Ryktena att denne på D:s anstiftan blifvit förgiftad ha befunnits grundlösa. Drottningen fick först 1579 vetskap om detta D:s äktenskap, upptändes då af vrede och talade först i harmen om att själf gifta sig med hertigen af Alençon. Hon blidkades emellertid snart, och D. fick 1585—87 leda det misslyckade engelska interventionsförsöket i Nederländerna, där han lade i dagen sin militära oduglighet och som af Generalstaterna utsedd ståthållare genom prål och öfverdrifven maktlystnad framkallade allmänt missnöje. Drottningen gaf honom emellertid ett högt militärbefäl under försvaret mot "den oöfvervinneliga armadans" hotande angrepp 1588 och förmåddes endast med svårighet af D:s ständige motståndare Cecil att afstå från planen att göra gunstlingen till ett slags vice-konung. Han afled plötsligt af en febersjukdom på en resa, 4 sept. s. å. De förgiftningsrykten, som genast kommo i omlopp om dödsfallet, torde sakna all grund. — En 1584 utkommen otillförlitlig smädeskrift mot D. (vanligen kallad "Leicester's commonwealth") utgör källan för de flesta äldre biografier öfver honom. Jfr biografien i "Dictionary of national biography" (af Sidney Lee) samt Froude, "History of England ...... to the death of Elizabeth". 5. Sir Robert D., den föregåendes son med Douglas Sheffield, vetenskapsman, f. 1573, d. 1649, erkändes först af fadern, hvilken emellertid efter sitt äktenskap med lady Essex sökte bli af både med honom och hans moder. D. fick emellertid efter faderns död godset Kenilworth, företog 1594 en expedition till Västindien, stred med ära under Essex vid Cádiz 1596 och började 1597 en vidlyftig process, genom hvilken han sökte få sin äkta börd erkänd. Mäktiga inflytelser motverkade emellertid hans med processen förenade arfsanspråk, och D. bröt 1605 helt med de maktegande i England genom att öfvergifva hustru och barn samt med en älskarinna fly till Florens och öfvergå till katolicismen, hvarefter hans engelska gods indrogos. I Florens blef han storhertiglig kammarherre och upphöjdes 1620 af kejsar Ferdinand II till romersk hertig (af Northumberland). D. inlade stora förtjänster om Livornos uppblomstring och ledde torrläggningen af träsktrakterna kring Pisa. Hans stora tekniska kunskaper vitsordas af hans omfattande sjövetenskapliga arbete Dell' arcano del mare (3 bd, 1646—47). — Jfr Thomas, "The italian biography of sir Robert D." (1856). — D:s sonson, Ruperto D., var kammarherre hos drottning Kristina under hennes vistelse i Rom. V. S—g. Dudley [da'dli], engelsk baron-, viscount- och earltitel inom släkten Ward (se d. o.). — Sir Robert D:s öfvergifna maka Alice Leigh (se Dudley 5), d. 1669, fick 1645 titeln hertiginna D. Dudley [da'dli], Anne, nordamerikansk författarinna. Se Bradstreet. Dudotka, ry., mus. Se Duda. Dudweiler [dōdvajler], by i preussiska reg.-omr. Trier (Rhenprovinsen), vid Sulzbach. 16,320 inv. (1900), mest katoliker. Järnverk och tre stenkolsgrufvor med tillsammans (1901) 5,624 arbetare och en brytning af nära 1,3 mill. ton. I närheten det s. k. Brinnande berget, en sedan 200 år brinnande stenkolsflöts. <img l>

Due. 1. Frederik Gottschalck D., norsk statsman, f. 14 april 1796 i Trondhjem, d. 16 okt. 1873 i Kristiania, deltog som artillerilöjtnant i 1814 års fälttåg och blef 1815, med anledning af sin skicklighet i franska språket, anställd som adjutant hos prins Oskar, till hvilken han sedermera kom i ett mycket nära förhållande (liksom han i hög grad åtnjöt Karl Johans personliga bevågenhet). 1822—41 var han statssekreterare och chef för den norska statsrådsafdelningens kansli i Stockholm och 1841—58 norsk statsminister samt vistades i denna egenskap i den svenska hufvudstaden, där han förde ett gästfritt hus. D. egde ett godt hufvud, men var icke någon framstående personlighet och egde ej de studier, som kunnat göra honom lämplig för hans höga ställning. Genom sitt intima förhållande till konungen utöfvade han dock vid många tillfällen ett stort inflytande. 1858—71 var han de förenade rikenas sändebud i Wien. — 2. Frederik Georg Knut D., den föregåendes son, diplomat, kompositör, f. 1833, d. 1906 i Brunnen, Schweiz, utnämndes till svensk-norsk envoyé 1869 i Berlin, 1873 i Petersburg och 1890 i Paris samt tog 1898 afsked. Hans Romancer med piano (1878) röja en viss melodisk och harmonisk talang äfvensom sinne för de olika folktonernas karaktärer. Liknande kan sägas om hans små pianostycken Bric à brac (4 hftn, det sista 1895). D. blef 1897 led. af Mus. akad. Y. N. Duebrödre ("dufbröder"), i Danmark namn på medlemmarna af Helgeandsorden. Dueholm, dansk herrgård, på ön Mors, i Limfjorden, var fordom kloster, tillhörde johannitorden från 14:e årh. till 1556 och såldes 1664 till privat egare. O. Nielsen utgaf 1872 "D:s diplomatarium". E. Ebg. Duell (fr. duel, lat. duellum, af duo, två), tvekamp, envig, en mellan tvenne personer aftalad och efter vissa regler utkämpad strid med vapen, vanligen föranledd däraf, att den ene af kämparna ansett sin egen eller någon tredje persons heder kränkt af den andre. Duellen tillgripes företrädesvis vid sådana förnärmelser, för hvilka lagen ej stadgar straff eller ej förmår gifva en i den förorättades ögon tillräcklig upprättelse. Vid dueller tillgår vanligen så, att den förolämpade (den utmanande) skickar en tredje person med en muntlig eller skriftlig utmaning till strid till den förolämpande (den utmanade), hvarefter vapen (vanligen värja eller pistol), tid och plats bestämmas i samråd med sekundanter, som de stridande hvardera till lika antal utse, och hvilka på stridsplatsen utmäta rummet, inom hvilket striden skall stå (mensur), och öfvervara duellen för att tillse, att villkoren för striden noga iakttagas samt, i annat fall, hafva skyldighet att ingripa och afbryta denna. Duell kan emellertid tillgå äfven på det sätt, att duellanterna omedelbart efter skedd kränkning från enderas sida öfverenskomma om strid och på stället utkämpa densamma. Sådan duell plägar