(1848), Égypte, Nubie, Palestine et Syrie (1852), Chants modernes (1855), L'homme au bracelet d'or (1862), Les buveurs de cendres (1866), Orient et Italie (1868), Paris, ses organes, ses fonctions et sa vie dans la seconde moitié du XIX:e siècle (6 bd, 1869—75; 8:e uppl. 1893), Les convulsions de Paris (4 bd, 1878—79; skildringar af Paris-kommunen), Souvenirs littéraires (1882—83), Paris bienfaisant (1888), Une histoire d'amour (s. å.) och La croix rouge de France (1889). D. var en framstående stilist och förde (t. ex. i "Les convulsions de Paris") ett öppet språk, som ådrog honom agg från radikalerna. <img l>

Du Cange [dy kãʃ], Charles Du Fresne, sieur D., fransk lärd, f. 1610 i Amiens, d. 1688 i Paris, inskrefs 1631 som advokat vid Parisparlamentet, köpte 1645 af sin svärfader en syssla vid kammarverket i Amiens och flyttade 1668 till Paris. En minnesvård öfver honom restes 1849 i hans födelsestad. — D. var synnerligen väl bevandrad i klassiska och moderna språk samt historia och arkeologi m. m. Frukten af hans historisk-filologiska forskningar blefvo de epokgörande verken Glossarium ad scriptores mediæ et infimæ latinitatis (3 bd, 1678; ny, tillökad uppl. utg. af benediktinerna i 6 bd, 1733—36), hvartill ett digert supplement i 4 bd 1766 offentliggjordes af Pierre Carpentier (ny, tillökad uppl. utg. af L. Favre, 10 bd, 1883—87), samt Glossarium ad scriptores mediæ et infimæ græcitatis (2 bd, 1688; faksimileupplaga 1889). D. författade vidare bl. a. Histoire de l'empire de Constantinople sous les empereurs français (1657), Historia Bizantina (1680) och Principautés d'outremer (under titeln "Familles d'outremer" utgifvet 1869 af E. G. Rey), hvarjämte han utgaf Villehardouins, Joinvilles, Kinnamos' och Zonaras' krönikor. I franska nationalbiblioteket förvaras en mängd af D. författade värdefulla historiska uppsatser och anteckningar m. m. Jfr Hardouin, "Notice sur la vie et les principaux ouvrages de D." (1838). Ducange [dykã'ʃ], Victor Henri Joseph Brahain, fransk författare, f. 1783, d. 1833, vann stora framgångar genom sina många folkdramer med melodramatiskt hemska effekter. De verkningsfullaste af dessa skådespel, af hvilka fem uppförts i Sverige, äro Trente ans, ou la vie d'un joueur (1827; "Trettio år af en spelares lefnad", 1833), hans mästerstycke, Calas (1819), Le colonel et le soldat (1820) och Il y a seize ans (1831). D. författade 14 romaner, som likaledes gjorde lycka på grund af den spännande och ofta skräckinjagande handlingen. Skrifsättet är emellertid kantigt och föga artistiskt. Ryktbarast af romanerna äro Agathe (1819), Valentine (1821) och Thélène ou l'amour et la guerre (1823). Han uppsatte äfven en frisinnad tidning "Le diable rose". På grund af sina radikala åsikter och i sina verk gjorda politiska anspelningar ådrog han sig gång på gång myndigheternas misshag och ådömdes fängelsestraff. (S. S—n.) Du Casse [dy ka's], Pierre Emmanuel Albert, baron, fransk krigshistoriker och romanförfattare, son af general Jacques Nicolas Xavier D. (1771—1836), f. 1813 i Bourges, d. 1893, blef generalstabsofficer samt tjänstgjorde som adjutant först hos prins Jérôme Napoleon och sedan hos marskalk d'Ornano, utnämndes 1854 till major och deltog 1850—59 i fälttågen i Afrika och Italien. D. författade bl. a. Opérations de l'armée de Lyon en 1814 (1849), Opérations du 9:me corps de la grande armée en Silésie (1851), Des erreurs militaires de M. de Lamartine (1852; en kritik af Lamartines framställning i "Histoire de la restauration"), Opérations militaires en Orient (1857; om operationerna i Krimkriget från mars 1854 till okt. 1855), Journal du siège de Strasbourg (1871) och en mängd broschyrer. Han utgaf dessutom "Mémoires et correspondances du roi Joseph" (10 bd, 1853—55), "Mémoires et correspondance du prince Eugène" (10 bd, 1858—60) samt lefnadsteckningar öfver Arrighi, duc de Padoue (2 bd, 1866) och Vandamme (2 bd, 1870). D. skref äfven romaner, men dessa äro utan betydenhet. <img l>

Duccio di Buoninsegna [du'ttjå -se'nja], berömd italiensk målare, hvars fullt säkra lefnadsdata omfatta åren 1282—1319. D., hvars verksamhet inföll mellan Cimabues och Giottos, var den mästare, af hvilken Siena-måleriet fick en sådan väckelse, att det på 1300-talet kunde framträda själfständigt vid sidan af det florentinska. Huruvida en Madonna i utpräglad bysantinsk stil (i Cappella Rucellai i S. Maria Novella) är ett ungdomsverk af hans hand, därom strida ännu de lärde. Hans yppersta arbete är i alla händelser hans 1311 fullbordade, stora Maëstà, det forna högaltaret i domkyrkan i Siena, 1506 bortflyttadt från sin plats och numera, sedan den på bägge sidor målade taflan sågats itu, så att alla bilderna kunna exponeras bredvid hvarandra, utställd i kyrkomuseet, så när som på en bild, "Kristi födelse", som hamnat i Berlins museum. Af dess i tempera målade bägge hufvudtaflor framställer den främre en kolossal, af änglar och helgon omgifven madonna med barnet. Anordningen är den gamla symmetriska, men i behandlingen af de en skilda gestalterna visar sig D. hafva tagit ett stort steg framåt. Visserligen kunde han lika litet som florentinaren Cimabue frigöra sig från de gifna bysantinska typerna, men han ingöt i dem ett nytt lif och särskildt ett sienesiskt element, ett ljuft och mildt, nästan drömmande uttryck, hvilket synnerligen i hans kvinno- och änglafigurer verkar behagligt på åskådaren. För madonnan skapade han därigenom ett nytt ideal, liksom äfven hans vänligt blickande Kristusbarn är vida naturligare än den lillgamle, af dogmatiserande bibegrepp vanställde gosse, som den bysantinska konsten satte i moderns