underrättade den franske krigsministern. Vid fransk-tyska krigets utbrott (1870) blef han befälhafvare öfver 1:a infanteridivisionen i Mac Mahons armékår, och såsom sådan deltog han på ett framstående sätt i slaget vid Wörth (6 aug.). Efter franska härens återtåg till Châlons (s. å.) fick han befälet öfver 1:a kåren i Mac Mahons armé, med hvilken han deltog i slaget vid Sedan (1 sept.), där han, sedan Mac Mahon blifvit sårad, på dennes befallning öfvertog högsta befälet. Hans plan att draga armén tillbaka öfver belgiska gränsen omintetgjordes genom general Wimpffens ingripande. Efter kapitulationen i Sedan (2 sept.) blef D. internerad i Pont-à-Mousson. Förklädd flydde han till Paris, där han fick befälet öfver 13:e och 14:e armékårerna. 21 okt. 1870 gjorde han med 10,000 man ett djärft utfall, som misslyckades. Vid utfallet 30 nov. och det i sammanhang därmed hållna tredagarsslaget vid Champigny utvecklade han stor tapperhet, men måste likväl återvända till Paris, utan att hafva lyckats bryta de tyska linjerna (han hade i en proklamation förklarat, att han endast som segrare eller död skulle återvända till Paris). Vid utfallet på Montretout och Buzenval 19 jan. 1871 kom han med sin kår två timmar för sent till stridsplatsen, hvilket, enligt general Trochus åsikt, vållade den olyckliga utgången af detta företag. I febr. 1871 blef D. invald i nationalförsamlingen, där han ifrigt bekämpade de demokratiska åsikterna och häftigt anföll nationalförsvarsregeringens medlemmar. 1872 utträdde han ur nationalförsamlingen och blef s. å. chef för 8:e armékåren. Efter denna tid verkade han ifrigt för den klerikala reaktionen. 1877 understödde han den af kabinettet Rochebouët uppgjorda planen till ett antirepublikanskt statsstreck. För att tillfredsställa republikanerna måste regeringen afskeda honom 1878, men utnämnde honom i stället till medlem af försvarskommittén. D. utgaf strax efter kriget arbetet La journée de Sedan (1871) samt en skildring af Paris' försvar, La défense de Paris (1875—78). Jfr "La vie militaire du général D., d'après sa correspondance (1839—71), publiée par ses enfants" (1894). Ductus (lat.), anat., gång. — D. arteriosus. Se Ductus arteriosus. — D. choledochus, d. cysticus, d. hepatici. Se Gallgång. — D. cochlearis. Se Hörselorgan. — D. ejaculatorius. Se Urinorgan. — D. Sylvii. Se Hjärnan. — D. thoracicus. Se Bröstgång. — D. wirsungianus. Se Bukspottkörtel. Ductus arteriosus (lat.), Botalliska gången, anat., den gren af lungartären hos ett däggdjursfoster, hvilken till aorta leder en stor del af det från modern, genom den högra hjärtkammaren, kommande blodet. Detta rör gror igen kort efter födelsen och kvarstår endast som en fin bindväfssträng. Duda (Dutka, Dudotka), ry., mus., ett urgammalt ryskt träblåsinstrument, som, i likhet med den antika dubbelflöjten, består af två, mestadels olika långa, hvardera med tre tonhål försedda rörpipor, hvilka äro förbundna genom ett munstycke; en munter sibirisk dans. A. L.* Dudaim, kärleksäpplen, förekomma i 1 Mos. 30: 14—16 och Höga visan 7: 13. Dudaim är frukten af Atropa Mandragora eller Mandragora vernalis (resp. autumnalis). Den köttiga, ofta tvådelade roten förekommer som trolldomsmedel hos flera folk. De korta blomflockarna med hvita och röda blommor ha likasom frukten stark lukt (jfr Höga visan 7: 13). Frukten har form och färg af små äpplen med söt smak samt är giftig. Enligt klassiska författare skall den hafva en bedöfvande verkan. Enligt de anförda ställena i G. T. liksom enligt folktron i den närvarande Orienten anses den som ett verksamt medel att befordra fruktsamhet. Jfr Alruna. E. S—e.

Atropa Mandragora med dudaim.

Dudaim, titeln på Runius' (se denne) samlade dikter (1714—15). Duddell [da'dl], William, engelsk elektriker, f. 1872 i London, har, delvis tillsammans med Marchant, utfört ett flertal experimentella undersökningar öfver den elektriska ljusbågen, speciellt angående inflytandet på densamma af variationer i strömstyrkan. D. visade, att en ljusbåge, som får sig tillförda strömmar från en mikrofon, alstrar luftvariationer eller ljud motsvarande telefonens — "den talande ljusbågen". Han har äfven konstruerat en mycket använd oscillograf (instrument för analysering af variationerna hos en elektrisk ström). A. E—m. Du Deffand [dydäfã'] l. Dudeffand, Marie de Vichy-Chamrond, markisinna, fransk salongsdam. Se Deffand. Dudelsack [dōd-], ty. (af dudeln, spela illa; jodla), mus., säckpipa. Duderhoff, friherreskap, som 16 juni 1624 gafs åt riksrådet Johan Skytte och omfattade Duderhoffs pogost (socken) i Ingermanland, trakten vid Finska viken närmast s. v. om Petersburg, hvilket område Skytte genom donationer redan 1622 och 1624 erhållit evärdligen på den ingermanländska kapitulationens villkor. Dessa äldre villkor skulle genom friherrebrefvet ej "i någon måtto varda förminskade", och detta gaf därjämte Skytte rätt att på grund af områdets storlek bestämma, huru mycket han ville låta ärfvas såsom friherreskap eller fördela bland sina öfriga arfvingar, en rätt, enligt hvilken denne i sitt testamente bestämde halfparten till friherreskap och fördelade återstoden bland de öfriga barnen, dock med vissa skyldigheter gentemot friherren. — Genom k. br. af 30 sept. 1681 befriades D. från reduktion såsom enligt de äldre brefven ej af friherreskaps natur, men belades snart med kvarstad och blef 17 nov. 1683, trots protester, indraget jämte öfriga kapitulationsgods, enär kapitulationsvillkoren ansågos ouppfyllda. D. uppskattades vid denna tid till 185 9/10 "obser", med 17,846 dal. smt ränta. S. C. Duderstadt [dōd-], kretsstad i preussiska reg.-omr. Hildesheim (Hannover). 5,327 inv. (1900). D. var under trettioåriga kriget en stödjepunkt för de