godset D. i Staffordshire.
John Sutton de D.,
baron D. (f. omkr. 1401, d. 1487), spelade en ganska
framträdande roll under "Rosornas krig". Hans sonson
var sannolikt
Edmund D., f. omkr. 1462, d. 1510,
jämte sir Richard Empson Henrik VII:s förnämste
finanspolitiske medhjälpare och lydigaste verktyg mot
de efter "Rosornas krig" maktlöse baronerna. Empson
och D. blefvo därigenom ytterst impopulära och nämnas
ofta som typer för utpressande ämbetsmän. Henrik VIII
offrade dem åt folkets ovilja, och de afrättades
1510. Af släktens medlemmar i nyare tid märkas
följande.
1.
John D., hertig af
Northumberland, statsman, f.
1502, d. 1553, var son till Edmund D. (se ofvan),
användes af Henrik VIII i viktiga värf, bl. a.
som guvernör öfver det af honom i franska kriget
eröfrade Boulogne 1544—46, upphöjdes 1547 under
Somersets protektorat till earl af Warwick, var
protektorns närmaste man i fälttåget mot Skottland
och hade förnämsta äran af segern vid Pinkie
(sept. s. å.). Mot slutet af 1549 började D.,
som stod högt i den unge konungen Edvard VI:s
ynnest, att därifrån uttränga den dittills enrådande
hertigen af Somerset, blef själf 1550 president i
rådet samt vållade (jan. 1552) Somersets slutliga
fall och afrättning. Redan 1551 hade han upphöjts
till hertig af Northumberland. Efter Somersets död
var D. nästan enväldig och började nu hvälfva planer
att skaffa sin släkt Englands krona. Han förmådde
den sjuklige unge konungen att utesluta sina båda
halfsystrar, Maria och Elisabet, från tronföljden
och i stället till sin efterträderska bestämma lady
Jane Grey, systerdotters dotter till Henrik
VIII och vid samma tid (maj 1553) förmäld med D:s
son Guildford D. Efter Edvards död, 6 juli s. å.,
lät D. utropa sonhustrun till drottning och drog i
fält mot prinsessan Marias anhängare i de östliga
grefskapen, men besegrades af dessa efter ett par
veckor, kastades i Tower och afrättades 22
aug. s. å. Han var skicklig i sin statsförvaltning
och god soldat, men ytterst impopulär till följd af
sin måttlösa ärelystnad och snikenhet.
2.
Ambrose D., earl af
Warwick, den föregåendes
son, f. omkr. 1528, d. 1590, deltog i försöket
att sätta lady Jane Grey på tronen, dömdes därför
i nov. 1553 till döden, men benådades och frigafs
1554, stod i gunst hos drottning Elisabet, som 1561
upphöjde honom till earl af Warwick, samt sändes af
henne 1562 som generalkapten till Le-Hâvre för att
hjälpa därvarande franska hugenotter mot Guiserna.
Förlikning ingicks emellertid mellan de stridande
fransmännen, som i stället vände sig mot D., hvilken
efter tappert försvar måste uppge staden, juli 1563.
3.
Guildford D., den föregåendes yngre
broder, drottning Jane Greys make, afrättades jämte
sin gemål 12 febr. 1554.
<img l>
4.
Robert D., earl af
Leicester, den
föregåendes yngre broder, drottning Elisabets
gunstling, f. 1532 l. 1533, kom vid 16 års ålder
till Edvard VI:s hof och var där synnerligen
väl sedd af sin jämnåriga, prinsessan Elisabet.
Jämte sin far och sina båda äldre bröder fängslades
han 1553 för delaktighet i "konungamakeriet",
men benådades och frigafs i okt. 1554 samt blef
genast efter Elisabets tronbestigning 1558
hennes förklarade gunstling. Elisabet tyckes ha
hyst verklig och varaktig kärlek för barndomsvännen, hvars vackra utseende
och utsökt fina maner tidigt gjort starkt intryck
på henne. Hvarken hans begåfning eller karaktär
kan gärna ha hos henne väckt någon beundran eller ha
berättigat honom till de utmärkelser, med hvilka han
öfverhöljdes. Han blef inom kort tid bl. a. medlem
af rådet, earl af Leicester (1564) och kansler för
Cambridges och Oxfords universitet samt begåfvades
med rika förläningar, bl. a. det genom en af Walter
Scotts romaner ryktbara Kenilworth. Elisabet tänkte
t. o. m. skänka honom sin hand, som han sedermera
envist eftersträfvade, långt efter det hon insett
omöjligheten af deras förening. Ett stort hinder för
denna syntes emellertid aflägsnat, då D:s hustru,
Amy Robsart,
plötsligt afled under hemlighetsfulla omständigheter (hon
fanns död med bruten hals vid foten af en trappa i
slottet Cumnor hall, sept. 1560). Allmänna meningen
dömde genast D. saker till hennes död, hvilken Froude
anser ha utan D:s vetskap vållats af någon bland
hans anhängare, som väntat sig belöning för att ha
möjliggjort D:s giftermål med drottningen. Nyare
forskare (särskildt Sidney Lee) äro böjda för
antagandet, att lady Amy i förtviflan begått
själfmord. Frågan om hennes dödssätt är utförligt
behandlad af Pettigrew, "Inquiry concerning the death
of Amy Robsart" (1859), J. G. Adlard, "Amye Robsart"
(1861), och H. Isaac, "Amy Robsart und graf Leicester"
(1886), hvilken sistnämnde grundligt utredt de
historiska felaktigheterna i Walter Scotts behandling
af ämnet i romanen "Kenilworth". — D. intrigerade
ständigt mot drottningens utländske friare, ärkehertig
Karl af Österrike, Erik XIV af Sverige och hertigen
af Anjou. Konung Erik, som mycket harmades öfver
Elisabets böjelse för "en så föraktlig person"
som D., tillbjöd i bref af 6 juni 1561 till sitt
sändebud i London, Nils Jöransson Gyllenstierna,
medtäflaren "en uppenbar kamp uti egen kunglig person,
antingen i Frankrike eller i Skottland". Men både i
detta bref och i ett senare, af 29 mars 1562, uppdrog
konungen åt Gyllenstierna att röja rivalen ur vägen,
"antingen med rör eller värja", om det "än fast tio
tusen daler kosta skulle". Erik ansåg sig befogad
att handla, som han gjorde, emedan han förnummit,
att "D. stod honom efter lif, lefverne och all hans
välfärd" samt "skickat några ut till att förråda och
bringa honom om halsen". En tid var det tal om, att
D. med Elisabets samtycke skulle äkta Maria Stuart,
men planen förföll genom dennas giftermål med lord
Darnley. D., som genom sin dryghet och sitt dåliga
lefverne samt på grund af ryktena om hustruns dödssätt
blifvit allmänt hatad, beslöt till sist afstå från
att vidare söka vinna Elisabets hand och gifte sig
i hemlighet 1573 med lady Douglas Sheffield, som han
dock efter några år försköt för att i stället (1578)
äkta Lettice Knollys, sedan 1576 änka efter earlen
af Essex (se
Devereux 1).
