kallas rencontre. Ehuru dueller i de flesta länder äro i lag förbjudna och med straff belagda, uppbäres dock ännu i dag detta medel att "tillfredsställa hederns fordringar" af den allmänna uppfattningen inom vissa samhällsklasser i åtskilliga länder. Så förnämligast i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Duelloskicket florerar särskildt i Tyskland, där det t. o. m. går så långt, att en officer, som dock ådrager sig straff genom att antaga en utmaning till duell, blir afskedad ur armén, om han afböjer densamma. En allt starkare opinion har i Tyskland under det senaste årtiondet rest sig mot duellen. En kejs. förordn. af 1 jan. 1897 lär hafva i någon mån inskränkt officersduellerna. Men ännu i jan. 1906 förklarade rikskansleren i riksdagen, att så länge duellen i vida kretsar betraktades som ett medel att återupprätta sin ära, kunde officerskåren ej fördraga någon, som ej vore beredd att med vapen försvara den. De i Tyskland vanliga studentduellerna ("studentenpaukereien") äro kända under namnet mensur. Litt.: Castillo, "Tractato de duello" (Turin 1525), F. Bacon, "Charge concerning duels etc." (1614), d'Audiguier, "Le vray et ancien usage des duels" (Paris 1617), Chauchy, "Du duel considéré dans ses origines" (1846), Colombey, "Histoire anecdotique du duel" (1861), Du Verger de Saint-Thomas, "Nouveau code du duel" (1879), "Die konventionellen gebräuche beim zweikampf" (4:e uppl. 1890), v. Below, "Das duell und das germanische ehrbegriff" (1896) och "Das duell in Deutschland. Geschichte und gegenwart" (2:a uppl. s. å.). I Sverige och de öfriga nordiska länderna är, dess bättre, uppfattningen af hedersbegreppet en annan. Så har det emellertid ej alltid varit. I midten af 1600-talet hade dueller blifvit så vanliga bland de högre klasserna i Sverige, att det befanns nödvändigt att genom särskild lagstiftning ingripa däremot. Straff för dueller stadgades första gången i en k. förordn. af 23 dec. 1662 och sedermera i det s. k. duellplakatet eller "Kongl. Maj:ts alfwarlige förbudh angående dueller och slagsmål" 22 aug. 1682. Där stadgas strängt straff för envig och utmaning därtill äfvensom för biträde såsom sekundant, ja t. o. m. för sådana injurier, i ord eller gärning, som kunde tänkas lätt gifva anledning till utmaning. Duellplakatet gällde endast ridderskapet och adeln samt krigsbefälet och dess vederlikar. Det upphäfdes genom k. förordn. 29 jan. 1861 ang. mord, dråp och annan misshandel, hvars stadganden om duell sedermera inflöto i 14 kap. af den 1864 antagna, nu gällande allmänna strafflagen. Enligt dessa stadganden skall straff drabba icke blott den, som inlåter sig i envig eller utmanar därtill, utan äfven den, som låter bruka sig till biträde vid uppgörande af aftal om envig eller till vittne vid sådan strid (sekundant). Skärpt ansvar inträder, om det var aftaladt, att enviget ej skulle sluta utan enderas död, och död kommer däraf, samt om någon vid envig förfar svikligen. Strafflagen för krigsmakten af 7 okt. 1881 stadgar, att officer eller underofficer, som med föranledande af något förhållande i tjänsten utmanar förman till envig, skall dömas till afsättning jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Samma påföljder äro stadgade för förman, som antager slik utmaning af underlydande. Betydelsen af särskilda straffbestämmelser för duell ligger däri, att straff inträder äfven för den, som icke tillfogat sin motståndare någon skada, för den, som utmanat till envig eller antagit utmaning, äfven om något envig icke följt, och slutligen för sekundanter, äfven om någon straffbar delaktighet i dråp eller misshandel icke ligger dem till last. Enligt de allmänna bestämmelserna om dråp och misshandel skulle straff kunna ådömas endast den, som i envig dödat annan eller tillfogat honom svår kroppsskada, samt i dessa fall äfven sekundanter. Vid lindrigare skada skulle straffet bortfalla på grund af den andres samtycke till misshandeln. I de fall, då straff skulle kunnat ådömas enligt de allmänna stadgandena, äro emellertid de särskilda ansvarsbestämmelserna för duell i regel icke obetydligt mildare. Den moderna duellen kan betraktas som en kvarlefva af medeltidens envig (se d. o.) inför rätta, i Nordens forntid kalladt bl. a. holmgång (se d. o.), hvilket användes som bevismedel i mål af såväl kriminell som civil natur (jfr Ordalier). Ett egendomligt slags duell är den s. k. amerikanska duellen, som dock icke är någon duell i ofvan angifna mening. Den tillgår så, att två personer kasta lott om lifvet under öfverenskommelse, att den, som tappar, skall inom viss tid döda sig själf. Detta slags duell faller icke under straffbestämmelserna för envig, utan får bedömas enligt allmänna straffrättsliga principer. Huru detta bedömande skall ske, är emellertid ytterst tvifvelaktigt. Den vanliga uppfattningen är, att här föreligger endast en strafflös delaktighet i själfmord. Fråga är dock, om det icke är riktigare att betrakta den, som vunnit vid lottdragningen, såsom juridisk gärningsman till ett mord, detta på grund af det från honom utgående tvång, under hvars inflytande den andre tagit lifvet af sig. Så Hagströmer, Binding, v. Liszt m. fl. Blir intet själfmord af, kan naturligen intet straff ifrågakomma. Se Berger, "Das amerikanische duell und die schlägermensur", 1892. Duellant (se Duell), person, som aktivt deltager i en duell. — Duellera, aktivt deltaga i en duell, strida i tvekamp, hålla envig. Duellona, gammal form för senare Bellona (se d. o.). Duellplakat. Se Duell. Duenna (sp. dueña, en biform till doña, se d. o.), bedagad kvinna, som har uppsikt öfver ett ungt fruntimmer; kyskhetsväktarinna; sällskapsdam. Jfr Chaperong, Dam och Donna. Dueodden ("Dufudden"), namn på Bornholms sydligaste udde. 1879 uppfördes där två fyrtorn, det största 39 m. E. Ebg. Duern (af lat. duo, två), boktr., dubbelark, två folioark, af hvilka det ena är lagdt inuti det andra. De tidigare boktryckarna ordnade arken sålunda i följd och signerade dem två och två med versalbokstäfver. Duero (port. Dóuro, lat. Durius), flod på Pyreneiska halfön. Den rinner upp på sydsidan af Urbionberget (2,252 m.), ett af de berg, som skilja Ebros floddal från Gamla Kastiliens högslätt, flyter åt v., genom Gamla Kastilien och Leon, till Portugals nordöstra hörn, vänder där mot s. v. och bildar på en sträcka af 105 km. gräns mellan Spanien och Portugal, genombryter sedan i en långsträckt båge mot n. Portugals högslätt och faller ut i Atlantiska