inom nervsystemets patologi och patologiska anatomi mycket betydande resultat. I Sverige infördes hans elektriseringsmetod af H. Sätherberg 1851. En minnesvård öfver D. restes 1899 i Boulogne. R. T—dt. Duchesne [dyʃǟn]. 1. André D. (lat. Andreas Quercetanus), fransk historieskrifvare, f. 1584 i Ile-Bouchard (Touraine), d. 1640 till följd af öfverkörning, dref vidlyftiga studier i London och Paris och blef snart en af sin tids flitigaste och grundligaste lärde. Richelieu utnämnde honom efter hvartannat till kungl. geograf och historiograf. Hans forskningar i och arbeten öfver fransk historia ha förskaffat honom hedersnamnet "den franska historieskrifningens fader". För sina arbeten gjorde han enorma materialsamlingar, hvilka, nu till största delen förvarade i Nationalbiblioteket i Paris, utgöra ett sannskyldigt bibliotek i fransk historia ända från äldsta tider och äro oumbärliga för hvarje forskare. Bland D:s många och om djup lärdom vittnande arbeten må nämnas: Les antiquités et recherches de la grandé et majesté des rois de France (1609; ny uppl. 1668), Les antiquités et recherches des villes, châteaux et places remarquables de toute la France (2 vol., 1608), Histoire des papes jusqu'à Paul V (1616), Dessein de la description du royaume de France (1617), Bibliothèque des auteurs qui ont écrit l'histoire et la topographie de la France (1627), Histoire des rois, ducs et comtes de Bourgogne, 408—1350 (1619—28), Historiæ Normanorum scriptores (1619), Historiæ Francorum scriptores (5 vol., 1636—49), ett synnerligen viktigt arbete, som innehåller bl. a. de gamle franske krönikörernas skrifter, samt en öfversättning af Juvenalis' "Satiræ" (1616) och flera betydande editioner af äldre verk, bland dem Martin Marriers "Bibliotheca Cluniacensis" (1616), Alain Chartiers "Œuvres" (1617) och Étienne Pasquiers "Lettres" (3 vol., 1619). 2. François D., den föregåendes son, fransk rikshistoriograf, f. 1616 i Paris, d. 1693, utgaf med tillägg ånyo sin faders Histoire des papes (1653) samt fortsatte tre af honom påbörjade arbeten: Histoire des cardinaux français (2 vol., 1660—66), Traité des officiers qui composent le Conseil d'état (1662) och Histoire des chanceliers et gardes des sceaux de France (1680). E. A—t. Duchesne [dyʃǟn], A. N., fransk botanist. Se Duchn. Duchesne [dyʃǟn], Jacques Charles René Achille, fransk militär, f. 3 mars 1837 i Sens (dep. Yonne), genomgick krigsskolan i Saint-Cyr samt utmärkte sig i italienska fälttåget 1859. Som kapten var han med i fransk-tyska kriget, blef fången vid Metz' kapitulation och sändes sedermera till Algeriet. 1881 blef han öfverstelöjtnant vid främlingslegionen och beordrades 1883 till Tonkin, där han höljde sig med utmärkelse. 1888 brigad- och 1893 divisionsgeneral, fick han 1894 befälet öfver expeditionskåren till Madagaskar. Efter svåra vedermödor lyckades han 30 sept. 1895 rycka in i hufvudstaden Tananarivo, där han förmådde drottning Rainavolo II att underkasta sig Frankrikes protektorat. Vid återkomsten till Frankrike 1896 blef D. kommendant för 5:e armékåren (i Orléans) och 1899 för 7:e armékåren (i Besançon). 1900 inkallades han i högsta krigsrådet, där han fortfarande (1906) har plats.

Duchesnea indica.

Duchesnea Sm., bot., växtsläkte af fam. Rosaceæ, med 2 arter i Nepal och Kina. En af dem, D. indica Focke (Fragaria indica Andr.), är en omtyckt ampelväxt med gula blommor och röda, smultronliknande frukter. G. L—m. <img l>

Duchesnois [dyʃǟnωa'], Catherine Joséphine, fransk skådespelerska (hette eg. Rafin), f. 1777 nära Valenciennes, d. 1835 i Paris, debuterade 1802 med stor framgång som Phèdre på Théâtre français och blef där societär 1804. Efter sin vackra medtäflerska m:lle Georges' afgång till Ryssland (1808) var m:lle D. på nämnda scen den obestridt främsta uppbärarinnan af de klassisk-tragiska hjältinnerollerna, ända till det romantiska dramats seger omkr. 1830. Särskildt utmärkte hon sig som Roxane, Hermione, Mérope, Athalie, Clytemnestre och Lebruns Marie Stuart. Biogr. af Dinaux (1836). Duchess [də'tʃäss], eng. Se Duke. Duchesse [dyʃä'ss], fr., hertiginna. Jfr Duc. Duchn. (Duch.), vid växtnamn förkortning för franske botanisten Antoine Nicolas Duchesne [dyʃǟn], f. 1747, d. 1827 som lärare i Paris, författare till Manuel de botanique, Histoire naturelle des fraisiers m. m. Duchobortser (ry. duchobortsi, förnekare l. bekämpare af den heliga ande, stundom, ehuru oriktigt, "andens stridsmän"), en af de äldsta och intressantaste bland de många ryska sekterna. Dess äldsta historia är höljd i dunkel. Sekten "upptäcktes" af polisen omkr. 1750, men var då redan ett organiseradt samfund med förgreningar i flera provinser. Sektens djupsinniga, med gnostikernas och delvis äfven med hinduernas, besläktade läror tyda både på hög ålder och främmande inflytelse, helst som dess anhängare alltid bestått af simpla bönder. Den länge gällande gissningen, att "en utländsk kväkare" grundlagt sekten, förkastas numera af sakkunniga, hvilka i stället antaga möjligheten af något historiskt samband mellan de österländske