gnostikerna eller medeltidens mystiker och duchobortsernas sekt. Själfva räkna de sin sekts härkomst från "rättfärdighetens förste martyr", Abel, eller "de tre männen i den brinnande ugnen", offren för Nebukadnessars förföljelse. — Grundtanken i deras lära är uppfattningen af gudomen såsom världssjälen (de förneka Guds personlighet och världens skapelse) och såsom "andligen inneboende i människosjälen". Treenighetsdogmen och bibelns innehåll uppfattas som sinnebildliga uttryck af det andliga lifvets yttringar och utveckling i människosjälen: "Kristus måste födas, uppväxa, undervisa, lida, dö och uppstå i hvarje människosjäl", om hon skall varda frälst. "Det inre ordet", "Kristus i själen", "det tänkande förnuftet" är deras högsta auktoritet; sammanfattningen af den i själen inneboende gudomens yttringar kalla de "lifvets bok". Kyrkan med dess läror och ceremonier förkasta de. "Vår kyrka", säga de, "är uppbyggd i själen"; och "hvar två eller tre äro församlade i Kristi namn, där är hans kyrka". Till denna "kyrka" räkna de "icke blott kristna, utan äfven judar och turkar", m. a. o. alla, som ledas af "det inre ljuset" och "i sina själar odla det godas utsäde" (Novitsky i "Vjestnik Jevropi", 1880). De tro ej på de ortodoxes himmel och helvete, men de lära, att "de rättfärdige skola besitta jorden", som är evig. De rättfärdiges själar inträda vid deras död i de rättfärdiges kroppar, de orättfärdiges ingå i djur. De hålla strängt på alla människors jämlikhet och "buga sig för gudomen i människan". I likhet med kväkarna förkasta de all yttring af våld, såsom krig, kroppsstraff o. s. v., och utmärka sig för arbetsamhet, enkelhet i seder, hjälpsamhet och kärleksfullhet mot alla. Deras yttre — ett friskt och kraftigt utseende, milda drag och lugna åtbörder — bär också vittne om ett naturligt lefnadssätt och ett ädelt sinnelag. Ohyggliga äro de förföljelser och grymheter, för hvilka duchobortserna varit utsatta (misshandel ofta ända till döds, förvisningar, straffarbete vid Sibiriens grufvor på lifstid o. s. v.). Katarina II, tolerant mot andra sekterister, förföljde duchobortserna med stor grymhet, som likväl öfverträffades af Paul I:s omänsklighet. Alexander I lämnade dem i fred och tillät dem bilda en koloni vid floden Molochnaja i guv. Taurien, hvilken upprefs af Nikolaus I, som instack kolonisterna i straffregementen eller förvisade dem till Sibirien och Transkaukasien. Sektens anhängare förökades likväl trots förföljelserna, hvari någon lindring inträdde under Alexander II. Under Alexander III och Nikolaus II uppblossade förföljelsen mot dem på nytt och kulminerade vid midten af 1890-talet i de blodiga våldsdåden mot omkr. 15,000 duchobortser i Kaukasien, af hvilka några misshandlades till döds, hundratal försmäktade i ohyggliga fängelser och flera tusenden jagades bort från sina hem till ödemarkerna i Transkaukasien, där de ledo af hunger och andra umbäranden. — 1895 sände Leo Tolstoj en af sina vänner (Paul Birukov) till Transkaukasien för att taga kännedom om de förföljdes belägenhet, hvilken han sedan skildrade i "Times". Samtidigt lade Leo Tolstoj och en af hans söner sig ut för de förföljde duchobortserna och lyckades slutligen bereda möjlighet för dem att utvandra, och vid sekelskiftet utvandrade i rundt tal 10,000 från Kaukasien till Canada (sedan en del gjort ett misslyckadt försök att slå sig ned på Cypern), hvarest de upprättat blomstrande kolonier. — Duchobortsernas nuvarande hela antal är okändt, men det uppgår sannolikt till mer än 200,000. Litt.: O. Novitsky, "Duchobortsi. Ich istorija i vjärouttjenie" (Duchobortserna. Deras historia och troslära, 2:a uppl. 1882), "Gonenie na Duchobortsev s' zakljutjeniem Grava L. N. Tolstoja" (Förföljelsen mot duchobortserna med tillägg af L. N. Tolstoj, 1896), Stepniak, "Russian peasantry" (1888), Tsakni, "La Russie sectaire" (s. å.), och J. Stadling, "De religiösa rörelserna i Ryssland" (1891). J. S—g. Duchr., vid växtnamn förkortning för franske botanisten Pierre Étienne Simon Duchartre [dyʃa'rtr], f. 1811, d. 1894, professor vid Paris' universitet, författare till bl. a. 4:e delen af "Manuel général des plantes, arbres et arbustes" (1862) och Eléments de botanique (1867). Duchu, bot. Se Pennisetum. Ducis [dysīs], Jean François, fransk dramatiker, f. 1733 i Versailles, d. där 1816, ledamot af Franska akademien 1778, är mest känd genom bearbetningar af Shaksperes dramer, hvilka han behandlade i högsta grad godtyckligt. Af hans egna dramer är Abufar, ou la famille arabe (1795) bäst. D:s Œuvres och Œuvres posthumes utkommo 1827, hans bref 1879. Se arbeten om D. af Campenon (1824) och Leroy (3:e uppl. 1835). Duck, Jacob A., holländsk genremålare, f. omkr. 1600 i Utrecht, d. efter 1660, troligen i Haag. D., som ända till senare tid förblandades med djurmålaren Jan le Ducq i Haag, under hvars namn hans taflor oftast gingo, målade s. k. sällskapsstycken, d. v. s. interiörer med musicerande eller dansande sällskap af de högre klasserna, scener från vaktstugor, stall och vinkällare o. s. v. och tillhörde kretsen af de närbesläktade artisterna Dirk Hals, P. Codde, A. Palamedesz, W. Duyster m. fl., hvilkas verk först den moderna kritiken lyckats särskilja. D., hvars lefnadsomständigheter äro föga kända, står ej i allra första ledet bland samsläktade konstnärer, ty hans teckning är ibland svag, men hans arbeten skattas likväl högt på den europeiska konstmarknaden och träffas i ett flertal af kontinentens museer. Hans enda kända, signerade arbete i Sverige är en källarscen, Vinprofvet, som på 1890-talet tillhörde hofmarskalken Ennes. O. G—g. Duckwitz, Arnold, tysk politiker, f. 1802 i Bremen, d. därstädes 1881, blef 1841 senator i sin födelsestad och var 1848 medlem af "vorparlamentet", aug. 1848—maj 1849 tysk handelsriksminister samt 1857—63 och 1866—69 borgmästare i Bremen. Som senator kvarstod han till 1875. Hans Denkwürdigkeiten aus meinem öffentlichen leben von 1841—1866 (1877) äro af stort intresse. D. har inlagt betydliga förtjänster om Bremens förkofran i merkantilt afseende och om åstadkommandet af tullenhet för Tyskland, hvarjämte han blifvit ryktbar som skaparen af Tysklands första örlogsflotta 1848. Jfr därom M. Bär, "Die deutsche flotte von 1848—1852" (1898). Duckworth [da'kωəth], sir John Thomas, engelsk amiral, f. 1748, d. 1817, deltog såsom löjtnant i sjödrabbningen vid Grenada 1779 och blef s. å. commander samt 1780 postcaptain. 1 juni 1794 stred han, under lord Howe, i det ryktbara sjöslaget vid Ouessant samt erhöll för sitt