<img l>Vanlig tusenfoting, Julus sabulosus. (Nat. storl.; arten kan dock uppnå en längd af 46 mm.)

Diplopoda, zool., ordning af tusenfotingarnas (Myriapoda) klass. Hit höra arter med cylindrisk eller halfcylindrisk kropp, hvars leder i antal växla från 11 ända till 108 hos de fullvuxna djuren. De flesta lederna bära hvardera 2 par korta och vanligen helt nära bukens midtlinje fästa ben, alla i det närmaste lika stora. Det stora antalet små fina och tättsittande ben ger deras rörelser ett nästan flimrande utseende, då djuret går. Ögonen äro i grupper samlade punktögon eller saknas alldeles (hos Polydesmidæ). Antennerna äro helt korta, med 6—8 leder. Mundelarna utgöras af en öfverläpp, ett kraftigt par öfverkäkar och ett par i midten till ett slags underläpp sammanvuxna underkäkar. De äro tuggorgan utom hos fam. Polyzoniidæ, där de äro sugande. Dubbelfotingarna sakna enkelfotingarnas fruktansvärda giftklor, men äro i de flesta fall till sitt försvar längs ryggsidorna utrustade med en rad af små porer, ur hvilka de utgjuta en illaluktande och för smärre djur förmodligen giftig afsöndring, enär den i vissa fall påvisats innehålla hufvudsakligen blåsyra. Liksom enkelfotingarna uppehålla de sig på mörka, fuktiga ställen, såsom under stenar eller i murket trä, men i motsats till de förra äro de fredliga, tröga djur, med långsamt skridande gång, och nära sig företrädesvis af växtämnen. I saknad af effektiva försvarsmedel och utan förmåga att hastigt fly undan, söka dubbelfotingarna undgå faror genom att åt buksidan i spiral hoprulla sin af hårda ryggplåtar skyddade kropp och låtsa sig vara döda. I detta liksom i flera andra afseenden afviker fam. Polyxenidæ (se d. o.). Äggen läggas klumpvis i jorden och bevakas stundom af honan. Medan hos oss dubbelfotingarna äro jämförelsevis små (2—50 mm.), finnas i de tropiska länderna mycket stora arter af bortåt 30 cm. längd och af ett fingers tjocklek. De viktigaste familjerna äro: Polyxenidæ, Glomeridæ, Julidæ, Polydesmidæ och Polyzoniidæ. G. A—z. Dubbelfuga, mus., fuga (se d. o.) med två subjekt. Dubbelgrepp, mus., en två- eller flerstämmig intonation på stråk- och gitarrartade instrument, åstadkommen därigenom, att fingrarna på en gång nedtryckas på två eller flera strängar. A. L. Dubbel grindboll. Se Bollspel, sp. 1020. Dubbelgång l. Duplexgång, urmak. Se Ur. Dubbelgångare, person, som tillskrifves förmågan att blifva sedd på annan ort, än där han faktiskt befinner sig (man ser hans "vålnad"). Företeelsen har särskildt studerats af Sällskapet för psykisk forskning i London (se dess "Proceedings" samt Gurney, Meyers och Podmore, "Phantasms of the living"). På grund af att den sedda personen ofta befunnit sig i ett särskildt sinnestillstånd, då han "synts" för percipienten (så tyckas de flesta syner ega rum i den seddes dödsögonblick), har man haft svårt att förklara alla fallen såsom rena hallucinationer. Man har därför antagit en telepatisk påverkan såsom orsak till synhallucinationen (på samma sätt tolkar man s. k. "varsel", ehuru det då är fråga om hörselhallucinationer). — I dagligt tal betecknas två personer såsom dubbelgångare, då de ända till förväxling likna hvarandra. S. Az. Dubbelhake, krigsv., ett eldhandvapen, som användes på 1400-talet. Dubbelhäfvert, fys. Se Häfvert. Dubbelhärd, tekn., är en lancashirehärd med arbetsöppningar från två sidor och försedd med två formar. Se vidare Lancashireprocessen. Dubbelkolonn, krigsv., den af infanteribataljonens formeringar, som uppstår därigenom, att bataljonens fyra kompanier, ordnade i plutonkolonn, ställas två och två bredvid och bakom hvarandra, vanligen med kort afstånd (6—8 steg) mellan plutonerna. Dubbelkolonn användes vid bataljonens samling eller uppställning bakom skyddande (betäckande) föremål eller på slagfältet utom den fientliga eldens verkningsområde. I några arméer användes en liknande formering vid kavalleriregementet, d. v. s. med två troppkolonner bredvid hvarandra. C. O. N. Dubbel kontrapunkt, mus. Se Kontrapunkt. Dubbelkors, mus., ett nottecken (× eller ♯♯), som angifver, att följande not skall höjas med två halftoner. Den not, som företecknas med dubbelkors, får sitt namn tillökadt med tvenne "iss", så att t. ex. d, höjdt med två halftoner, kallas dississ (enharmoniskt = e). A. L.* Dubbelkrona, num. Se Daler. sp. 1164, och Krona. Dubbelkvartett (se Kvartett), mus., fyrstämmigt sångstycke, i hvilket hvarje stämma är dubbelt besatt; sammanfattningen af de personer, som sjunga ett dylikt stycke. A. L.* Dubbelkör, mus., en förening af tvenne hvar för sig själfständiga körer, som dels omväxla, dels verka samtidigt. Exempel på storartad verkan af dubbelkör erbjuda Bachs "Matteuspassion", Händels "Simson", Meyerbeers "Hugenotterna", Wagners "Lohengrin" och "Liebesmahl der apostel". A. L.* Dubbelljud, språkv. Se Diftong och Språkljud. Dubbellornjett. Se Lornjett. Dubbellår l. Dubbelländ, husdjurssk., ett slags missbildning, som stundom förekommer hos kalfvar, särskildt hos låglandsraser. Missbildningen består i en ovanligt riklig utveckling af vissa muskelgrupper, hvaremot skelettet är jämförelsevis svagt utbildadt. De dubbelländta kalfvarna utmärka sig genom ett litet, fint hufvud, kort hals, kort, vanligen något sänkt, rygg, kort kors med ovanligt långt framåt ansatt svans, tämligen låga, fina ben och en ovanlig bredd öfver bogarna och bakdelen. Ryggens och korsets muskler äro synnerligen rikligt utvecklade, så att det uppstår en tydlig fåra längs länden och korset (dubbelländ); lårmuskulaturen är ännu fylligare, och mellan musklerna på lårets yttre och inre sida uppstår en djup fåra, så att låret synes likasom klufvet (dubbelt lår). Dubbelländta kalfvar uppköpas i allmänhet gärna till slakt, emedan de äro köttigare och lämna en något större slaktvikt än andra (man har konstaterat ända till 73 proc., då däremot slaktvikten hos normalt utbildade, väl gödda kalfvar vid samma ålder varierade mellan 64,6 och 67,5 proc.), men köttet är af sämre beskaffenhet, torrare, mindre fett och till