vanligen slutar i det fantastiska, det melodramatiska och äfventyrliga. Hennes idealism är hjärtats idealism. Det centrala i hennes väsen liksom i hennes författarskap var kärleken. I sina första romaner, i "Indiana", "Valentine", "Lélia" och "Jacques", proklamerade hon "kärlekens rätt" mot det konventionella äktenskapet. Man har därför beskyllt henne för immoralitet, men i grunden är hennes opposition endast riktad mot de dåliga äktenskapen, som äro beroende på allt utom kärleken. I hvarje fall är hennes uppfattning af denna passion långt ifrån lättfärdig. Kärlek, omgestaltad till en universell sympati för mänskligheten och särskildt för de svage och lidande, är också det bärande elementet i hennes sociala romaner. Samma varma hjärta, samma opportunistiska världsåskådning och lefvande tro på människorna utmärka också hennes skildringar af landtfolkets lif. Hennes naturkänsla sträfvar aldrig efter det exotiska och grandiosa som Rousseau eller Chateaubriand. Hon lefver förnöjd i det bördiga Frankrike och älskar att utmåla dess befolknings lyckliga hvardagslif. Obestridligen äro hennes bönder något idealiserade (i motsats till Balzacs, som snarast äro förfulade), men de ega sin realitet. George Sand stod icke främmande för deras seder, hon hade lefvat midt ibland dem ute på Nohant, och det är hennes barndomsminnen, som gifva idyllens färg åt hennes landtliga scener. Kanske utgöra dessa naturliga och förtroliga skildringar af landtfolkets lif det mest bestående af hennes verk. Det hvilade något af naturväsen öfver hennes person, något drömmande och omedvetet. Hon skref nästan automatiskt utan föregående öfverläggning, utan bestämd plan. Personer, händelser och tankar växte fram under hennes penna som gräsen på marken. Däraf också åtskilliga konstnärliga brister, som man anmärkt i hennes produktion. Hennes framställning blef ofta för utdragen, episoderna för många och godtyckliga; personerna förändrades ofta på det osannolikaste sätt under berättelsens gång. Hennes psykologi är icke djup. Hon eger icke Balzacs förmåga att skapa typer med fasta konturer och ett åskådligt skildradt yttre, men hon excellerar i återgifvandet af vissa flytande och obestämda själstillstånd, där målningens charm beror på nyansernas finhet. Särskildt äro hennes teckningar af unga flickor, omedvetna och dock sammansatta, utmärkta. Hennes böcker läsas icke numera så mycket som förr, men för sin tid hafva de spelat en stor roll icke blott i Frankrike, utan öfverallt i Europa. Icke minst har hon inverkat på den skandinaviska litteraturen, kanske mest under 1880-talet, fast hennes arbeten lästes redan på Almquists tid. — Utom redan nämnda verk ha till svenska äfven öfversatts Lavinia (öfv. 1834), Mattea (1836; öfv. s. å.), Pauline (1841; öfv. s. å.), Teverino (1846; öfv. 1850), Le mariage de Victorine (1851; "Victorines bröllopp", 1852), Mont-Revêche (1853; "Slottet Mont-Revêche", s. å.), La ville noire (1862; "Den svarta staden", s. å.), Laura (1864; öfv. 1867), Césarine Dietrich (1861; öfv. 1871), La tour de Percemont (1876; "Percemonts torn", 1877), L'homme de neige (1859; "Snögubben", 1889) och Lucrezia Floriani (1847; öfv. 1905). — D:s autograf (George Sand) finnes återgifven i art. Autograf (plansch 2, n:r 6). Statyer öfver henne hafva rests i Théâtre français' foajé (1877) och i Luxembourgträdgården (1904, af F. Licard). — Litt.: Haussonville, "George Sand" (1878), E. Caro, "George Sand" (1887), Mariéton, "George Sand et A. de Musset" (1897), och W. Karénine, "George Sand" (1899). Dessutom ha Sainte-Beuve, Faguet m. fl. skrifvit uppsatser om henne. J. M. 2. Maurice D., den föregåendes son. Se Sand 2. Dudik, Beda Franz, österrikisk häfdaforskare, f. 1815 i Kojetein (i Mähren), d. 1890 i stiftet Raigern, inträdde 1836 i benediktinorden, lät 1840 prästviga sig och innehade 1840—54 lärarbefattningar i Brünn. 1851 företog han på offentligt uppdrag en färd till Sverige för att studera de under trettioåriga kriget vunna litterära skatter, som kunde hafva betydelse för Mährens historia, och 1852 anträdde han en resa till Rom, särskildt för att taga kännedom om de af drottning Kristina dit förda bömiska böckerna och handskrifterna. Denna resa skildrade han i Iter romanum (1855). Efter sin återkomst fick han i uppdrag af Tyska ordens hög- och stormästare, ärkehertig Maximilian, att i Wien grunda ett centralarkiv för Tyska orden. 1857 företog han på regeringens befallning en resa genom Tyskland i ändamål att genomforska dess arkiv och utnämndes s. å. till märisk rikshistoriograf. Under italienska fälttåget 1866 åtföljde han det österrikiska högkvarteret och räddade därunder en mängd för Österrike viktiga urkunder, hvilka förvarades i Venezia. 1869 var han kejsar Frans Josef följaktig på en resa i Egypten, hvilken färd han skildrade i Kaiserreise nach dem Orient (1870). 1878 besökte D. för andra gången Sverige och medförde då härifrån en samling bömiska handskrifter (af svenskarna tagna under trettioåriga kriget), hvilka österrikiska regeringen genom byte erhållit af den svenska. Utom ofvannämnda arbeten utgaf D. bl. a. Mährens gegenwärtige zustände, vom standpunkte der statistik (1848), Mährens geschichtsquellen, hvaraf endast 1:a delen utkommit (1850), Forschungen in Schweden für Mährens geschichte (1852), Mährens allgemeine geschichte, ett stort anlagdt arbete, hvaraf 12 delar (1860—89) utkommit, behandlande Mährens historia in i förra hälften af 14:e årh., Waldstein von seiner enthebung bis zur abermaligen übernahme des armee-obercommando's, vom 13 aug. 1630 bis 13 apr. 1632 (1858), "Waldsteins correspondenz" (1865-66), Schweden in Böhmen und Mähren 1640 bis 1650 (1879) samt åtskilliga afhandlingar, intagna i olika publikationer, såsom Schicksale der katholischen religion und ihrer bekenner in der k. grenzfestung Olmütz während der schwedischen herrschaft vom j. 1642 bis 1650 (i "Oestr. blätter fur liter. und kunst", jahrg. 3). R. G. Dudley [da'dli], stad och eget grefskap (14,6 kvkm.) i västra England, hörde före 1888 till grefsk. Worcester, men låg i en enklav i grefsk. Stafford, vid Dudleykanalen, som förenar D. med Birmingham. 48,733 inv. (1901). D., som ligger i en på kol, järnmalm och kalksten rik trakt, är en af medelpunkterna för Englands järntillverkning. Där finnas järnverk, maskinverkstäder, glasfabriker, tegelslagerier m. m. Dudley [da'dli], engelsk adlig släkt, hvilken under medeltiden sedan 1100-talet var bekant under namnet Sutton l. Sutton de D. och innehade