Dubbelbarometer (jfr Barometer), fys., ett slags kvicksilfverbarometer, afsedd att göra utslagen större och således lättare att observera. Förändringen består däruti, att de delar af häfvarbarometern, där kvicksilfret har sin öfre och sin nedre nivå, göras tämligen vida och att till det nedre, kortare, benet anbringas en förlängning, bestående af ett smalare rör. Fylles detta rör med en lättare vätska, t. ex. färgadt vatten eller färgad sprit, så kommer en ringa förändring i kvicksilfrets nivå att framkalla en flyttning af den lättare vätskans fria yta, hvilken flyttning blir större, ju vidare barometerröret är i förhållande till förlängningen. Detta instrument användes sällan. L. A. F.* Dubbelbeckasin, zool. Se Beckasin. Dubbelbesättning, järnv. tekn., den anordning inom järnvägsdriften, hvarigenom ett lokomotiv handhafves af två eller tre personaler (besättningar), alltid desamma. Mycket ofta handhafves ett lokomotiv städse af en och samma personal, men vid lokomotivbrist händer, att ett lokomotiv går ur hand i hand. I förra fallet erfordras ett stort antal lokomotiv, men de bli i gengäld i regeln väl skötta, då däremot i senare fallet visserligen ett mindre antal erfordras, men skötseln af lokomotiven ofta lämnar mycket öfrigt att önska. Som en medelväg mellan dessa fall använda flera banor dubbelbesättning, hvarigenom vinnas de båda förra fallens fördelar, utan att deras olägenheter i afsevärd grad göra sig gällande. E. Hjr. Dubbelbild, fys. Se Dubbelbrytning.

Dubbelbildsmikrometer l. Rochons mikrometer (jfr Mikrometer), fys., ett instrument, hvarmed man kan bestämma ett föremåls storlek, om dess afstånd är kändt, eller afståndet, om storleken är känd. Det utgöres af en tub, med ett i densamma insatt system af två bergkristallprismor. Dessa prismor, P och P′, äro så inrättade, att i den första, abc, kristallens optiska axel är vinkelrät mot sidan ab, hvaremot i den andra nämnda axel är parallell med brytande kanten c och således vinkelrät mot teckningens plan. Prismorna äro med hypotenusorna fästa mot hvarandra, så att de bilda en rätvinklig parallellepiped. Om en ljusstråle faller vinkelrätt eller nästan vinkelrätt mot ytan ab på den första prisman, så går den obruten genom densamma till e. Vid inträdet i den andra prisman sönderdelas strålen i två, en ordinär och en extraordinär (se Dubbelbrytning). Den förra fortplantas utan brytning och utgår alltså parallell med den infallande; den senare undergår extraordinär brytning, hvarigenom den kommer att afvika från brytande kanten och följaktligen, då den lämnar prisman, bilda en viss vinkel med den ordinära strålen. Storleken af denna vinkel beror endast på brytande kanten hos prisman bcd, om nämligen alla de infallande strålarna få betraktas såsom vinkelräta mot ytan ab. Om de två prismorna insättas i en tub mellan objektivet o och det ställe, där objektivbilden uppstår, så ser man genom okularet två bilder, gh och g′h′. Liksom storleken af vinkeln mellan de strålar, som träffa mot hvarandra svarande punkter på de båda bilderna, beror endast af prismorna, så beror också afståndet mellan dessa motsvarande punkter endast på afståndet mellan det mot tubens axel vinkelräta plan, i hvilket bilderna ligga, och den punkt, e, inom planet bc, från hvilken den ordinära och den extraordinära strålen utgå. Genom en skruf kan prismasystemet flyttas längs tubens axel och afståndet från bildytan bestämmas vid den ställning, då de båda bilderna beröra hvarandra. Är det sistnämnda afståndet a och bildens utsträckning y, så är y = a . tgv, om v är vinkeln mellan strålarna. Men tydligt är ock, att y : F = Y : x, om F betyder objektivets brännvidd, Y föremålets storlek och x dess afstånd. Man har alltså: föremålets storlek Y = -~> x - konst, x samt föremålets afstånd x =-----. Y ==------. T. atgv konst. Instrumentet tjänar således såsom distansmätare för sådana föremål, hvilkas storlek är känd, och såsom storleksmätare för sådana, hvilkas afstånd är kändt. Jfr Afståndsmätning och Astronomiska instrument, sp. 298. L. A. F.* Dubbelblock. Se Dubbelplåt.

Fig. 1. Den prickade ytan betecknar dubbelbottnen, som slutar vid marginalplåten A.

Fig. 2. A = dubbelbotten. B = pansardäck.

Dubbelbotten l. Cellbotten, eng. (cellular) double bottom, skpsb., kallas en å järn-(stål-)fartyg förekommande bottenkonstruktion, bestående däruti, att fartyget — utom sin yttre bordläggning — å en del af sin längd har äfven en vattentät innerbotten, vanligen lagd omedelbart ofvanpå bottenstockar och långskeppsspant. Dubbelbottnen bygges antingen med afbrutna (interkostala) bottenstockar och fortlöpande långskeppsspant vice versa. Innerbottnen sträcker sig på handelsfartyg endast ut till slaget (fig. 1), men å örlogsfartyg ofta upp till pansardäcket (fig. 2). Genom att vissa långskeppsspant och bottenstockar byggas vattentäta, bildas mellan de båda bottnarna ett betydande antal vattentäta s. k. celler, af hvilka en del brukar användas till förvaring af färskvatten, flytande bränsle o. d. Å örlogsfartyg finnas ofta anordningar att vattenfylla vissa celler, i afsikt att bringa fartyget på rät köl, om det genom skottskador e. d. erhållit slagsida. Dubbelbotten ökar i hög grad fartygets styrka; den skyddar äfven verksamt vid grundstötning samt mot torpeder och minor. För att mot dessa båda senare vinna ökadt skydd har man på senare tiden t. o. m. ifrågasatt att bygga tredubbla bottnar med mellanliggande celler.