utmärkte sig i Napoleons fälttåg i Italien, Tyskland och Spanien. E. W. Ducos [dykå̄]. 1. Jean François D., fransk revolutionsman, f. 1765 i Bordeaux. Han blef 1791 medlem af lagstiftande församlingen och 1792 af nationalkonventet, där han slöt sig till girondisterna. Han afrättades 31 okt. 1793 jämte flera bland girondisternas hufvudmän. — 2. Théodore D., den förres brorson, fransk statsman, f. 1801 i Bordeaux, d. 1855 i Paris, var köpman i Bordeaux. Han var 1834—48 medlem af deputeradekammaren, där han röstade med vänstern, invaldes 1849 i nationalförsamlingen och var 1850 en kort tid marinminister. Efter prins Louis Napoleons statskupp (dec. 1851 och till sin död) var D. åter marinminister. Som sådan genomförde han åtskilliga reformer och visade mycken energi. Det var han, som ledde förberedelserna för expeditionerna till Krim och till Östersjön under kriget mot Ryssland. E. W. Ducpétiaux [dykpetiå̄], Édouard, belgisk fängelsereformator och filantrop, f. 1804, d. 1868, var till en början advokat och inlade stor förtjänst i arbetet på Belgiens skilsmässa från Holland. 1831 utnämndes han till generalinspektör för fängelseväsendet och välgörenhetsinrättningarna och egnade resten af sitt lif åt ett banbrytande arbete på dessa två områden. Inom fängelseväsendet gällde hans insats särskildt cellsystemet, som han förfäktade bl. a. i arbetena Des progrès et de l'état actuel de la réforme pénitentiaire et des institutions préventives etc. (3 bd, 1837—38) och Des conditions d'application du système de l'emprisonnement séparé ou cellulaire (1857). Ännu större äro kanske hans förtjänster beträffande undersökningar af arbetarklassens läge och fattigdomens bekämpande; i det senare afseendet visade han sig som en anhängare af Malthus, men bekämpade för öfrigt den rådande tendensen att undvika statens ingripande. Bland hans många undersökningar, som till stor del beteckna ett nytt uppslag, märkas De la condition physique et morale des jeunes ouvriers (2 bd, 1843), Enquête sur la condition des classes ouvrières et sur le travail des enfants dans les manufactures (3 bd, 1846), Mémoire sur le paupérisme dans les Flandres (1850), Budgets économiques des classes ouvrières en Belgique (1855) och La mortalité des enfants (1866). — 1861 lämnade D. sin plats på grund af politiska meningsskiljaktigheter med regeringen. E. Hkr. Ducrin [dykrä̃], fr. Se Dykräng. Du Cros [dykrå̄], Joseph August, diplomat, f. omkr. 1640 i Gascogne, d. 1728 i Slesvig, var, enligt Bresslau, en typisk representant för de franskfödde diplomatiske äfventyrare, som på Ludvig XIV:s tid vunno insteg vid så många tyska furstehof. Efter att i sin ungdom ha aflagt löfte som dominikanmunk rymde han kort därefter ur klostret och pröfvade sedan växlande öden, bl. a. på Kreta, där han som följeslagare åt en fransk markis var ögonvittne till Candias belägring 1669, hvilken han skildrade i en s. å. utgifven skrift. I början af 1670-talet bosatte han sig i London, öfvergick till reformerta läran och gifte sig med en skotsk dam, genom hvilken han kom i förbindelse med hertigen af Lauderdale och hertiginnan af Kurland. Han blef nu diplomatisk agent för Kurland vid engelska hofvet, vana Karl II:s förtroende och sändes 1676 af denne med hemliga uppdrag till Köpenhamn och Stockholm. På återvägen besökte han hertigliga hofvet i Gottorp och uppträdde som holsteinsk gesant 1677 i London och juli—aug. 1678 vid fredsförhandlingarna i Nijmegen. Där tyckes han ha verkat för afslutandet af Nederländernas separatfred med Frankrike, hvarigenom England undgick att indragas i striderna på kontinenten. Han inlade äfven stor förtjänst om hertigens af Holstein-Gottorp återinsättande i sina besittningar. 1681 blef han holsteinsk envoyé i Stockholm, men återkallades redan hösten 1682, knöt vid återresan förbindelser med danska regeringen och blef 1683 danskt etatsråd och s. å. Danmarks gesant i Polen, troligen med uppdrag att verka för prins Jörgens kandidatur till Polens krona. Från Polen nödgades D. snart i hemlighet fly. Han tjänade under de följande åren flera tyska småfurstar, särskildt markgrefve Kristian Ernst af Brandenburg-Baireuth, i hvilkens land han 1686 fick i uppdrag att grunda en koloni af från Frankrike efter nantesiska ediktets återkallande flyktade hugenotter. Företaget misslyckades, och mot D. anställdes en långvarig process angående försnillning. Misstänkt för spioneri åt franska regeringen, förvisades han ur landet, bodde sedan en tid som riddargodsegare i Kur-Sachsen och återupptog 1692 sitt äfventyrliga reselif, ofta tjänande flera herrar på samma gång. Han tyckes särskildt ha verkat för en försoning mellan hofven i Hannover och Berlin samt trädde i nära förbindelse med den brandenburgske ministern Danckelmann. I kongressen i Pinneberg 1696 representerade han Holstein, men blef på begäran af Bengt Oxenstierna återkallad. Efter Danckelmanns fall 1697 föll äfven D. i onåd såväl i Hannover som i Berlin, innehade 1698—1708 viktiga uppdrag i tjänst hos hertigen af Braunschweig-Wolfenbüttel och tillbragte sin ålderdom i Gottorp och Slesvig, där han nära 90-årig dog som dansk undersåte. Jfr biografi öfver D. af Bresslau i "Allgem. deutsche biographie" och Bresslau, "Aktenstücke zur geschichte Jos. Aug. Du Gros" (1875). Om D:s verksamhet på kongressen i Nijmegen finnes i svenska riksarkivet rikligt arkivmaterial. Med Magnus Stenbock gjorde D. bekantskap i Slesvig 1713, och han utgaf 1716 den för Stenbock välvilliga politiska pamfletten Relation d'un ministre d'état à son maître sur ce qui s'est passé en l'affaire de Holstein. V. S—g. <img l>

Ducrot [dykrå̄], Auguste Alexandre, fransk general, f. 24 febr. 1817 i Nevers, d. 16 aug. 1882 i Versailles. Sedan han en längre tid tjänstgjort i Algeriet och som brigadgeneral, sedan 1858, deltagit i det italienska fälttåget 1859, blef han 1865 divisionsgeneral. 1869 utnämndes han till befälhafvare öfver 6:e territoriala divisionen, med Strassburg till station, och därifrån höll han skarp utkik på de preussiska rustningarna, om vilka han