oceanen, strax nedanför Porto. Längd 780 km., däraf 255 i Portugal; flodområde 97,760 kvkm. De förnämsta bifloderna äro, från h.: Pisuerga, Valderaduey, Esla, Sabor, Túa och Tamega, från v.: Riaza, Cega, Adaja, Tórmes, Agueda, i sitt nedersta lopp gränsflod mellan Spanien och Portugal, samt Côa. Endast i sitt allra nedersta lopp är D. segelbar. D:s högdal i Spanien var för tre århundraden sedan den rikaste trakten i detta land, men är numera utarmad och folktom. Kring flodens lägre lopp i Portugal härskade fordom fattigdom och elände, men genom vinodlingen har denna trakt sedan början af 1700-talet blifvit en af de rikaste på halfön. Duero, Manuel de la Concha, markis af D., spansk general. Se Concha 2. Duett (it. duetto, duo, af lat. duo, två), mus., tonstycke för två sångstämmor eller instrument, med eller utan ackompanjemang. Högre än duetten med blott sekunderande understämma står den egentliga duetten, hvars båda stämmor röra sig själfständigt och uttrycka stämningsinhehållet hvar på sitt individuella vis. I formen har sångduetten anslutit sig till arians och romansens, instrumentalduetten (som vanligen kallas duo) till sonatens utveckling. Sångduetten utbildades sedan 1600, och från 1650 en konstfull form däraf, den kontrapunktiskt genomarbetade kammarduetten, som vackrast utvecklades af Steffani och Händel. Den dramatiska, dialogiserande duetten har sedan A. Scarlattis tid utgjort en viktig beståndsdel i operan. — Duettino, it., mindre duett. A. L. (E. F—t.) Due volte [do'e vå'lte], it., mus., två gånger. Jfr Bis. Duez [dyǟ], Ernest Ange,, fransk målare, f. 1843 i Paris, d. 1896 vid Saint-Germain, var elev af Pils och uppträdde 1868 med Mater dolorosa. Sedermera följde S:t Cuthbert, triptyk (1879, i Luxembourg), Den helige Frans af Assisi (1884), Vergilius söker inspiration i skogarna (1888, väggdekoration i Sorbonne, Paris) och flera porträtt. D:s egentliga områden blefvo sedan skildringar af det eleganta badortslifvet vid hafskusten (Vid stranden, Frukost på terrassen i Villerville) och landskap, hvilkas stämning han gaf en koloristiskt praktfull och ibland ganska storslagen tolkning. (G—g N.) Dufau [dyfå̄], Pierre Armand, fransk blindpedagog, f. 1795, d. 1877, var 1815—40 subdirektör och sedan till 1855 direktör för nationalblindinstitutet (Institution nationale des jeunes aveugles) i Paris, där han införde den Brailleska skriften (se Blindundervisning) och särskildt befordrade musik- och gymnastikundervisningen. Han grundade den ännu bestående understödsföreningen för forna institutselever (Société de placement et de secours pour patronage aux anciens élèves de l'institut). Bland hans många skrifter anses afh. Les aveugles (2:a uppl. 1850) vara den förnämsta. G. Å. <img l>

Dufaure [dyfå̄r], Jules Armand Stanislas, fransk statsman, f. 4 dec. 1798 i Saujon (depart. Charente-inférieure), d. 28 juni 1881 i Rueil, började sin bana som advokat i Bordeaux, blef 1834 medlem af deputeradekammaren, där han slöt sig till det konstitutionellt liberala partiet, och utnämndes 1836 till conseiller d'état, men afgick redan s. å. Hans lifliga och talangfulla opposition mot Molé förskaffade honom i maj 1839, då ministären Molé störtades och marskalk Soult blef konseljpresident, en plats i det nya kabinettet som minister för de allmänna arbetena. Men redan 1 mars 1840 måste både Soult och D. afgå. Som medlem af deputeradekammaren, hvilken 1841 och 1845 valde honom till sin vice-president, utvecklade likväl D. fortfarande mycken verksamhet. Hans kunskaper och vältalighet erkändes af alla partier. Efter februarirevolutionen (1848) invaldes han i nationalförsamlingen och slöt sig till republiken samt var okt.—dec. 1848 och juni—okt. 1849 inrikesminister. Såsom ifrig motståndare till Louis Napoléons envåldsplaner måste D. efter statskuppen 2 dec. 1851 återgå till advokatyrket. Hans rykte för vältalighet och hans fientlighet mot kejsardömet beredde honom 1863 en plats i Franska akademien. Efter Napoleon III:s fall valdes han, 8 febr. 1871, af 5 departement till medlem af nationalförsamlingen, där han blef en af ledarna för vänstra centern. 19 febr. s. å. utnämndes han af Thiers till justitieminister och vice konseljpresident. När Thiers störtades, 24 maj 1873, afgick äfven D. och slöt sig då till oppositionen mot Broglies ministär. I mars 1875, sedan Buffet blifvit konseljpresident, vardt D. åter justitieminister. Vid de nya valen i febr. 1876 blef han medlem af deputeradekammaren samt i mars s. å., efter Buffets afgång, konseljpresident. 12 aug. 1876 valdes han af senaten till senator för lifstiden. Det nya kabinettet, hvilket hade såväl legitimisterna och bonapartisterna som de radikale till motståndare och hvilket ej med säkerhet kunde lita på något annat parti än vänstra centern, måste afgå redan i dec. 1876. Men då republikens president, marskalk Mac Mahon, i dec. 1877 nödgades böja sig för den nyvalda deputeradekammarens republikanska majoritet, tog han sin tillflykt till D., hvilken näst Thiers och Gambetta varit den nyss störtade reaktionära Broglieska ministärens farligaste motståndare. D. lät öfvertala sig att, trots sin höga ålder, ännu en gång bilda en ministär (13 dec. 1877). Men sedan Mac Mahon, i jan. 1879, afsagt sig presidentvärdigheten och Jules Grévy blifvit vald till hans efterträdare, afgick D. 3 febr. 1879 ur ministären. Han fortfor emellertid att verksamt deltaga i senatens öfverläggningar, högt ansedd af alla partier. Jfr Picot, "Études d'histoire parlementaire. D., sa vie et ses discours" (1883). E. W. Dufay [dyfǟ], Guillaume, nederländsk tonsättare, f. omkr. 1400 i Chimay, blef 1428 sångare i påfliga kapellet, vistades 1437—42 hos Filip den gode af Burgund och 1442—49 hos påfven Felix V, utnämndes omkr. 1450 till kanik i Cambrai och dog där 27 nov. 1474. D. var näst efter Dunstaple och Binchois utbildare af den flerstämmiga, kontrapunktiska musiken; han visar smak, stil och känsla. Redan hos D. (i hans mässor, motetter och chansons) finner man korta canones i oktav eller kvint,