Örlogsfartyg hafva ofta bottenceller äfven för och akter om dubbelbottnen. C. K. S. Dubbelbroms. Se Broms, sp. 249. Dubbelbrytning, fys. Vid inträdet i kristalliserade kroppar, som icke tillhöra det reguljära systemet (se Kristallografi), blir en ljusstråle i allmänhet uppdelad i tvenne strålar, som fortgå i olika riktningar. Särdeles tydligt framträder denna dubbelbrytning, om man lägger en kalkspatkristall öfver en svart punkt på ett hvitt papper och betraktar detta rakt uppifrån genom kristallen. Man ser nämligen då en dubbelbild af punkten. Vrides kristallen kring en genom den svarta punkten gående, mot kristallens yta vinkelrät linje, så förblir den ena bilden i samma läge, men den andra flyttar sig i en cirkel omkring den förra. Den ena af de båda strålar, i hvilka den i en dubbelbrytande kristall ingående strålen uppdelas, följer de vanliga brytningslagarna (se Ljusbrytning) och säges därför vara ordinärt bruten. Detta är däremot icke förhållandet med den andra strålen, den extraordinärt brutna. Denna ligger alltid i ett plan, som är parallellt med kristallens hufvudsnitt (d. v. s. ett plan, som är vinkelrätt mot en af kristallens ytor och går genom dess hufvudaxel; se Kristall). Om man genom en kalkspatkristall betraktar en svart punkt på ett hvitt papper och därvid håller kristallen på något afstånd från papperet samt i en sådan ställning, att hufvudaxeln blir parallell med sammanbindningslinjen mellan ögat och den svarta punkten, så blir äfven den infallande ljusstrålen parallell med hufvudaxeln, och man ser endast en bild af punkten. Men vrider man kristallen så, att den infallande strålen bildar vinkel med hufvudaxeln, så uppkommer dubbelbrytning, och afståndet mellan de båda bilderna blir större, ju större vinkel den infallande strålen bildar med hufvudaxeln. Den extraordinära strålens brytningsförhållande är således beroende af nyssnämnda vinkels storlek. Är den extraordinära strålens brytningsförhållande större än den ordinäras, säges kristallen vara positivt dubbelbrytande, i motsatt fall negativt. — Kristaller, hvilka likna kalkspaten däri, att det finnes blott en enda riktning, i hvilken en ljusstråle kan genomgå dem utan dubbelbrytning, kallas optiskt enaxiga samt tillhöra de kvadratiska och hexagonala kristallsystemen. Sådana kristaller äro turmalin, apatit, smaragd, beryll, safir, ametist och bergkristall m. fl. De kristaller, som hafva två riktningar, längs hvilka en ljusstråle kan genomgå dem utan dubbelbrytning, kallas optiskt tvåaxiga. Till dem höra glimmer, gips, järnvitriol, borax, tungspat och topas. Ett särskildt slag af dubbelbrytning, som förekommer vid optiskt tvåaxiga kristaller, är den s. k. koniska brytningen. Äfven glas under starkt tryck eller efter hastig afkylning verkar dubbelbrytande. I ett elektriskt fält bli oledare, såsom kolsvafla, terpentin o. s. v., dubbelbrytande (Kerrs fenomen). — Dubbelbrytningen upptäcktes 1669 af Rasmus Bartholin. Den förklaras, i öfverensstämmelse med vibrationsteorien, därigenom, att etern i kristallen ej har samma elasticitet i alla riktningar, hvarför också ljusets hastighet blir olika i olika riktningar inom kristallen. Jfr Dubbelbildsmikrometer, Nicols prisma och Polarisation. K. L.* Dubbelbägare (Kredensbägare), ett slags på 1500-talet brukligt dryckeskärl af silfver, som bestod af två skålar, så afpassade, att den öfre kunde bilda lock till den undre, eller ock framställde undre delen en festklädd kvinna, som i de upplyfta händerna håller den öfre, kring en axel roterande skålen. Denna var bestämd att tömmas af damen, den undre däremot afsedd för kavaljeren (se fig. på bildsidan till art. Dryckeskärl). Dubbelbössa. Se Skjutvapen. Dubbelcentner. Se Centner. Dubbelcircero, boktr., en tryckstil, som i kägeln håller 12 kvartpetit l. 24 typografiska punkter och står emellan text (sekunda) och dubbelmittel. (Jfr Cicero). Exempel:

Diplozoon paradoxum.

Dubbeldjur, Diplozoon, zool., ett till plattmaskarnas klass (Plathelminthes), sugmaskarnas ordning (Trematoda) och gruppen Monogenea hörande släkte, hvars medlemmar hafva en enkel utveckling, utan s. k. generationsväxel, d. v. s. omedelbart ur äggen utveckla sig till fullt utbildade könsdjur. Dubbeldjuret har i främre ändan, bakom munnen, tvenne sugskålar, och i den bakre äro åtta häftorgan anbragta, fyra på hvardera af de tvenne sidoskifvorna. När djuren blifvit utvuxna, lägga de sig två och två korsvis öfver hvarandra, i det att det ena djuret med en på buksidan anbragt sugskål omfattar en tapp å det andra djurets ryggsida, så att ett slags dubbeldjur uppkommer, hvarvid dock hvardera halfvan bibehåller utseendet af ett fullständigt djur. Dubbeldjuren lefva såsom yttre parasiter på huden och gälbladen af fiskar. De stora, ofta kantiga äggen hafva bihang, medelst hvilka de fästa sig vid åtskilliga föremål. I Sverige träffas Diplozoon paradoxum på gälarna af mörtar m. fl. insjöfiskar. J. G. T. (L—e.) Dubbeldrill, mus., instrumental drill, som utföres samtidigt på två toner; dessa bilda då vanligen en ters inbördes. Dubbelflygel l. Diplasion (grek., "dubbel"), fr. vis-à-vis, mus., föråldradt flygelpiano, försedt med en klaviatur vid hvardera ändan.

Dubbelflöjtblåsande flicka. (Från en antik marmorrelief.)

Dubbelflöjt, mus., ett hos assyrierna, egypterna, grekerna, romarna och flera andra antika folk brukligt blåsinstrument, bestående af tvenne antingen skilda eller i ett gemensamt munstycke förenade flöjtpipor, hvilka blåstes af en person. Dubbelflöjt är benämning äfven på en täckt 4—8 fots orgelstämma med två midt emot hvarandra stående labier. A. L.* Dubbelfotingar, Chilognatha l.