kejserlige, men eröfrades af Vilhelm af Weimar 27 juli 1632. <img l>

Dudevant [dydvã']. 1. Amandine Lucie Aurore D., baronessa, född Dupin, fransk författarinna, känd under pseudonymen George Sand, f. 5 juli 1804 i Paris, d. 8 juni 1876 å Nohant. Fadern, Maurice Dupin, son af en naturlig dotter till Morits af Sachsen, var officer; han dog redan 1808, hvarefter hon uppfostrades af sin farmoder på slottet Nohant i Berry. 1817—20 var hon i ett engelskt nunnekloster i Paris, hvarest hon icke trifdes. Hon genomgick där en religiös kris. Återkommen till Nohant, fördjupade hon sig i läsningen af Leibniz och Rousseau, Shakspere, Chateaubriand och Byron samt bibeln. Hon svärmade för naturevangeliet samt hatade kulturen och samhället. Efter farmoderns död vistades hon en kort tid hos modern, Sophie Delaborde, i Paris, men dennas sätt och seder — hon var en kvinna af folket — tillbakastötte dottern. För att komma från henne gifte hon sig 1822 utan kärlek med baron Dudevant, från hvilken hon flyttade 1831 och lagligen skildes 1836. Hon hade med honom två barn: den såsom författare kände Maurice Sand och dottern Solange. I Paris, dit hon begifvit sig 1831 för att förtjäna sitt bröd, blef hon anställd vid "Le Figaros" redaktion. Hon anlade nu manlig dräkt och rökte cigarr. Men hennes indolenta natur passade icke för journalistiken. Det var Jules Sandeau, som visade henne rätta vägen till hennes kallelse. Tillsammans skrefvo de romanen Rose et Blanche (1831; "Rosa och Blenda", 1839), som utkom under pseudonymen Jules Sand. Hennes egen pseudonym George Sand lästes först på hennes nästa arbete, Indiana (1832; sv. öfv. 1837—38), hvilket hon ensam skrifvit. Boken gjorde ofantligt uppseende. Både i denna och de närmast följande arbetena, Valentine (1832; sv. öfv. 1840) och Lélia (1833), kämpade hon för sitt köns rättigheter och förklarade uppror mot samhällets konventionella äktenskap: "Kärleken är kvinnans dygd". I de litterära kretsar, hvarest hon nu umgicks, sammanträffade hon med den unge Alfred de Musset. De förälskade sig i hvarandra, och afreste tillsammans 1833 till Venezia, men redan 1834 öfvergaf hon honom. Hon har själf behandlat denna förbindelse i Le secrétaire intime (1837; "Handsekreteraren", s. å.), Lettres d'un voyageur (1834) och Elle et lui (1859), efter hvars publicerande Alfred de Mussets broder, Paul, tog till orda och försvarade sin broder, hvars excentriska temperament hon gjort ansvarigt för förbindelsens upplösning. Paul förklarar henne i "Lui et elle" (1860) för otrogen mot brodern. (Jfr G. Sand, "Lettres à Alfred de Musset et à Sainte-Beuve", 1897, och Decori, "Correspondance de George Sand et d'Alfred de Musset", 1904.) Till denna period i hennes lif, som är helt individualistisk och lyrisk, så att hon under fingerade namn uttalar sina egna lidanden och förhoppningar, höra äfven romanerna Jacques (1834), André (1835), Léone Léoni (s. å.; sv. öfv. 1839 och 1901) och Mauprat (1837). Dessutom publicerade hon samtidigt en lång rad af romaner i "Revue des deux-mondes". Efter den slutliga skilsmässan 1836 börjar ett nytt skede i hennes författarskap. I flera år framåt lefde hon i förbindelse med Chopin. Hon kom under denna tid under inflytande af tidens tänkare och drömmare, upplifvaren af urkristendomen, Lammenais, samt framför allt socialisten Pierre Leroux. Hennes romaner predika socialism och människokärlek. Såsom en inledning till denna period kunna betraktas Lettres à Marcie (1836), Spiridion (1837), som profeterar den stora sociala revolutionen, och Les sept cordes de la lyre (1840). Därefter följa Le compagnon du tour de France (s. å.), Le meunier d'Angibault (1845), Le péché de M. Antoine (1847) m. fl. I Consuelo (1842) och La comtesse de Rudolstadt (1843) skildrar hon samtidigt sina egna kärlekssorger: skilsmässan från Chopin. Redan 1844 hade hon publicerat romanen Jeanne ("Syster Johanna", 1875), som inleder en tredje period i hennes diktning, hvilken hufvudsakligen är egnad åt rent pastorala och idylliska skildringar af folket och landet. Hon hvilar ut från alla sina sociala drömmar och teorier. Hit höra La mare au diable (1846; "Djefvulskärret", 1888), La petite Fadette (1840; "Syrsan", 1859 och 1890), François le champi (1850; "Hittebarnet", 1879; "Barnhusbarnet", 1889) och Les maîtres sonneurs (1852). I alla dessa skildrar hon bönder, lätt idealiserade. Revolutionen 1848 intresserade henne ett ögonblick för politiken. Hon skref två Lettres au peuple, men efter statskuppen drog hon sig tillbaka till slottet Nohant och egnade sig uteslutande åt litteraturen. Det sista stadiet i hennes utveckling följer. Hon är nu mogen och afkyld och betraktar lifvet utan att söka ingripa i dess gång. Hon berättar sitt eget lifs historia: Histoire de ma vie (20 bd, 1854—55), fortsatt i Impressions et souvenirs (1873). Hon publicerade i "Revue des deux-mondes" en hel serie af kyska och mondäna kärlekshistorier, Jean de la Roche (1860), Le marquis de Villemer (1861), La confession d'une jeune fille (1865), M:lle de la Quintinie (1863), M:lle de Merquem (1870) m. fl. Hon har varit verksam äfven för teatern. Hennes första försök, Cosima och Le roi attend, rönte ingen framgång; men François le champi, Claudie, m. fl., vanligen bearbetade efter hennes romaner, hafva haft lycka på scenen. Mest spelad och berömd var Le marquis de Villemer (1861). Hennes samlade arbeten omfatta något öfver 100 bd. Härtill komma Correspondance (10 bd, 1882—84) samt ofvan citerade bref till Alfr. de Musset. George Sand är jämte Balzac tidens största och mest produktiva romanförfattare. Medan han representerar realismen i tidens roman, är hon dess svurna idealist. Kanske har ingen så som hon återgifvit tidens egna växlande stämningar och idéer, fast hon icke själf skapade dem. Med rätta har man anmärkt, att det alltid står en man bak hennes ord: med stor receptivitet tillegnade hon sig det andliga innehållet af de många framstående män, med hvilka hon kom i beröring. Hennes idealism utesluter naturligen icke en viss dosis af realism, men hennes personer äro nästan alltid undantagsfigurer, liksom händelsen