sköte. Den bakre taflan upptager 26 scener ur Kristi lidandes historia, med rikt innehåll och en lifligare framställning, än man finner hos de bysantinska förebilderna. R—n. (O. G—g.) Duc d'Albe [dykda'lb], fr., sjöv. Se Dykdalb. Duch., förkortning. Se Duchn. <img l>

Du Chaillu [dy ʃajȳ], Paul Belloni, nordamerikansk (fransk) resande, f. 31 juli 1835 i Paris, d. 30 april 1903 i Petersburg, vistades i sin ungdom vid ett afrikanskt faktori vid Gabonflodens mynning, på Afrikas västra kust, där hans fader var amerikansk konsul och dref handel med infödingarna. Efter en vistelse i Nord-Amerika, där han lät naturalisera sig, företog han 1855—58 vandringar i Gabons kustområde och det inre af landet samt gjorde därunder iakttagelser, företrädesvis rörande gorillan. Resultaten af dessa vandringar offentliggjorde han i Explorations and adventures in Equatorial Africa (1861, ny uppl. 1871; "Forskningsresor och äfventyr i mellersta Afrika", 1875). Många i detta arbete förekommande uppgifter, i synnerhet om gorillan, betviflades starkt till en början, men hafva sedan hufvudsakligen erkänts såsom grundade. 1863—65 gjorde han en ny resa, från Ogoves delta genom Apingi och Ashango-landet, under hvilken han utförde många ortbestämningar och höjdmätningar samt inhämtade värdefulla upplysningar om land och folk i denna del af västra Afrika. Öfver denna resa utgaf han A journey to Ashango land (1867), Stories of the gorilla country (1868; "Historier från Gorillalandet", s. å.), Wild life under the equator (1869), Lost in the jungle (s. å.), My Apingi kingdom (1870) och The country of the dwarfs (1871; "Dvergarnes land", 1874). 1872 reste han i Sverige, Norge, Lappland och Finland och redogjorde för denna resa i The land of the midnight sun (2 bd, 1881; "I midnattssolens land", 1882—83). I The Viking age (2 bd, 1889) och Ivar the Viking (1893) framhåller han med styrka frändskapen emellan den engelska stammen och skandinaverna och söker bevisa den förras härstamning från de senare. Duchange [dyʃã'ʃ], Gaspard, fransk kopparstickare, f. 1662, d. 1757, var lärjunge af J. Audran och utmärkte sig genom sin veka och vällustiga behandling af karnationen, i synnerhet den kvinnliga. Berömda i detta afseende äro hans gravyrer efter Correggios Jupiter och Io, Jupiter och Leda samt Jupiter och Danae. Duchartre [dyʃa'rtər], P. E. S., fransk botanist. Se Duchr. Duchâtel [dyʃatä'l], låg (sitt- l. ligg-) soffa, bestående af en mjuk stoppad sits med lösa dynor i ryggen och sidorna. Se fig. å sp. 998.

Duchâtel (se föreg. sp.).

Duchâtel [dyʃatä'l], Charles Marie Tanneguy, grefve, fransk statsman, f. 1803. d. 1867 i Paris, var 1834—36 handels-, 1836—37 finans- och 1839—48 (med undantag af tiden febr.—okt. 1840) inrikesminister. D:s verksamhet i Ludvig Filips sista ministär blef i högsta måtto olycksbringande för Frankrike. "Döf för alla önskningar om reform, orubblig, liksom konungen själf, inför den hotande agitation, som låg i reformbanketterna, ådagalade han den fullkomligaste förtröstan om styrelsens seger, ända tills förbudet mot tolfte (Paris-)arrondissemangets bankett gaf tecknet till en revolution." Efter februarirevolutionens utbrott (1848) drog han sig tillbaka från det politiska lifvet. Han var till sina politiska åsikter doktrinär. Skrifter: Traité de la charité (1829; 2:a uppl. 1836), i hvilken han framställde arbete, sparsamhet och försiktighet i äktenskapet som enda botemedlen mot pauperismen, och Documents statistiques sur la France (1833) m. fl. Jfr Vitet, "Le comte Duchâtel" (2:a uppl. 1875). E. W. Duchâtelet [dyʃatlǟ], Parent-, fransk läkare. Se Parent-Duchâtelet. Du Châtelet-Lomont [dyʃatlǟ låmå̄'], Gabrielle Émilie, fransk författarinna. Se Châtelet-Lomont. Duchcov, stad. Se Dux. Duché [dyʃē], fr. (af duc, hertig), hertigdöme, i Frankrike före 1789 års revolution ett som omedelbart län under kronan till hertigdöme upphöjdt adelsgods. Man skilde mellan duché pairie, som medförde pärsvärdigheten, duché simple, utan medföljande pärsvärdighet, och duché par brevet, som innebar blotta titeln hertig. Napoleon I följde de kungliga föredömena, i det att han gjorde hertigdömen af provinser eller enskilda städer för sina ministrars och generalers räkning. Duchenne [dyʃä'nn], Guillaume Benjamin, D. de Boulogne, fransk läkare, f. 1806 i Boulogne-sur-mer, d. 1875 i Paris, var från 1842 praktiserande läkare i Paris och sysselsatte sig i många år med undersökningar om elektricitetens användning inom medicinen. Härigenom samlade han småningom ett rikt material af iakttagelser, på hvilket han grundade sin betydelsefulla framställning af elektroterapien och elektrodiagnostiken (De l'électrisation localisée et de son application à la physiologie, à la pathologie et à la thérapeutique, 1855; 3:e uppl. 1872). I anslutning till dessa arbeten gjorde D. vidsträckta studier öfver verkningarna af kroppens olika muskler (Physiologie des mouvements démontrée à l'aide de l'expérimentation électrique et de l'observation clinique, 1867) samt öfver ansiktsmusklernas betydelse för ansiktsuttrycken (Mécanisme de la physionomie humaine, ou analyse électrophysiologique de l'expression des passions, applicable à la pratique des arts plastiques, 1862). Slutligen vann D. också