Alltför vattenhaltiga eller slappande foderämnen, såsom drank, betmassa och vassla, böra användas med stor försiktighet och vid ett mera framskridet dräktighetstillstånd helst helt och hållet uteslutas, då de äro alltför svagt närande för en normal utveckling af fostret och därför ofta gifva anledning till att fostret dör, innan dräktighetstiden är ute, eller framfödes i ett så försvagadt tillstånd, att det sedermera icke kan hållas vid lif. Af stor betydelse är vidare, att fodret innehåller tillräcklig mängd oorganiska beståndsdelar, särskildt fosforsyra och kalk, för fostrets skelettbildning, hvilket i synnerhet är behöfligt för sådana djur, som föda många ungar och sålunda på en gång måste underhålla flera foster, såsom t. ex. svinen. De växtätande husdjuren erhålla bäst sitt behof af nämnda mineralämnen genom godt hö och lämplig mängd kraftfoder, och för dräktiga suggor bör äfven tillses, att de erhålla tillräcklig mängd kraftfoder samt tillfälle att rota i jorden, hvarigenom de bäst fylla sitt behof af mineralämnen; en utfodring med t. ex. enbart potatis och vassla är därför otillräcklig för afvelssuggor. Sista tiden af dräktigheten bör utfodringen något minskas, och de närmaste dagarna före förlossningen gifves endast rent vatten och en ringa mängd lättsmält foder. E. T. N. Dräktlandet, kronopark i Råneå socken, Norrbottens län. Ytinnehåll 2,822,02 har, däraf 1,961,15 har produktiv mark. R. V. Dräktreformföreningen, Svenska. Arbetet för åstadkommande af den kvinnliga klädedräktens förbättring i hygieniskt, praktiskt och estetiskt afseende uppstod på 1850-talet i Nord-Amerikas förenta stater. Där uppträdde då mrs H. Bloomer (se Bloomerism) och yrkade bl. a., att kvinnornas öfverdräkt borde vara i byxfason. Hennes förslag rönte emellertid kraftigt motstånd, och de få kvinnor, som anlade en dylik dräkt, blefvo föremål för allmänt åtlöje. I början af 1870-talet togs i Boston frågan om en genomgripande reform upp igen. Man utgick då från den synpunkten, att den reformerade dräkten bör vara i estetiskt afseende så tilltalande som möjligt. För spridning af en hygienisk och harmonisk kvinnodräkt hafva med stor framgång verkat bl. a. fruarna Adams och Jenness Miller.