uppförande därvid en guldmedalj och tacksägelse af parlamentet. 1798 fick han befälet öfver den eskader, som i förening med en landtstyrka intog Menorca. 1799 sändes han som konteramiral till Västindien samt bemäktigade sig där i mars och april 1801 öarna S:t Barthélemy och S:t Martin m. fl. 1800 lyckades D. uppbringa större delen af en dyrbar spansk konvoj, och hans anpart af prispenningarna därifrån lär hafva uppgått till 75,000 pd st. Högste befälhafvare vid Jamaica 1803, blef han följande år viceamiral. Vid San Domingo tog eller förstörde han 1806 en fransk eskader om 5 linjeskepp och erhöll därför ånyo parlamentets tacksägelse samt en pension af 1,000 pd st. 1807 sändes han till Medelhafvet för att iakttaga turkarnas rörelser. D. tilltvang sig passage förbi Dardanellerna, men led vid återfärden ansenliga förluster, emedan turkarna starkare befäst sin ställning. 1810 uppnådde han rang af amiral, och 1813 blef han baronet. 1810—13 förde han befälet öfver flottan vid Newfoundland, och 1817 blef han befälhafvande amiral i Plymouth. Sedan 1812 var han medlem af parlamentet. A. B. B.* Duclaux [dyklå̄], Pierre Émile, fransk kemist, f. 1840 i Aurillac (dep. Cantal), d. 1904, blef professor i fysik och meteorologi vid agronomiska nationalinstitutet i Paris 1879 och i biologisk kemi vid naturvetenskapliga fakulteten i Paris 1883 samt utsågs 1895 till ledare af Pasteurinstitutet, sedan han alltifrån dettas upprättande varit dess underdirektör. D. uppsatte och ledde "Les annales de l'Institut Pasteur" samt skref afhandlingar om vinets sjukliga förändringar och om sjukdomsalstrande mikrober m. m. Hans förnämsta arbete var det sammanfattande verket: Traité de microbiologie (1899). Han blef ledamot af Institutet 1888. Duclerc [dyklǟ'r], Charles Théodore Eugène, fransk publicist och politiker, f. 1812 i Bagnères-de-Bigorre (dep. Hautes-Pyrénées), d. 1888 i Paris, var 1840—46 ekonomisk författare i "National", blef vid februari-revolutionens utbrott, 1848, biträde åt dåv. mären i Paris, Garnier-Pagès, samt kort därefter medlem af konstituerande församlingen. 10 maj sistnämnda år blef han finansminister, men drog sig tillbaka, då regeringen efter junirörelsernas dämpande, trots hans motstånd, införde belägringstillstånd m. fl. stränga åtgärder. Han var därefter administrator för Ebros kanalisering och en tid verkställande direktör i det spanska "crédit mobilier". 1871 blef D. medlem af nationalförsamlingen, där han slöt sig till vänstern. 1875 blef han vicepresident i nationalförsamlingen, men valdes s. å. till senator för lifstiden samt till vicepresident i senaten. Aug. 1882—jan. 1883 var D. konseljpresident och utrikesminister. Skrifter: Sur la régence (1842) och, i förening med Garnier, Histoire de la politique financière de la France depuis Henri IV (1846). Duclos [dyklå̄], Charles Pinot, fransk skriftställare, f. 1704 i Dinan, d. 1772 i Paris som fransk historiograf (efter Voltaire, 1750) och sekreterare i Franska akademien, hvilken han tillhört sedan 1747. Af hans arbeten må nämnas romanen Confessions du comte de *** (1742) samt Histoire de Louis XI (4 bd, 1745), Considérations sur les mœurs de ce siècle (1751; många uppl.), Mémoires pour servir à l'histoire du 18:me siècle (s. å.) och Mémoires secrets sur les règnes de Louis XIV et de Louis XV (2 bd, 1791, ny uppl. 1864), det förnämsta af alla. D. ombesörjde redaktionen af "Dictionnaire de l'Académie française". Hans Œuvres complètes utkommo 1806 och hafva sedan åtskilliga gånger ånyo upplagts. Dučman [-tʃ-], Handrij (Ondrej), västslavisk författare och folklorist, f. 1836 i öfre Lausitz, en tid (till 1886) präst, har verkat mycket nitiskt för den vendiska (serbiska) litteraturen i Lausitz genom tidskrifter och utgifning af böcker för folket, särskildt religiösa, har äfven författat en mängd folkliga berättelser (under pseudonymen H. Wólšinski) och dikter. Hans litteraturhistoria, Pismowstwo katholskich serbow (1869), har under 1870- och 1880-talen ytterligare förbättrats och utvidgats. A—d J. <img l>

Ducommun [dykåmö̃'], Élie, schweizisk politiker och skriftställare, f. 19 febr. 1833 i Genève, d. 7 dec. 1906 i Bern, studerade i sin fädernestad och gjorde sig förtrogen med Tysklands språk och förhållanden genom en treårig vistelse som lärare i Sachsen. Efter att en tid ha varit lärare i sin hembygd egnade han sig åt politiken och blef 1855 redaktör för "Revue de Genève" samt 1871 för tidningen "Helvétie" Bern. 1873 blef D. generalsekreterare för järnvägsbolaget Jura—Simplon. Han var dessutom i nio år medlem af Genèves och i tio år af Berns "stora råd". Sedan lång tid tillbaka ifrig fredsvän, organiserade D. den på fredskongressen i Rom 1891 beslutade Internationella fredsbyrån i Bern, hvars verksamhet och propaganda han med energi och offervillighet sedan dess till sin död ledde. Han tog dessutom en framstående aktiv del i de världsfredskongresser, som alltsedan hållits, och redigerade fredsligans publikation "Correspondance bi-mensuelle". D. utgaf dessutom en samling dikter, Sourires, och redigerade tidningen "États unis d'Europe". 1902 fick han halfva Nobels fredspris. E. A—t. Du Commun du Locle [dykåmö̃' dy låkl], H. J. Se Daniel, sp. 1251. Ducos [dykå̄]. 1. Pierre Roger D., grefve, fransk revolutionsman, advokat, f. 1754 i Dax, d. 1816 genom olyckshändelse nära Ulm, blef 1792 medlem af nationalkonventet, där han röstade för Ludvig XVI:s död utan uppskof, var i jan. 1794 jakobinklubbens president och uppträdde under direktorialregeringen kraftigt mot alla rojalistiska reaktionsförsök samt blef 16 juni 1799 medlem af direktoriet och s. å., efter statskuppen 18 brumaire, konsul jämte Bonaparte och Sieyès, af hvilken senare han lät sig leda i politiska frågor. Emellertid måste han snart lämna sin konsulsplats åt Lebrun, men blef i stället senatens vicepresident. Vid kejsardömets upprättande 1804 erhöll han greflig värdighet. Såsom "konungamördare" landsförvisades han 1815 af bourbonerna. — 2. Nicolas D., den förres broder, baron, fransk general, f. 1756, d. 1823,