ersätta medkontrahenten hans skada af dröjsmålet. Vid köp af individuellt bestämdt gods har sålunda säljaren att på nämnda sätt innestå för sitt dröjsmål, blott om detta kan tillräknas honom såsom en försummelse. Att så icke är händelsen, tillhör likväl honom att styrka. För dröjsmål vid leveransaftal har han dessutom principiellt att häfta utan villkor af vållande. Till sitt fredande från skadeståndsskyldighet må han endast åberopa omständighet, som han ej kan anses hafva bort taga i beräkning vid köpets afslutande. Såsom exempel angifvas händelser af högre hand (vis major) och, där det sålts viss myckenhet att uttagas ur individuellt gods (s. k. halfgeneriskt köp), detsammas förstörelse i dess helhet. Hvad som sålunda stadgats om säljares skadeståndsskyldighet vid leveransaftal har utsträckts att gälla för hvarje dröjsmål på köpares sida. — De efter 1905 års lag skildrade rättsreglerna fullständigas genom däri gifna föreskrifter dels om skadas beräknande i ovissa fall, dels om meddelanden mellan parterna till fastställande, huruvida de vilja begagna sin talerätt på grund af dröjsmål och särskildt huruvida de vilja stå fast vid eller rygga aftalet. Dessa sistnämnda stadganden hafva hufvudsakligen till syfte att förekomma spekulationer i växlande priser — något, som särskildt är att befara vid leveransaftal. — Erinras må till sist, att alla 1905 års lags rättsregler äro dispositiva och förty kunna aftalsvis ersättas med andra, såväl lindras som äfven, exempelvis genom vitesaftal, skärpas. Helt naturligt skola de sålunda beträffande försträckning och köp fastställda positiva rättsreglerna finna en analogiserad användning vid dröjsmål i andra obligatoriska rättsförhållanden. De gamla reglerna rörande gäldenärs dröjsmål vid kreditköp och försträckning hafva för öfrigt redan förut utsträckts att omfatta hvarje fall af gäldförbindelse; och på liknande sätt skola i mån af tillämplighet de nya reglerna om dröjsmål vid köp komma att göra landvinningar långt utöfver sitt lagbestämda område. Det gäller dock att pröfva tillämpligheten. Köpet är ett s. k. ömsesidigt aftal, med kontrahenter i dubbelställning af borgenär och gäldenär, och förutsätter regelrätt ett samtidigt presterande med en däraf följande rätt för hvardera kontrahenten att innehålla sin prestation i afvaktan på den andres. Å den ena sidan, köparens, presteras ock alltid i myckenhetsting, nämligen pengar, medan å den andra, säljarens, det presterade kan utgöra myckenhetsting (leveransaftal), men ock bestå i individuellt bestämdt gods. Allt detta är att iakttaga vid ett analogiserande af köpets ifrågavarande regler på rättsförhållanden, som i det ena eller andra af förenämnda afseenden te sig olika. — Äfven vidkommande förutsättningarna för dröjsmåls inträde må reglerna med afseende å köp tjäna till ledning, men ej heller mera. Dröjsmål angifves för säljares del såsom försittande af tid för godsets aflämnande, utan att det beror af köparen eller af händelse, hvarför han står faran, och för köpares del såsom försittande af tid för köpeskillingens erläggande eller för åtgärd, hvaraf dess utbekommande må bero. Ett reglernas allmängörande leder till uppställande af följande allmänna rättssatser. Gäldenär kan vara skyldig att af eget initiativ låta det komma till prestation — något, som bör antagas, då prestationen är noga bestämd till art, tid och plats. Är tiden bestämd, men för prestationens utgörande fordras särskild åtgärd af borgenären, inträder, där sådan uteblir, icke blott icke mora hos gäldenären, utan mora hos borgenären. Åtgärden kan för öfrigt afse att närmare bestämma gäldenärens prestation, men ock hafva till ändamål prestationens mottagande. Vill eller kan borgenären alldeles icke mottaga prestationen, eller, då jämväl han har att prestera och att göra det samtidigt, han väl vill mottaga, men icke för sin del prestera, föreligger än vidare mora på hans sida. Till fastställande däraf kan gäldenär hafva nytta af ett sitt erbjudande att prestera (verbaloblation). Men, bortsedt från fastställdt dröjsmål eller annat kontraktsbrott på borgenärs sida, undgår icke gäldenär ansvar för dröjsmål genom nämnda slags erbjudande, utan måste verkligen tillhandahålla prestationen (realoblation). Reglerna utesluta samtidigt inträffande af dröjsmål å båda sidorna. Följa de åter i tiden efter hvarandra, hafver för framtiden det senare dröjsmålet verkningarna af det tidigare, men lämnar redan inträdda förbindelser oberörda. Hvad sålunda sagts om förutsättningarna för dröjsmål och deras sammanträffande öfverensstämmer med förutvarande svensk rätt. Beträffande dröjsmåls verkningar har åter 1905 års lag på väsentliga punkter brutit med tidigare svensk rätts praxis, sådan den utbildat sig i hufvudsaklig anslutning till den romerska rätten. Mindre vikt ligger därpå, att det var säljarens och icke köparens mora, som vid köp af individuellt bestämdt gods föranledde en förändring i ansvarsskyldigheten för casus. Ty detta stod i sammanhang därmed, att förutvarande rätt, i enlighet med den romerska, band sagda ansvars öfvergång från säljaren på köparen vid aftalet och ej såsom 1905 års lag principiellt vid aflämnandet (traditionen). Säljarens dröjsmål med aflämnandet föranledde därför ock ett ansvarets öfverflyttande tillbaka på säljaren. Men dessutom ansågs undantagslöst allenast subjektiv mora grundlägga skadeståndsskyldighet. Man gjorde härvid ej åtskillnad mellan köp af individuellt bestämdt gods och leveransaftal och lät jämlikt allmänna rättsgrundsatser bevisbördan hvila på den, som yrkade skadestånd. Allenast där prestation utfästs under vite, visade sig, i synnerhet då, såsom för dylika fall regelrätt är förhållandet, vitet förklarats sakna tillämplighet för vissa särskilda händelser af vis major, benägenhet att ej låta dröjsmål genom olycksfall befria den prestationsskyldige från det utfästa skadeståndet annat än i mån af gjordt förbehåll. Ytterligare egde den ena parten ej rätt att på grund af den andras dröjsmål frånträda aftalet, såframt han icke kunde göra gällande, att han ej längre hade intresse i dess bestånd. Rätten att frånträda tillkom sålunda hufvudsakligen köparen, som regelrätt för öfrigt allenast vid fixaftal kom i tillfälle att redan med dröjsmålets vidtagande omedelbart utöfva sagda rätt. Såsom fixaftal räknades dock härvid allmänt leveransaftal. Med afseende å dem gjorde sig dessutom gällande den uppfattningen, att efter prestationstidens utgång hvarken säljaren eller köparen kunde påfordra ett fullgörande, utan allenast, i mån af befogenhet, skadestånd i anledning af bristande fullgörande. På sådant sätt kom dock säljaren faktiskt i ett bättre läge än köparen. Säljaren kunde